Familjehem till ensamkommande flyktingbarn? Erfarenheter?

Jag har tidigare haft familjehem, dock inte haft några ensamkommande flyktingbarn placerade hos mig. Senaste tiden har jag gått i samma tankar som ni. 
Just nu lutar det år att jag är rädd att jag helt enkelt inte skulle mäkta med uppdraget. Jag utgår från att många ensamkommande är traumatiserade (i varierande grad) och har stort behov av stabilitet och trygghet.
Precis som ni har jag ett litet barn, en treåring, och jag inser att han mycket troligt skulle komma rejält i kläm med en ny mycket behövande familjemedlem att dela sin mamma med. Det skulle förmodligen inte bli bra för någon av oss (flyktingbarnet, treåringen eller mig). Skillnaden mellan er och mig är att ni är två. Jag är ensam vuxen här. Om ni känner att ni själva som familj är i god balans, har energi och tid att dela med ännu en familjemedlem (som förmodligen behöver mycket av er uppmärksamhet) utöver er egen lilla, att er relation är stark nog att hålla när det gungar, om ni har stöttande släkt/vänner omkring er, så hoppas jag att ni tar steget. Behovet är ju skriande. 

Råd baserat på Erfarenhet av att ha placerade tonåringar (placerade av andra orsaker än ensamkommande flykting):

Förvänta er inte att ungdomen ska vara tacksam och foglig. Det kommer den kanske vara under några månader men sedan testas ni  om ni står pall, om ni älskar den som er egen. pallar ni testet har ni förhoppningsvis en ungdom som vill ha kontakt med er resten av livet, även sedan den flyttat vidare, till ursprungsfamilj eller till eget.

Det gör fruktansvärt ont i hjärtat att "förlora sitt barn" om det är av fel orsaker. Men de positiva känslorna av det fina man delat med varandra och värdet i den tid man haft tillsammans väger tyngre.

inte alltid får man det professionella stöd socialen utlovar.