Anonym (Det är ju min sambo jag vill leva med, inte hans unge!)

Äldre 2 Sep 17:47

156 svar

Tycker du om ditt/dina bonusbarn?

Hur hanterar du bonusbarn (1 eller flera)?

Om du inte tycker om det/dem, hur hanterar du/ni det ?

Varför är det så oacceptabelt för vissa att man som styvförälder inte har känslor för någon annans unge?

Det är en helt naturlig känsla att inte ta sig an en artfrändes avkomma o den borde respekteras precis lika mkt som valet att göra abort.

Jag vill leva med min man men hans barn sedan tidigare miserabla förhållande får han ta hand om själv.

Jag har fullt upp med mig själv, min egen son, arbete, hundar o relationen med min man. Varför ska jag ta ansvar för hans unge? Ja, jag gör skillnad på mitt eget barn o "bonusen", men inte på ett diskriminerande sätt. Jag tar tex med mig min egen son om jag ska göra nåt, typ cykla o om inte min man vill följa med får inte hans unge det heller. Bygger mkt lego o pysslar med min son osv o då min man är totalt ointresserad så ja, då blir hans son lite lidande för det.

Har följt några trådar ang det här ämnet o majoriteten av svaren i åtminstone 3 trådar råder ts att lämna relationen för att hen är "egoistisk o känslokall"...?

Hur tänker ni kring detta o hur hanterar ni situationer som uppstår?

Hur kan det vara fel att älska en man eller kvinna men inte dennes barn?

Anonym (Det är ju min sambo jag vill leva med, inte hans unge!) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 07:24

#12

Smarthuvud skrev 2015-09-02 17:55:06 följande:

För mig är ditt resonemang helt otänkbart. Man bildar en ny familj, där man ska visa alla medlemmar samma respekt. Mer än så behöver jag väl inte säga. Sedan kan man inte tvinga fram känslor, det är det väl inte frågan om. Men att agera på det sätt du gör, skulle jag inte acceptera, och en relation vore således ohållbar. Jag har inga biologiska barn, men ponera att du och jag fick. Då tycker du alltså att det är helt okej om jag inte låter ditt barn få följa med på det roliga jag hittar på med vårt gemensamma, eftersom det är "din unge"? Skärp dig!

Nu har vi ju inga gemensamma barn så...

Min man är oftast helt ointresserad av att hitta på saker m barnen. O jag förstår honom då hans son är väldigt krävande. Varför ska då JAG ta hand om o aktivera hans barn medans han pysslar med sånt som intresserar honom??! O varför skulle jag INTE göra sånt som jag o min son vill göra?!

Jag säger till hans unge "nu ska jag o X göra det här. "Om du vill följa med får du gå o prata med din pappa så han följer med oxå för jag vill inte ta med er båda själv."

Min man blir oftast skitsur över att jag inte aktiverar hans unge oxå men det struntar jag i. Han valde en gång att "kliva på" ungens morsa o vips så ploppade det ut en unge. O då får han själv ansvara för att sonen blir stimulerad. Jag är ingen barnvakt/hemhjälp. Det räcker gott o väl att tvätta/laga mat åt o skjutsa ungen. LEKA o ha kul m honom måste väl för fan en förälder kunna göra själv?!

Blir så irriterad på vissa som tycker jag utövar nån slags psykologisk terror gentemot ungen! Varför ska jag älska o ta hand om nån annans unge som min egen bara för att vi lever ihop!? Det får fan räcka med att jag lagar mat, tvättar, köper kläder, skjutsar, fixar barnkalas mm!!

Jag har aldrig ingått någon ö.k om att göra mer. Hur faan ska jag orka med min egen son o mig själv om jag dessutom ska styra upp hans unge???!!!

Hade jag träffat ungen tidigare i vårt förhållande hade jag nog vänt i dörren direkt!

Han är skitjobbig. Aspbergers, adhd o totalt osjälvständig!

Jag vill ge min son (båda barnen...men inte på egen hand) den bästa uppväxten o goda minnen att bära med sig genom livet.

Anonym (Det är ju min sambo jag vill leva med, inte hans unge!) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 07:27

#13

Anonym (Mom till 2) skrev 2015-09-02 18:50:23 följande:

Man behöver inte älska sina bonusbarn,det är väl inte dom man blev kär i och dejtade?Men respekt måste man ha mot varandra om man ska på under samma tak.

Jag respekterar ungen fullt ut men jag accepterar inte att vara den enda som uppfostrar o aktiverar honom!

Anonym (Det är ju min sambo jag vill leva med, inte hans unge!) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 07:36

#14

Anonym (mäh..) skrev 2015-09-02 18:56:05 följande:

Det du sysslar med är att först och främst komma med skenargument - på vilket sätt har din kärlek till en man med saken att göra hur du behandlar ett barn?

