Jag förstår hur du menar, man borde se det och kunna stoppa det långt innan..
Men för min egen del är jag inte väldigt överviktig vid tresiffrigt.. Jag väger normalt, odeffad, runt 85 kg (kvinna) och har väldigt mycket muskler. Vid 100 har jag "bara" lite hull/kurvor...
Jag upplevde inte ts som otrevlig? Jag undrar oxå hur det går till, spec när det handlar om inte bara 100 (vilket som sagt inte behöver vara så mycket som det låter) utan 120-150kg osv.. Det händer som sagt inte över en natt. Och även om folk får se ut precis som de vill, och jag tänker inte lägga mig i om det är en hälsorisk eller så vidare, MEN de flesta som väger så mycket skulle nog hellre väga lite mindre.
Hm: Det finna säkert en miljon anledningar. Man kanske är nedstämd, man kanske inte kan någonting om kalorier, man kanske har brutit båda benen, man kanske är skitlat, man kanske blir misshandlad av sin man hela nätterna, man kanske har ett marsvin som dött en brutal död.
Och återigen så är inte alla brydda av att gå upp i vikt, och allas mål i livet är inte att vara smala.
Det är väl ärligt talat inte jättesvårt att förstå?
Mjo: Vad är det du undrar egentligen? Jag gav massor av exempel på varför man kan gå upp i vikt, det finns säkert 1 miljon exempel till.
Jag väger nästan tresiffrigt pga sjukdomar och biverkningar av mediciner.
Jag har en sjukdom som gör att jag inte "kan" använda mina muskler särskilt mycket. Att bara stå upprätt gör för jävla ont och jag äter massa morfin bla varje dag.
Kan absolut inte träna och ska enligt läkare inte upprepa samma rörelse flera ggr i rad som vid tex en kort promenad eller ens tvätta mitt eget hår.
Har oxå en hormonell sjukdom som gör att blodsockret alltid är lågt och hela kroppen skriker efter något sött för att kunna höja sockret. Känner mig yr och svag om jag inte snabbt får i mig snabba kolhydrater.
Har i omgångar ätit medicin för att må bättre, orka mer men då har biverkningar gjort att jag hamnat på ca 120 kg i vikt, samlat massa vätska bla.
Så då har ju effekten blivit motsatt. Jag har gått upp i vikt fast jag velat bli rörligare för att kunna gå ner i vikt.
Jag har velat operera magsäcken för att kunna gå ner i vikt, men det får jag inte pga min sjukdom.
Om jag skulle gå ner mycket i vikt så skulle mina leder börja hoppa ur så fort jag rör mig. Som det är nu håller fettet dem på plats, jag känner att de är lösa och det klickar o hoppar hela tiden.
Så rekommendationen är att jag fortsätter väga som jag gör nu för min egen skull....men det är inte KUL..
Bla pga av inlägg som detta. Jag vill inte vara fet....må illa varje gång jag ser mig i spegeln...undra vem fan den tjockisen på kortet är i kameran.
Inte kunna köpa kläder som sitter bra, se ut som en tunna, folks blickar.
Jag ser inte sjuk ut på något sätt, bara FET!!
Att jag stönar när jag går, svårt att resa mig upp till stående mm
Folk glor på en som att om det är så jävla jobbigt att vara fet så man stönar så får man skylla sig själv, man kan ju göra något åt det....
Mjo: Varför tar överviktiga illa upp av att folk ska ifrågasätta och döma? Jadu. Kanske för att vi lever i ett samhälle där tjocka diskrimineras dagligen?
Där tjockförakt maskeras med "jag tänker ju på bara din hälsa". Ett samhälle där människor hellre dör än blir tjocka. Ett samhälle där vi konstant matas av nidbilder av tjocka.
Är det konstigt att människor tar illa upp? Nej inte direkt. Ni behöver helt enkelt ta ett jävligt stort steg tillbaka och låta andra leva sina liv ifred.
Skämtar du? Har du ens varit deprimerad?
När det var som värst var jag tvungen att göra scheman där jag gjorde en livsnödvändig sak om dagen för att över huvud taget hantera mitt liv. T ex: "I morgon går jag och handlar, på onsdag betalar jag räkningar, på torsdag diskar jag".
Det var vad jag orkade. Inte för att jag var lat, jag har en hög arbetskapacitet och lever normalt ett aktivt liv, utan för att jag var sjuk! Att träna låg långt ner på min priolista.
Men herregud vilken stereotyp bild av överviktiga du har! Mina mål i livet är inte kopplade till vikt åt ena eller andra hållet överhuvudtaget. Mitt stora mål är att vara lycklig. Om jag inte kunde röra mig, inte leka med mina barn, hade ont i kroppen eller tvingades klä mig i fula kläder skulle jag antagligen inte vara lycklig. Men nu kan jag göra allt jag vill göra, känner mig aldrig begränsad av min vikt. Jag kan vandra i fjällen, jag kan springa ikapp med barn, jag kan klä mig sexigt och snyggt, jag kan nudda golvet med handflatorna om jag står med raka ben, jag kan simma 1000 m, jag har aldrig värk i kroppen, jag kan åka berg-ochdalbana och göra allt annat som gör mig lycklig. Jag har dessutom perfekta värden på sånt som blodsocker, kolesterol och blodtryck. Varför skulle jag vilja ändra på mitt liv för att vågen visar 110 kg?
Mjo: Och det där är väl en rätt vanlig kommentar från någon som inte tillhör en utsatt grupp men gärna knäpper andra på näsan och försöker bestämma vad andra bör känna.
Lite oklart hur andra förtryck ska få någon som är diskriminerad på grund av sin vikt att må bättre.
Nej, det finns extremt många tjockhatande tjockisar, dom är en produkt av samhället vi lever i precis som dom tjockhatande smalisarna är.
Mjo: Jag vet exakt vad du tillhör för grupp. Du tillhör dom som sysslar med fatshaming. Hur mycket fett du har på kroppen är fullständigt irrelevant.