Ja jag älskar mina bonusungar. Båda är dock myndiga nu, men har alltid tyckt otroligt mycket om dem. Helt underbara barn. 
Måste vara otroligt jobbigt för dig ts att ha en sån enorm svartsjuka för att din sambo har älskat en annan kvinna.
Det bör rimligtvis varit slut mellan dom några år nu så din svartsjuka kanske släpper snart?!
I ditt fall ts föreslår jag att ni lever som särbos till barnen är vuxna och utflygna, det vore det bästa för er alla! Lycka till!
Nej han har inga diagnoser själv.
Mamman missbrukade droger/rec.belagda preparat genom hela grav o även efter. Sonen föddes med svår abstinens o dom fick ligga kvar några dagar extra. Mamman har diagnoser som borderline, HSP, ADHD OCH ADD?! Säger hon iaf...
Pappan lämnade relationen när pojken var ca 15 mån då mamman gick ner sig i missbruk. Han tog då sonen o anmälde mamman, ansökte om ensam vårdnad men fick avslag då knarkare kan vara väldigt manipulativa o hon gjorde ett gott intryck på soc. Ända sedan jag o min sambo träffades har hon försökt sabba mellan oss.
Så ja, lite bitter är jag väl för att han haft ett förflutet med henne o klev på'na utan att skydda sig. Tycker sjukt synd om pojken egentligen!!!
Nej för fasiken!!!! Står ut enbart på grund av vårt gemensamma älskade barn. Räknar ner till hen inte kommer på umgänge mer.
Jag hanterar det genom att räkna dagarna tills hemorojden flyttar, vilket är nära nu. Sen ser jag framemot att slippa träffa fanskapet så mycket som möjligt. Och jag har lärt mig läxan. ALDRIG MER EN MAN MED BARN!!!
Du är väldigt glad för att svänga dig med, -bli utslängd, -kastas ut osv.
Varför ska någon kastas ut?
Det finns även föräldrar som faktiskt har förmågan att se sina barn med en utomståendes ögon, och inse att som utomstående så kan man ha väldigt svårt att tycka om barnet. Alla blundar inte för deras fel och brister, utan tycker att om man bemöter varann med normal artighet i vardagen så räcker det.
Jag har dessutom den stora turen att makens dotter numera bor och jobbar i Marocko och kommer bara hem två gånger om året.
Min sambo har en son på 3,5 år, tyvärr sätter hans psykopat morsa stopp för umgänget(hon har full vårdnad) med sina dåliga undanflykter. därav lite svårt att svara på då vi inte träffar honom så ofta och det känns mer som att vi "passar" honom när han är hos oss. Jag tycker väldigt mycket om grabben men då jag inte har egna barn än(väntar första just nu) så är det svårt att svara på om jag skulle älska honom som mitt egna, men jag tror det. Om hans jävla mamma slutar med sina dumheter nån gång och låter oss vara familj varannan vecka tror jag absolut att jag skulle behandla honom som mitt egna barn.
Jag tycker inte om frågan. Jag vill inte ta ställning till om jag ev älskar, hatar, tycker om, inte tycker om. Jag tycker det ska gå väldigt långt för att inte tycka om en person. Jag tycker det handlar om vad som funkar eller att det är jädrigt jobbigt. Just nu är relationen ansträngd efter ett påtvingat heltidsboende under en tid när det borde vart vi som skulle haft mer avlastning istället för att ta hand om henoms mammas ålderskris. Andras barn är alltid knepiga att hantera, mina barn är under mitt fulla ansvar och jag får så mycket tillbaka. Att bo ihop med annans barn är extra knepigt, ett barn som ser mig som ett hinder, inte som slumpmässigt barn på lekplats som går hem med mamma eller pappan sen efter nån timme.
Både ja och nej. Vad suckar du för?
Både ja och nej. Vad suckar du för?
Du låter dum. Helt korkad faktiskt. Du vet alltså inte hur man böjer "hen". Du borde gå en utbildning. Läs vilken kurs som helst, du kanske mår bättre då. Lycka till.
Det fattar du väl att vad jag än gör, bara att jag finns, vilken unge vill inte ha sin förälder för sig själv?! Varje barns dilemma. (Suck.) (För att du ställer en så korkad fråga.)
Jag tror inte ord på vad du säger. Jag tror inte för en sekund att du mår bra. Suckar åt användningen av hen. Talar om för mig att man och barn mår bäst av att jag flyttar. Och att alla älskar dig. Jomenvisst.
Tyvärr är det inget bonus utan snararevett straff. Jag avskyr mitt plastbarn.
barn kan välja var de ska bo. det gäller bara att lyssna på dem och vara lyhörd.