Det andra du sysslar med är systematisk utslutning och psykologiska övergrepp mot ett barn.

Det tredje du sysslar med är att inte agera som en vuxen i den relation du har med din man.

Det fjärde du sysslar med är att ge dig in i något du inte är känslomässigt mogen för.

Du skadar den man du säger dig älska, du skadar ditt och det andra barnet genom ditt sätt att agera och du skadar dig själv - just det sista är något som du borde kunna ta till dig. Hoppas att du kan och vill ha ett öppet och sunt samtal runt detta.

Haha! Om du visste hur mkt jag TVINGAR min man att umgås med sitt barn.

På vilket sätt är JAG ansvarig för detta barns aktivering? Vi lever ihop, ja... Men jag har ingen som helst skyldighet att ta mig an ett annat barn som om det vore mitt eget.

Där det dessutom finns en problematik med diagnoser. Jag ger honom ALLT som min egen son får förutom mys i soffan. Ungen är 7 år, dreglar som en 1-åring, petar näsan o äter vad han hittar däri. Inte en chans att jag vill mysa med honom!! O jag tar inte med honom på "äventyr" om inte hans pappa följer med. På vilket sätt är detta svårt att acceptera?!

Det är inga skenargument. Ungen äcklar mig med sina ständigt dregliga tröjor, näspetande ( jooo jag säger åt honom att sluta) o svettandes. Inget gulligt eller mysigt alls med det faktiskt.

Anonym (Det är ju min sambo jag vill leva med, inte hans unge!) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 08:20

#17

Anonym (Blandade känslor) skrev 2015-09-03 07:50:13 följande:

Jag har väldigt blandade känslor för mitt bonusbarn.

Jag tycker om honom men jag tror aldrig att det kommer bli mer än så, vilket inte är ett måste heller.

Han är väldigt krävande, lyssnar aldrig, låter illa, slår kompisar och pappan, är ofta arg, grinar för minsta lilla, ljuger och hittar på saker, ska alltid vara "värst" osv osv.

Varför får din bonus inte vara med er? Att bygga lego med 2 barn istället för 1 är väl ändå ingen ansträngning?? Nej TS, det är inte okej i min värld!!

Jag känner som du beskriver. Tycker om honom som det barn han är men tycker han är jobbig, får oerhörd avsmak pga dreggel, snorkråkor osv o vill inte tvingas dra hela lasset själv.

Ja, bygger vi med lego får han självklart vara med men jag orkar inte ta med båda barnen själv ut o cykla eller på promenad eller om jag ska besöka någon. Då vill jag att pappan antingen följer med eller tar sig an sitt eget barn. Han är skitjobbig o ha med om vi är bortbjudna. TJAT,TJAT,TJAT!! Tills som sagt jag får nog o sätter stopp.

Anonym (Det är ju min sambo jag vill leva med, inte hans unge!) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 19:31

#50

Aiyana skrev 2015-09-03 10:46:42 följande:

Visst är det en svår situation. Men man måste tänka sig för många gånger innan man fattar beslutet att bli sambo/gifta sig med en man med barn sedan tidigare. Det är verkligen många aspekter att ta med i sammanhanget och beakta innan man tar steget. Hur är hans kommunikation/relation med mamman, hur är han som pappa - tar han sitt ansvar och bryr sig om barnen - osv.

Du skriver att han "klivit på" biomamman och nu fått denna unge. Du låter lite arg och bitter över det faktum att han har haft sex tidigare med en kvinna och att det har resulterat i ett barn. Är det där skon klämmer så sitter du ju själv i samma situation, du har själv ett barn sedan tidigare.

Jag tycker du ska prata ordentligt med din sambo om hans (bristande) roll som förälder. Självklart ska du inte vara den ansvariga vuxna inför hans barn men du kan svälja din bitterhet och öppna ditt hjärta.

Jag har inga problem alls med att han haft sexpartners tidigare. Det jag har problem med är att dom avlat fram en unge dom inte tar ansvar för.

När pojken är här får han iaf bra mat, kläder efter väder, ha kalas m sina kompisar, gå på kompisars kalas, fiska, åka båt, cykla mm mm. Han har en egen säng, ritblock o pennor o en bokhylla med böcker som vi läser. Allt som ett barn kan önska sig. Kärlek o närhet är det som saknas då jag får avsmak o pappan alltid är upptagen. Medans han hos sin mamma sover på soffan, madrass på golvet bredvid systerns säng eller i mammans säng o får göra precis som, äta när o vad o sova när han vill.

