JÄTTE nervös inför gymnasiet!

Det kommer inte vara någon större grej. Man tror att det ska vara så annorlunda men det är det inte.

Det är ok att vara introvert, nästan hälften av alla människor är det ????. Det innebär inte att man inte kan interagera med andra, man är en tänkande varelse som ofta behöver mer ensamtid för att ladda batterierna. Jag tror du kommer att klara dig utmärkt! Var dig själv, men öva på att interagera med dina klasskamrater, det går alltid bättre med tiden om man försöker. Och tänk på att flera av dem kommer också att vara introverta, men man försöker alltid vara extrovert i sociala sammanhang för man tror att det är det som förväntas.

Hej!

När jag började gymnasiet kände jag ingen. Va sååå nervös men de är inget konstigt med o känna så. Är ju ett steg närmare vuxenlivet.

Jag lovar dig att du kommer hitta kompisar. Jag träffade min nu bästa vän på bussen hem från första dagen på gymnasiet o vi gick i samma klass men vi fick först kontakt på bussen. Idag är det 3 år sen vi tog studenten o vi är fortfarande bästa vänner.

Försök o ta för dig lite. Du är garanterat inte ensam om o känna som du gör. Ser du någon som ser snäll o trevlig ut i din klass, gå fram o hälsa o prata om vad som helst. Väder, sommaren, skolan. Det mesta löser sig när du väl är på plats tror jag! :)

Du är absolut inte löjlig eller nåt som könner som du gör. De är normalt.

Lycka till o hör av dig imorn! :)

Hej! Jag trodde först att jag hamnat i en tidsmaskin som kastat mig fem år tillbaka i tiden när jag läste ditt inlägg! Det hade kunnat vara jag som skrivit de du skrev då. Jag kände precis samma sak. Alla vänner man haft sen flera år skulle hamna på andra skolor, vem skulle man få som klasskamrat, skulle någon gilla en, hur var lärarna? Alla frågor var som ett virrvarr och man visste inte vart man skulle ta vägen! Min första dag på gymnasiet började med att lärarna presenterade sig och sen fick vi för första gången gå in i vårt klassrum.  Alla tittade på varann, ett fåtal kände varann sen innan men 98% av alla kände precis samma sak som mig- vem är dessa människorna? Vi hade "lära känna" övningar där man skulle gå runt i klassen och presentera sig kort för varann. Därefter skulle man berätta för resten av klassen om sin nyfunna vän tror jag. Jag gick på en skola där vi hade lunchkort, och fick gå ut och äta på restauranger. Första dagen gick hela klassen för läraren skulle visa hur de gick till m.m. Hamnade i det läget jag absolut ville slippa, "matsalsrädslan". Var skulle jag sitta? Tänk om någon tyckte jag trängde mig på? Kände att alla andra i klassen redan  var bästisar och att jag var den enda utomstående. Har nog aldrig varit så glad som när den dagen tog slut. På kvällen när min mamma kom hem från jobbet så började jag gråta och sa att jag ville hoppa av.

Men det blev bättre,de första dagarna var mycket lära känna övningar, både med klasskamraterna och med lärarna och även en del med andra klasser. Jag var inte med på de övningarna, kändes obehagligt. Ingen ville va med mig ändå tänkte jag, det var bara att genomlida tre år  i min ensamhet. Så småningom kändes det bättre, började så smått umgås med en tjej. Sedan började hon skolka mycket och då fick jag ta mod till mig och ta kontakt med ett annat gäng som jag sedan höll ihop med tills studenten och även har en viss kontakt med idag. Kommer ihåg hur jag och mina tjejkompisar satt och skrattade åt hur man kände sig första dagen, när vi gick i trean. På vår studentdag visade lärarna bilder och videoklipp från första dagen, alla var vilsna :). Jag tyckte att det var jättejobbigt att  lämna min klass, när vi stod på trappen till skolan minuterna innan vi skulle springa ut för sista gången. De människorna som jag såg som monster första dagen hade alla blivit en del av mig. De va inte så hemska.

Skoltempot var som på grundskolan, jag tyckte inte det var så mycket värre faktiskt. Lärarna var jättebra.

Mina tips:
ALLA är lika nervösa, du är inte den enda som är ny. Detta är en chans att börja om, ingen vet vem du är. Var inte någon du tror att folk vill att du ska vara, va den du vill vara! Du får bara en chans till ett första intryck så gör ett bra ett! :)

Vännerna kommer med tiden, jag var också jättenervös. Försök att samla mod till dig och ställ dig bredvid någon och fråga var de bor eller vad de heter. Kanske har ni något gemensamt, kanske känner du direkt att personkemin inte går ihop? Då har du i alla fall försökt. Vill du inte gå fram till någon, så kommer någon nog fram till dig :). Tänk inte som mig "de tycker nog jag är jobbig". De blir säkert överlyckliga av att du kommer fram och pratar med dem, kanske är de lika nervösa som dig och inte vågar ta första steget?

Sist men inte minst! Ha kul, gymnasiet är en fantastisk tid som du inte kommer ångra!

Önskar dig all lycka!

