Tycker du om ditt/dina bonusbarn?

Jag blir så jävla provocerad av vuxna människor som tycker att deras känslor är viktigare än barnens välmående.
Barnet kan inte välja sin familj, barnet tvingas leva i en familj där den inte är omtyckt. Du kan låtsas som att det inte märks men du vet att barnet märker det.
Föreställ dig att ditt barn levde med någon som dig, känns det bra i hjärtat?

Det var nog det dummaste jag hört, barn som man inte har något gemensamt med? Det är inte ett främmande barn vi pratar om utan ett barn som man bor tillsammans med, ingår i samma familj som, ett barn man äter frukost tillsammans med.. Nej man måste inte älska barnet, man måste faktiskt inte ens älska sina egna barn. Däremot måste man vara en trygg punkt och få barnet att känna sig omtyckt och uppskattad. Annars borde man dra därifrån. Barnet har inte den möjligheten.

Ja givetvis bär föräldern som skaffar en sådan värdelös människa till partner störst ansvar, men det fråntar inte bonusföräldern sitt ansvar. Jag är inte förälder till grannens barn men jag bär ändå ett ansvar över hur jag beter mig gentemot barnet.
Riktigt tragiskt med vuxna människor som har så många rättigheter i ett hem medan barnen kastas undan och får gå på tå. Det märks tydligt när man inte är omtyckt och sådant sätter spår. Det är barnets hem också.

Det du pratar om är ju ett problem du har med din sambo, och inte hans barn. Dumpa din sambo istället för att bete dig respektlöst mot ett oskyldigt barn. Du kan rabbla diagnoser om du vill, men det förändrar inte det faktum att du beter dig illa mot barnet pga hans pappas bristande engagemang, och din egen brist på sunt förnuft.

Jag är ute på andra sidan och det är underbart att äntligen vara fri. Nu styr vi över vårt eget liv utan inblandning av ett gammalt bagage.

Bra att du lärt dig!

Förhoppningsvis åker Du ut först. Det är du som inkräktaren i deras familj!

Klart som fan att han känner av skillnaden på mig gentemot honom kontra min egen son.

Det är därför jag ber er om konkreta råd. Att flytta är inget alt då vi inte har råd med dubbla boenden o går vi isär till särbos kan inte den ena av oss behålla huset själv.

Jag försöker verkligen inkludera hans unge så mycket jag orkar. Men ni som uttalar er om hur elakt detta är osv har kanske aldrig själva levt med barn/familjemedlemmar med hans problematik? Jag utgår iaf från antingen det eller att ni anser er perfekta till en ouppnåelig nivå för oss vanliga dödliga som ibland blir trötta. Som ibland ryter i åt våra barn, som ibland tar dem i armen eller håller fast dem för att dom ska lugna ner sig. Ni kanske har barn som aldrig är trötta eller protesterar. Definitivt verkar ni inte ha barn med diagnostik! Ni som tycker det är fel, konstigt o elakt att handla som jag gör.

I 2 års tid har jag försökt få grepp om hur jag ska hantera den här pojken o hans störda morsa. Så jag har verkligen försökt men inte funnit det som funkar för oss. Därför ville jag få tips/råd av andra i samma situation.

Varför skulle man acceptera det? Eller,varför tolerera "knappt stå ut med", det finns ju mellanting mellan ts och att älska barnet som sitt eget.

Och då vill inte min son, och nej för då påverkas min son, och då vill självklart inte min son....., min son, min son och miiiiin soooooon.....osv, du tycker inte själv att du är lite mer än lovligt orättvis i det hela om du läser igenom dina inlägg?

Tycker faktiskt inte det att det är det minsta konstigt att han bär sig åt så mot dig och diiiiiiin soooooooon..... Och ditt sätt att behandla honom är förmodligen största anledningen till varför han "mobbar" din lilla prins....

Alla kan inte älska sina bonusar. Det köper jag men att exkludera på det sättet Ts gör tycker jag är fel. Följer inte hennes sambo med så får inte bonus hänga med och om hennes sambo inte har lust att leka med sin unge så blir det synd om denne för att inte hon kan tänka sig att leka med bonus någon gång.

Att ha en sådan uppdelning är helt vansinnigt för hennes bonus skull. En pappa som inte verkar bry sig direkt och en styvmor som exkluderar. Jag kan inte tvinga någon att tycka om sin bonus men jag tycker om min bonus som jag har på heltid.

Varför är det alltid bonus/styvmammor som klagar sig fördärvade över partners barn sedan tidigare förhållande. Man hör aldrig män klaga. Jag säger som så många andra: ni hade inte behövt inleda ett förhållande och än mindre bli sambo med en man som har barn sedan tidigare om ni inte accepterar det faktum att de finns till. Lever man tillsammans är man en familj där man ska samarbeta och där alla är lika mycket värda.