Jag har gjort sååå mycket för den här pojken. Han har varit med mig, bara han o jag på ridturer, hundpromenader, plockat svamp mm

Men jag känner att jag inte orkar med att vara förälder till min son, ta hand om hemmet, jobba, vara partner OCH ta hand om en unge på 7 år som beter sig som 3!!!

Så nej! Jag tycker inte om honom längre för han är en belastning!

Anonym (Det är ju min sambo jag vill leva med, inte hans unge!) Trådstartaren

Äldre 3 Sep 20:07

#51

Mor i skuta skrev 2015-09-03 18:57:10 följande:

.

Har din sambo samma diagnoser som bonusen? (Det kan ju gå i arv och i så fall vara en del i förklaringen till varför han missköter föräldraskapet.)

Nej han har inga diagnoser själv.

Mamman missbrukade droger/rec.belagda preparat genom hela grav o även efter. Sonen föddes med svår abstinens o dom fick ligga kvar några dagar extra. Mamman har diagnoser som borderline, HSP, ADHD OCH ADD?! Säger hon iaf...

Pappan lämnade relationen när pojken var ca 15 mån då mamman gick ner sig i missbruk. Han tog då sonen o anmälde mamman, ansökte om ensam vårdnad men fick avslag då knarkare kan vara väldigt manipulativa o hon gjorde ett gott intryck på soc. Ända sedan jag o min sambo träffades har hon försökt sabba mellan oss.

Så ja, lite bitter är jag väl för att han haft ett förflutet med henne o klev på'na utan att skydda sig. Tycker sjukt synd om pojken egentligen!!!

Anonym (Det är ju min sambo jag vill leva med, inte hans unge!) Trådstartaren

Äldre 4 Sep 15:48

#68

Jag förstår inte hur vissa av er tror att bara för att man "inte tycker om ungen som sin egen" så är man rent ut elak mot honom?

Ibland, ja... ibland tappar jag tålamodet och säger vad jag tänker. det gjorde jag aldrig tidigare men som läget är nu är jag absolut inte en lämplig vårdnadshavare till någon annans unge med div medfödda diagnoser och åsamkade beteenden.
Jag behöver hjälp, verktyg i hur man hanterar såna här situationer.

Om jag inte vill ta med min sambos unge ut o cykla utan att hans pappa är med så finns det ju skäl till det. Men ni pekar direkt ut mig som en dålig människa en bitter och elak styvmamma som kränker och särbehandlar honom.

Han är PISSJOBBIG att ha med på såna grejer själv. Lyssnar inte, cyklar LÅNGT i förväg trots tydliga direktiv o att jag försöker ha framförhållning och aktivt delta genom att ge dem lite "uppgifter under turens gång". Han blockerar så min son inte ska komma före o retas sedan med honom när han blir ledsen och tappar sugen på att cykla. Min son vill inte följa med ut längre om den andra är med pga att han blir dum mot honom. Det slutar oftast med att jag blir förbannad på ungen och antingen tvingar honom att leda cykeln eller i vissa fall lämna den o gå hem. Då följer jag o min son ju givetvis med honom hem men jag är sedan måttligt motiverad att ge mig ut igen mer än o hämta hans cykel i diket med bilen.
Om jag tar med honom till div lekland springer han runt och skriker och röjer så han skrämmer andra barn, min son vill inte leka med honom då pga hur han beter sig.
Om jag tar med honom på besök hos någon lyssnar han inte på vad jag säger utan tjatar o tjatar o tjatar...tills jag blir förbannad o då skriker han o grinar som en 1-åring.
Om detta hade varit ett barn med mer "vanliga" egenskaper och inte så jäkla utåtagerande hade jag nog inte haft dessa bekymmer med att ta med honom.
men han skriker och gapar så fort han inte får som han vill och han blir elak mot min son.
Jag fattar ju oxå att en del i att han blir dum ligger i att jag gör vissa saker med min son som han inte får vara med på men vad tusan...jag har ju FÖRSÖKT, I 2,5 ÅÅÅR att låta honom få en rolig barndom och vara med men det funkar inte när han beter sig som han gör. Vi blir bara osams.
Jag är närmast utbränd och får inget gehör från omgivningen eller min sambo när jag ber om hjälp.
Därför skrev jag denna tråd, för att kanske få lite tips i hur jag ska hantera "belastningen" (bonusen) och få lite tips på hur man lever tsm med barn/individer med aspbergers, adhd mm?
Jag har såklart läs en hel del själv men det är alltid viktigt att vara öppen för förslag då alla är individer och kräver olika lösningar på livets pussel.

Anonym (Det är ju min sambo jag vill leva med, inte hans unge!) Trådstartaren

Äldre 4 Sep 15:55

#70

Jag är såååå noga med att prata med honom innan vi ska göra något och talar omm för honom vad som gäller och står alltid vid mitt ord.
Har jag tex sagt "om du gapar o skriker o inte lyssnar, då åker vi hem och du får gå in på ditt rum" då gör vi det om han inte lyssnar efter 3 tillsägelser. Oavsett om vi är på ett barnkalas eller i affären.

