Mamman kan inte ta hand om barnet :(

Men det är klart det är ts som är viktigast för ts, hon och hennes barn. Pappan gör helt rätt om han tar emot barnet, han måste tänka på alla sina barn. Men ts måste också sätta sig och sina barn före allt annat och välja det bästa för dem i första hand.

Vet du varför mamman inte kan ta hand om barnet?

För om hon t.ex är sjuk med chans till tillfrisknande kanske detta ska ses som en tillfällig placering?

Barnet är så liten så han har inte ens skolplikt utan det kan vara som en längre "semester".

Eller har mamman möjlighet att flytta till Sverige så vore kanske det det allra bästa?!

Jag tycker nog att ni ska kolla upp rättigheter och skyldigheter kring detta och vad som gäller för vårdnaden. 

Självklart ska ni ta emot barnet, men det jag hade velat veta är vad som händer om mamma ångrar sig? Kan mamman "ta tillbaka" barnet igen sen? Kan mamman flytta hit via anhöriginvandring och även hon bli en del av era liv? Jag hade nog velat ta reda på allt detta. Så att det inte blir så att ni tar emot barnet i tron att det nu är ni och barnet medan mamman är i princip helt ute ur leken, och sen hamnar ni i en enorm härva av strul med en psykiskt sjuk kvinna på halsen. 

Herregud vilka jäkla människor som svarat i tråden.

Självklart är det en stor omställning för ts och hennes familj precis som det är en otroligt stor omställning för det lilla barnet.

Jag hade precis som ts funderat på precis samma saker. Det för att sambon/pappan knappt känner barnet, dom talar inte samma språk.

Det stackars barnet som får flytta till någon hen inte känner, mer än pappan som hen bara träffat några gånger.

Det är som bäddat för att orsaka stor skada och stress för främst barnet men även ts och hennes familj.

Till TS!

Jag tycker du fått bra tips, både om barnpsykolog och höra med adoptivföräldrar. Är det så att ni behöver ta hand om barnet omgående eller går det att ses någon gång innan för att underlätta lite?

Barnet lär lära sig språket relativt fort men det är resten som blir problematiskt. Saknaden efter mamman, sitt hemland, vänner mm och det är det ni måste få hjälp med.

Det gäller givetvis att ni båda kan ta emot barnet som att hen vore erat eget. Älska och bry sig om.

Tycker det absolut bästa vore om pappan (och hela familjen kanske) "flyttade" till pojkens land ett tag. Kanske hyrde en lägenhet i närheten av mamman en månad eller nåt där pojken kunde bo med dem så att han skulle få en mjukstart i flytten. På det sättet skulle han kunna besöka sin mamma dagligen och tanka trygghet medans han bygger upp relationen till pappan och resten av relationen.

Det som är problematiskt i det här fallet är att pojken är äldst i syskonskaran. Det naturliga vore att han vore "äldst" klarar sig mest själv och så. Nu däremot kommer han känna sig helt vilsen och kommer behöva mest kärlek och uppmärksamhet av alla barn, till en början i alla fall. Det kan ställa till familjedynamiken en smula.

Vem är och kommer att vara vårdnadshavare för pojken efter flytten. Alla vårdnadsfrågor avgörs i barnets hemland. Kan vara värt för pappan att tilsammans med mamman ordna gemensam vårdnad i pojkens hemland innan flytten. Pojken kan nämligen inte i längden bo i sverige utan vårdnadshavare. Är pojken svensk medborgare. Om han inte är det kan det vara värt att fixa det med innan flytten om det går. Saker och ting blir kanske enklare då. Många länder (däribland sverige) tillåter dubbla medborgarskap. Kontakta svenska ambassaden i pojkens hemland om det.

Råder er att i första hand ta kontakt med bvc och ta hjälp av deras psykolog för råd och stöd. I andra hand bup om bvc inte har resurserna.

Det är klart pojken ska tas om hand av pappan om mamman inte klarar av det. Lycka till!

Usch tycker verkligen synd om pojken. Även om det är bättre för honom att flytta hem till pappan så kommer hela hans liv vändas upp och ner och bli otryggt. Önskar inget barn nåt sånt här :(

Sedan tror jag det är livsviktigt för pojken att inte förlora relationen till mamman. Beroende på vilket skick mamman är och kommer att vara i så vore det bra om pojken regelbundet kan besöka sin mamma. Mamman kan ju besöka sverige också men för att pojken ska få behålla sina dubbla kulturella identiteter så vore det nog bättre om han åker hem till mamman.

Sedan vet man ju aldrig nåt om framtiden. Kanske anpassar sig pojken bra till sitt nya liv i sverige och vill stanna här. Eller så kommer han alltid vilja tillbaka till sin mamma. Och beroende på hur mamman mår måste man ju alltid vara öppen för att han får återvända.

Känner ni till några landsmän till pojken i staden där ni bor? Eller i alla fall någon som talar samma språk? Jag tror att pojken snabbt kommer att lära sig språket och anpassa sig, men det kan ändå vara en lättnad för honom att ibland få träffa någon som han kan kommunicera med utan ansträngning och som kanske kan förklara för er om vissa kulturkrockar som pojken kan uppleva.

Pappan kanske kommer från samma land och/eller pratar språket?

Som jag tolkar TS är en av de stora funderingarna på hur barnet mår i det hela, och vad som är bäst för barnet. SJÄLVKLART är det även viktigt för henne att fundera över hur resten av familjen påverkas men de två sakerna behöver inte vara två separata saker :)

Vi håller på att kolla lite angående det där. Vi ser gärna att han får möjlighet att behålla sitt modersmål, för att underlätta kontakten med mamman. Men då måste han ju också kunna träna det.