Precis avlivat vår älskade hund

det där är verkligen baksidan med att dela sitt liv med älskade djur. inte läge för mig nu att skriva så mycket men vill bara säga att jag verkligen förstår dina känslor. Jag har hunnit förlora många älskade djur under mina år i livet.
En erfarenhet jag har är att det kan vara svårt för många människor, som inte själva levt känslomässigt mycket nära sina djur och betraktat dem som familjemedlemmar, att förstå hur smärtsam förlusten kan vara, hur rubbad hela tillvaron blir för en tid. Hur sorgen kan ta över en fullständigt för en tid. Men så har jag känt. För hundar, hästar och katter jag levt med. Fasar alltid för de där svåra stunderna. Det är baksidan.

Känner igen mig. För två år sedan fick vi avliva vår hund som vi haft i 12 år, sen jag var 15. Förstår precis dina känslor!! Han hade svårt att sotta och verkade orolig, en röntgen senare så fick vi beskedet cancer. Han fick somna in samma eftermiddag.

Din hund hade inte vetat att det var hejdå den där sista gången, istället var du såkert obekymrad och glad sista gången han såg dig. Ni tog hand om han i alla dessa år så älskad kände han sig. Så brukar jag tänka. På något sätt så känner man varandra så väl efter så många år så han visste hur bra han hade det och hur mycket ni brydde er. Det gör ont, men det lättar även om man fortfarande får saknad-attacker ibland. Nu har din hund det bra och har inget lidande! Jag känner verkligen med dig. Sörj och gråt, sen släpper det lite och man lär sig leva med det och fokusera på alla fantastiska minnen och upplevelser de små liven har gett oss!!

Hej! Först och främst vill jag beklaga så mycket. Ett djur är inte bara ett djur som går att ersätta hur som helst. Det är en levande varelse som sprider lycka omkring sig. Jag förstår verkligen hur du känner, jag befann mig i en liknande situation för några år sedan med min katt. Han hade vi haft i 14 år när han blev blind och knappt kunde gå. Han rasade i vikt och kunde inte behålla maten. Det var så smärtfyllt att se honom förfalla på så kort tid. Vi ville åka upp och avliva honom, men vi kunde inte. Något tog emot, vi kunde bara inte sätta en spruta i honom. (Sen kunde vi inte ta oss upp till djursjukhuset heller men tror att min mamma gjorde det till ett större problem än vad det var för att hon innerst inne trodde de skulle bli bättre med vår katt). En dag bokade hon tid för att avliva honom och jag mådde riktigt riktigt dåligt. Ville vara hemma från skolan men kände samtidigt att jag skulle bli galen om jag bara väntade ut tiden tills han skulle till veterinären. När jag cyklade till skolan den dagen rann tårarna. Jag hade precis sagt hejdå till katten- och jag visste att det var sista gången. Sista gången för allt, sista klappen, sista gången jag matade honom. När jag var i skolan och klockan slog 09.15 började jag storgråta mitt under lektionen. Vetskapen om att min älskade katt skulle dö precis då. När jag kom hem den dagen låg katten på min säng, han levde. En del av mig blev glad- hade han visat spår på förbättring? Hade veterinären sagt att allt skulle bli bra? Men nej, katten levde fortfarande på grund av att veterinären hade blivit sjuk och inte kunnat komma. Samtidigt blev jag ledsen. Vi skulle behöva se katten lida ännu en dag och eftersom jag trots allt hade sagt farväl hade det på ett sätt känts bättre om "det bara blivit gjort". Så att man skulle kunna börja bearbeta smärtan istället för att förlänga den. Vi bokade ingen ny tid, utan lät honom lida tills hans kropp sa stopp. Han somnade in i min mammas famn kl 20.38 den 28 april 2008. Precis när Peter Jöback sjöng "han gick bort från min den natten" på radion. En låt jag förövrigt inte kunnat lyssna på utan att gråta sen dess. Vi ångrar varje dag att vi inte gjorde honom tjänsten att få somna in, för att vi var för själviska.

 När jag läser din text känner jag som såhär: visst känns det jätteskönt att säga farväl, att sluta cirkeln. Känna att man gjort vad man kan. Men vill du innerst inne uppleva den smärta jag beskrev ovan? Veta att igår skulle varit sista gången du klappade honom, sista gången han gav dig en blöt puss och tittade på dig med sina ögon? Sista gången du gick ut med honom? Veta att han skulle dö idag? Jag tycker istället att det känns bättre om det kommer oväntat, så att man inte går runt och tänker på det. Det sårar nog bara en mer och hundar är bra människokännare. Tror inte er hund skulle må bra av att ni gått runt och varit ledsna heller. Var istället glad för de stunderna ni fick med honom. Tänk på all glädje han spridit hos dig och din familj, hur han kommit och nosat på er när ni varit ledsna, hur han viftat på svansen när ni kommit hem från skolan. Hur ni har lekt ute i parken. Han har nog gett er så mycket- ett slut på hans lidande var det minsta ni kunde ge honom. Och ni gjorde det inte genom att låta honom lida tills hans kropp inte längre kunde stå emot utan ni lät honom somna in i sina favoritpersoners närvaro. Det tror jag han var glad för.

Ni må inte se honom i huset eller höra hans skall, men han finns med er i era hjärtan. Och ni i hans.

Jag gråter själv när jag skriver detta så jag vet verkligen hur du känner. Jag vill bara säga att det blir bättre, tillåt dig själv att sörja. Han var en familjemedlem som inte ska glömmas bort i ett hafs. Det är okej att gråta, det är inte fegt, det visar att du har känslor. Sänder kramar till dig!

Så sorgligt... Men vad man kan märka av vad hur skriver så har er hund haft ett fantastisk liv med massa kärlek! Det är hemskt för er, men för er hund gör det inte ont. Jag tror du hellre ser att ni har ont i hjärtat än att er hund har det. Massa styrkekramar till er!!