Jag förbereder honom alltid på vad som komma skall, både bra och dåliga saker. Ska vi tvätta ett sår o jag vet att det kommer göra ont, då säger jag det. Jag daltar inte o förskönar obehagliga saker (tex sprutor, bortttagning av stickor mm mm) o jag är alltid lugn när vi diskuterar sådant som jag vet att han får lite/mycket ångest för.
"Såhär är det, du ska få sprutan, det kommer göra lite ont men det är inte farligt. Om du skriker kommer det göra ondare men tar du det lugnt sticker det till snabbt och sedan kan det göra lite ont när man trycker med fingret där nålen stuckit. Men det behöver du ju inte göra, trycka där."

Anonym (Det är ju min sambo jag vill leva med, inte hans unge!) Trådstartaren

Äldre 4 Sep 20:52

#84

Anonym (Ungdoms perspektiv) skrev 2015-09-04 17:30:03 följande:

Nu är jag inte mamma utan 16 år så jag vet ingenting om hur de är att vara styvmamma men jag har haft en styvbror och jag tycker såhär. Blir man tillsammans med någon som har barn sen tidigare så ska man vara beredd på att ha ansvar för ett till barn. Man kommer aldrig älska bonusen lika mycket som sina egna och man accepterar mer från sina egna men det är ett barn vi pratar om, det kan man inte ju behandla hur som helst. När vi var mindre och mamma fråga om jag ville ha en glass, eller om jag ville åka och köpa godis var det en självklarthet att bonusen också fick glass/godis. Samma gällde när min fd styvpappa frågade hans son. Min mamma åkte med hennes styvson på affärn ensamma, hämta från skolan och allt man gör med "sina barn". Klarar man inte av att behandla sin partners barn som en familjemedlem kanske man inte ska vara en familj..... Tycker de är respektlöst att ditt bonusbarn inte får vara med och leka om inte din man är med. Du kommer bli den typiska styvmamman ingen gillar.

Jag skulle ALDRIG NÅGONSIN bara ge min son godis el ta med honom ut på tex picknick o utelämna min sambos son. Däremot tar jag kanske bara med min egen o handlar men dom får äta allt tillsammans. O bygger vi lego eller ritar får han såklart vara med han oxå. Även om jag inte lägger så mycket energi på honom då som på min egen.

Jag visste att han fanns när jag träffade min man, ja. Men då jag varit tydlig från början med att jag inte sitter barnvakt hursomhelst så förväntar jag mig aldrig det av honom heller. Jag försöker in i det längsta fixa barnvakt på annat håll än genom min man om jag ska göra något. Då får min man o hans son ett ypperligt tillfälle att göra ngt tsm på tu man hand, vilket endast inträffar vid dessa tillfällen.

Han är i allra högsta grad behandlad som en familjemedlem, men inte älskad av mig som min egen son...

Anonym (Det är ju min sambo jag vill leva med, inte hans unge!) Trådstartaren

Äldre 6 Sep 08:30

#105

Pastella skrev 2015-09-05 23:30:38 följande:

Va snällt att han får sitta bredvid medan du lägger energi på ditt barn och inte på honom.. Hur kan du tro att ett barn inte märker sådant och tror du verkligen att det är att bli behandlad som en familjemedlem?!

Klart som fan att han känner av skillnaden på mig gentemot honom kontra min egen son.

Det är därför jag ber er om konkreta råd. Att flytta är inget alt då vi inte har råd med dubbla boenden o går vi isär till särbos kan inte den ena av oss behålla huset själv.

Jag försöker verkligen inkludera hans unge så mycket jag orkar. Men ni som uttalar er om hur elakt detta är osv har kanske aldrig själva levt med barn/familjemedlemmar med hans problematik? Jag utgår iaf från antingen det eller att ni anser er perfekta till en ouppnåelig nivå för oss vanliga dödliga som ibland blir trötta. Som ibland ryter i åt våra barn, som ibland tar dem i armen eller håller fast dem för att dom ska lugna ner sig. Ni kanske har barn som aldrig är trötta eller protesterar. Definitivt verkar ni inte ha barn med diagnostik! Ni som tycker det är fel, konstigt o elakt att handla som jag gör.

I 2 års tid har jag försökt få grepp om hur jag ska hantera den här pojken o hans störda morsa. Så jag har verkligen försökt men inte funnit det som funkar för oss. Därför ville jag få tips/råd av andra i samma situation.

Tycker du om ditt/dina bonusbarn?

INNEHÅLL