Jag är blyg, introvert, trivs bäst ensam, ja allt sånt där "icke-socialt". Min första dag i gynnasiet var jag så nervös så jag spydde på morgonen. Men jag överlevde! Vi hade en hälsa på varandra-övning och jag gick fram till dom som såg snällast ut, haha.. Det var svettigt som tusan och jag hade så ont i magen, men folk var trevliga så det gick ändå bra. Tyvärr gjorde jag misstaget, eller om man nu ska uttrycka sig så, att inte fortsätta ta för mig. Jag gjorde som jag brukar och höll mig i bakgrunden. Var därför rätt så ensam på gymnasiet och jag är det än idag, nu när jag går på högskola. Så mitt tips, VÅGA TA FÖR DIG! Hälsa på alla, även om det är skitjobbigt. Fråga om någon vill göra dig sällskap på första lunchen. Fråga om någon åker samma buss som du och om ni kanske kan åka tillsammans. Om gemenamma intressen. Jag om någon vet att det är skitjobbigt, tro mig. Och. Vet du vad, skulle det skita sig precis som det gjorde för mig så är gymnasiet bara 3 korta år i ens liv och sen slipper man skiten.

Tack så mycket för er respons! Jag uppdaterar imorgon hur det har gått.

Försöker lugna mig med tanken av att oavsett vad som händer så dör jag inte, och det kommer inte vara föralltid.

Tack igen!

Tycker du har fått många kloka svar. Jag tror att det kommer gå bra för dig!

Jag är också introvert och tycker grupper om ca 15+ personer är jättejobbigt men jag har efter alla åren börjar utmana mig själv och verkligen vara social. Brukar tänka att vad är det värsta som kan hända? Det är sunt att göra något läskigt ibland, för när man vet att man har klarat av det växer man. Dessutom är alla nervösa, även de som verkar supercoola. Var inte rädd för att ta första steget och säg inte nej om någon bjuder in till något. Vi gick och fikade en grupp tjejer första veckan i gymnasiet och då kom vi bort lite från skolan och lärde känns varandra utanför lärarnas övningar.

Hej!

Ta det från någon som har flyttat ett tiotal gånger på grund av karriärsdrivna föräldrar, det blir vad du gör det till. Det bästa du kan göra är att vara dig själv och aldrig ljuga om någonting. Nu är du förvisso redan i skolan, men sätt dig inte själv i ett hörn utan sätt dig bredvid någon som ser trevlig ut, vem som helst, och säg bara hej. Vill någon hitta på något efter skolan? Tveka inte att tacka ja.

Eftersom jag har flyttat såpas många gånger i låg ålder vet jag hur det är att vara helt utan vänner i en ny skola där alla redan känner varandra, och hur det är att börja en skola där många inte heller känner någon - som gymnasiet. Det senare alternativet är mycket enklare att handskas med, eftersom att de flesta nojjar över precis samma saker som du gör. Jag har även lärt mig att de du umgås med i början behöver inte vara de du umgås med senare, men man vet ju inte förens man lär känna dem. 

Hej igen! Här kommer en uppdatering på vad som hänt, då jag är tillbaks från första skoldagen. Tänkte dra lite från och med att jag klev av bussen. 

När jag väl kliver av så var det inte svårt alls att hitta skolan. Vid entrén står det en tjej, jag ler mot henne och öppnar dörren för att gå in i skolan. Hon tackar då jag höll upp dörren. Vi möts av rektorn som ger oss varsin påse med kalender bland annat. Vi går under tystnad till en sal för att vänta på resten av eleverna. Då kommer en tjej som hälsar och frågar om hon får sitta vid oss. Och jag sa: Självklart, slå dig ner! 

Jag tog initiativet och började fråga standard frågor. Kände mig faktiskt väldigt stolt som för en gångs skull tog första steget. Vi småpratade tills rektorn hänvisar oss till aulan. Vi tre tjejer sätter oss då bredvid varande, pratar smått. När vi lämnar aulan stöter vi på två andra tjejer. Ena tjejen har jag haft i samma spanska i nian. Hon kände igen mig också och vi pratade om vilken linje vi ska gå osv.

Sedan var det samling och vi hade ''lära-känna'' övning, där man har 2 min på sig att prata med en person och ställa frågor. Sen byter man person etc. Under övningen hittade jag en tjej som går samma linje som mig. (Sam/beteende). Så frågade jag vad hon ville plugga till, och hon svarade psykolog. Vilket jag också vill bli!! Vi pratade mycket och det visade sig att vi åker samma buss hem och till skolan. Så vi satt och pratade hela vägen hem på bussen.

Med andra ord så var det en suverän skoldag. Är super stolt över mig själv som vågade ta för mig och gav ett nytt intryck. Träffade jättemånga trevliga människor. Kände nästan inte igen mig själv! 

Och tack för att ni skrivit tips och lugnande ord, det hjälpte!

Perfekt! En riktigt bra dag har du haft med andra ord :) detta klarar du galant :) hör av dig ifall du funderar på något!

Kram kram

Vad kul att höra! Blir så glad när jag läste det :). Jag tycker också du ska vara stolt över dig själv! När man väl prövat något är det inte så hemskt! :)

Hur har det gått nu efter några veckor?? :)