Familjehem till ensamkommande flyktingbarn? Erfarenheter?

Men vad är det för bladder och rasistdynga?

Puffar, ingen som har erfarenhet av att ta emot ensamkommande?

Det mesta av landet har det nu, det går inte alls bra.

 

Definiera flyktingbarn är en bra början för svar.

Typ en 5åring som fått föräldrarna mördade eller en 19åring som själv krigat/varit med i noname grupp sen han var 12.

Du behöver inte svara i tråden om du inte har egen erfarenhet.

Puffar . Är det ingen som har tagit emot flyktingbarn ?

Jag har tidigare haft familjehem, dock inte haft några ensamkommande flyktingbarn placerade hos mig. Senaste tiden har jag gått i samma tankar som ni. 
Just nu lutar det år att jag är rädd att jag helt enkelt inte skulle mäkta med uppdraget. Jag utgår från att många ensamkommande är traumatiserade (i varierande grad) och har stort behov av stabilitet och trygghet.
Precis som ni har jag ett litet barn, en treåring, och jag inser att han mycket troligt skulle komma rejält i kläm med en ny mycket behövande familjemedlem att dela sin mamma med. Det skulle förmodligen inte bli bra för någon av oss (flyktingbarnet, treåringen eller mig). Skillnaden mellan er och mig är att ni är två. Jag är ensam vuxen här. Om ni känner att ni själva som familj är i god balans, har energi och tid att dela med ännu en familjemedlem (som förmodligen behöver mycket av er uppmärksamhet) utöver er egen lilla, att er relation är stark nog att hålla när det gungar, om ni har stöttande släkt/vänner omkring er, så hoppas jag att ni tar steget. Behovet är ju skriande. 

Råd baserat på Erfarenhet av att ha placerade tonåringar (placerade av andra orsaker än ensamkommande flykting):

Förvänta er inte att ungdomen ska vara tacksam och foglig. Det kommer den kanske vara under några månader men sedan testas ni  om ni står pall, om ni älskar den som er egen. pallar ni testet har ni förhoppningsvis en ungdom som vill ha kontakt med er resten av livet, även sedan den flyttat vidare, till ursprungsfamilj eller till eget.

Det gör fruktansvärt ont i hjärtat att "förlora sitt barn" om det är av fel orsaker. Men de positiva känslorna av det fina man delat med varandra och värdet i den tid man haft tillsammans väger tyngre.

inte alltid får man det professionella stöd socialen utlovar.

Det är en oerhörd känsla av att hjälpa ett ensamkommande flyktingbarn. Att arbeta som familjehem är givande och tar tid men det är det värt.

Kolla med www.vikingboende.se de är bra och kan familjehem.

Hoppas det går bra!

De är tonåringar som alla andra tonåringar med allt vad det innebär. Ingen större skillnad på de ensamkommande och andra ungdomar som behöver placeras. Räkna alltså inte med att de kommer att sitta och vara tindrande tacksamma. Precis som andra kommer de att ibland vara dryga, otacksamma och odrägliga. Största skillnaden är att det är svårt med språket.

Nu vet jag inte hur stor ersättningarna är för att ha de här personerna i sitt hem, jag antar att de flesta gör det för ersättningen. Som jag har uppfattat situationen så är de flesta av de här barnen drygt 16-20 år gamla och kommer främst från Afghanistan. Jag tror att de flesta kommer från förhållandevis välbärgade familjer, och då pratar vi afghanska mått mätt. 

Jag kan tycka att benämningen barn är ganska felaktig på en 17 åring, benämningen ungdom vore bättre. Jag tycker att det ska vara olika regler för ungdomar som nästan är myndiga och barn i 10 års åldern. Ensamkommande barn borde kanske gälla till och med 14 års åldern, ungdom från 15-18 och vuxen från 18 och uppåt. Barn ska bedömas som barn, ungdom som ungdom och vuxen som vuxen. Då skulle regeringen inte behöva införa tillfälliga uppehållstillstånd för barn. Det är stötande att en 10 åring som behandlas efter samma mall som en 17-18 åring eftersom ett barn har helt andra förutsättningar att klara sig.       

Vi har en 16-åring boendes hos oss. Precis som någon nämner så är det en tonåring med allt vad det innebär. Vilja att bestämma själv. Pendla mellan barn och vuxen etc etc. Till detta kommer att man kanske inte levt i familj på flera år. Formats av andra normer.

Traumatiserade. Har kanske familj kvar i krigsområden som man är mkt orolig för. Får dåliga besked etc. Missförstånd i kubik pga att de är så sköra och osäkra på sin nya roll i familjen. Det är mkt mkt givande, men tar enormt med tid.

Det lär nog inte spela så stor roll, det är ju Goa pengar :)

Jag har jobbat flera år med ensamkommande och vet att det skiljer sig lika mycket mellan ensamkommande som det gör med "svenska ungdomar". Det gäller att göra en bra matchning och se om ungdomens behov verkligen kan tillgodoses i ett familjehem. Många gånger är ungdomen van vid självständighet och då behöver man titta på familjens situation och deras förväntningar. Det finns så många bra ensamkommande som kommer hit och som bidrar med så mycket kunskap och perspektiv och om ni är nyfikna så tycker jag att ni ska iaf försöka. 

Tänk på att afganska tonåringar älskar småpojkar....Skulle aldrig utsätta mina barn för det

Du har en liten själv och kan tänka dig att ta hem någon helt okänd, från en annan del av världen, krigsskadad och traumatiserad. Varför vill du det? Vad är det som driver dig att riskera din egen familj? Du har ju små barn att se till själv ju. Det är inte utan att man undrar om det är pengarna som lockar?