Hur jobbigt är det med barn?

Annat: Det går upp och ner hela tiden. När alla är friska och allt flyter, så är det himmelriket. När 3 barn samtidigt hade kikhosta, så var jag övertygade om att jag hamnat i helvetet på jorden. Däremellan finns alla varianter - förutom att jag faktiskt aldrig ångrat att jag skaffat barn.

Nu "skaffade" jag aldrig medvetet barn, utan de kom ändå, men...

Förvånansvärt lite jobbigt. Vi har haft våra moments med han som nu är vuxen, (Han hade det jobbigt när han var i tonåren/puberteten, och det var lite hårt) men jämfört med hur många andra haft och har det så är det en kakbit. 

Med yngsta var det lite värre, han var typ i trotsåldern från 1,5 till 7, och hade en riktigt jobbig period där runt sexårsåldern. .Nu, som nybliven tonåring, är han hur lugn som helst och vi har (peppar peppar) sällan konflikter. 

Jag valde tuffare än vad jag hade förväntat mig, men då har min äldsta autism och den lilla kom väldigt tätt inpå. Så det spelar väl in.

Småbarnstiden var inte så jobbig med något av barnen, däremot tonårstiden med all oro. (Som oftast var obefogad men det vet man ju inte när man sitter där och oroar sig.)

Jag försöker bli gravid med min sambo och det kommer bli mitt första barn om allt går vägen.

Tycker det finns så många utmattade mammor omkring mig att jag blir lite rädd emellanåt.

Rädd att jag inte kommer klara av det eller att det kommer tära på vårt förhållande.

Positivt överaskad av alla svar iallafall. :)

Jag tycker faktiskt det varit ganska lätt hela tiden (9 år) med min, då är jag enda ensamstående och tagit allt själv. Trodde innan det skulle vara jobbigare.

Under småbarnsåren var sömnbrist den jobbigaste biten med att ha barn, annars var det lättare än jag trodde. Däremot var jag inte beredd på all ångest o oro för barnet som dök upp, speciellt när han började skolan. Att jag själv hade en jobbig skolgång kan ha bidragit, oro över att han ska få det lika jobbigt som jag hade osv det har varit jobbigt i vissa situationer men allt löser sig ju till slut!

Det är tufft men absolut värt det. Är mer roligt än jobbigt. Verkligen en erfarenhet i livet jag inte hade velat vara utan. Det är mest det praktiska som är jobbigare. T.ex. att man mycket mer sällan kan göra saker som man själv skulle vilja utan det styrs av barnens behov. All tid går åt till barnen då jag inte är på jobbet i princip. Men det är OK för jag har själv valt det. Har två barn och kan tänka mig en till så jag är inte avskräckt.

Tuffare än jag trodde. Har en väldigt aktiv son. Första året sov han knappt o nu e det trots o en del sjukdomsbilder som gör att det e slitit o oroligt. Men skulle aldrig nånsin vilja vara utan honom.

Det beror på vilken dag det är:) Jag röstade på alternativ "lite tufft men har gått bra ändå" för  så har det väl känts för det mesta hittills men alternativ 1, 3 och 4 skulle kunna passa vissa dagar.
För egen del handlar det inte bara om barnens personlighet, vilken fas de är i och om de har en bra eller sämre dag även om det givetvis påverkar utan var jag befinner mig och min egen personlighet. Då har jag inte extra krävande barn eller barn med någon form av svårighet som påverkar vardagen märkbart får väl tilläggas.
Finns där en bra balans och jag mår okej i övrigt flyter det oftast på fint och så har det för det mesta sett ut här då vi har delat ansvaret för sådant som rör barnen vilket har inneburit att jag har fått sova något även om barnen inte har gjort det direkt och att jag har, för mig, viktiga pausar  från föräldraskapet där jag umgås med en vän, utövar ett eget intresse eller jobbar eller bara går och får ur mig frustration jag absolut kan känna.
Upplever att det många gånger är svårare för dem som förväntas ta och accepterar det framförallt allt ansvar själva och inte har något eget utanför familjelivet.

Känns inte som bästa tillfället för mig att svara då jag precis torkat fingermålnings mästerverk av bajs från väggen här hemma.

jag valde "tuffare än jag förväntade mig" och då handlar det inte om småbarn med kolik, dålig sömn, kräksjuka, dagisproblem eller annat som jag misstänker kanske finns i tankarna när man frågar om hur det är att ha barn.

Jag har två barn, småbarnsåren gick fint. Men nu när de båda går på högstadiet, de sista åren har varit otroligt tunga för både dem och oss föräldrar. Den ena har nyligen fått diagnos efter en BUP-utredning och den andre äter antideppmedicin sen december. Det går sakta uppåt och höstens skolstart har väl ändå gått hyggligt. Men det har funnits otaliga tillfällen då jag bara önskat att jag var ekonomiskt oberoende så jag kunde ta ledigt och få tid till allt som krävs för att barnen ska få allt stöd som behövs.

När man själv har heltidsjobb och har tider att passa, funkar det liksom inte att ett barn bara vägrar gå iväg på morgonen. Ibland löser man det genom samtal. Ofta får jag ringa mitt jobb och säga att jag blir sen. Ibland går det inte alls att lösa. 

Otaliga möten på BUP; kuratorer, psykologer, läkare. Vårdcentralskontroller, möten på barnens skola osv. Efter vårterminen-15 räknade jag ut att jag i snitt hade varit på ett möte i veckan, hela terminen! Det är inte rimligt och det går helt enkelt inte att sköta ett heltidsarbete ordentligt om man måste ta ledigt hela tiden. Tur jag har en förstående chef. 

Då har jag ändå barn som är duktiga i skolan (tänk om de dessutom hade haft såna problem) men det har varit mycket jobbigt. Jag ser dock en ljusning/vändning men man vågar nästan inte hoppas innan det verkligen är tydligt. 

Du är grym som ändå kämpar på med stöd och hjälp i den utsträckningen du gör! Känner igen mig i ditt inlägg, men som ett av tonårsbarnen med problem. I vårt fall var det ingen förälder som fixade det av olika anledningar. Du verkar vara en väldigt bra förälder! Jag hoppas att allt ska ordna sig till det bästa för er.

tack! :)

Man kan ju heller inte ge upp, det finns bara en väg att gå och det är framåt.  Sen jag skrev första inlägget har vi varit på 2 möten på skolan, en föräldrakurs på ugdomshabiliteringen och idag ska jag på ytterligare ett möte på barnens skola. 

"LIte tufft men har gått bra ändå" svarade jag.

Saker jag aldrig ens hade tänkt på som jobbiga visade sig vara just det, och andra saker som jag hade trott skulle bli jobbiga var inte alls jobbiga.

På det stora hela flyter det på bra.  

Var är dem som ångrar?