Tycker du om ditt/dina bonusbarn?

Inte behöver man gå 'all in' inte! Inga barn har valt sina föräldrar heller, man får det man får. Vissa föräldrar och styvföräldrar klarar av barnen bättre och lättare än andra. Ytterst få är dåliga människor för det.

Vissa föräldrar leker med sina barn varje tillfälle de får, lämnar och hämtar till 2-3 olika aktiviteter i veckan, sitter kvar och bondar med föräldern när där de lämnat barnet hos en kompis det ska leka med, ständigt pratar med läraren/dagisfröknar för att kolla barnets framgångar och diskuterar varenda svårighet, läser pedagogiska böcker, aldrig någonsin ryter till och ger barnet en straff, hatar timeout och kör istället på "mys och kärleksstrategin" osv osv.

Vi andra gör så gott vi kan och tror det blir bra ändå. Den "perfekta" barndomen är inte nödvändig för att barnen ska bli drägliga, förnuftiga och empatiska vuxna.

Styvbarn är inte lätt, för alla. Vissa har bara mer tur med barnen och har förmågan att hantera alla jävla situationer med barns vansinniga egoism, trots och odräglighet bättre än andra.

Klanka inte ner på andra för det. Och ska man lägga skulden på rätt ställe får man vända blicken mot barnens riktiga förälder.

En skillnad i värdegrund kan det vara. I andra fall är det bara så att man inte klarar av allt man egentligen skulle vilja. ;)

Vad är det jag inte förstår? Från barnens perspektiv så är det ingen skillnad. Barn väljer inte vare sig syskon, föräldrar eller styvföräldrar. Du blandar ihop det! Först skriver du ut ifrån barnet: "de föds, växer upp och formas efter de första". Sen ser du på det från styvförälderns perspektiv: "de andra väljer aktivt att blanda sig...." Föräldrar väljer att skaffa barn, och man axlar föräldrarollen olika. Styvföräldrar väljer att bli någon sorts del av ett eller fler barns liv som inte är ens egna, och man axlar rollen som styvförälder olika. That's life!

Jag tycker matte är skitsvårt men har lätt för svenska. Du har svårt för svenska men älskar matte. Vi har alla olika saker vi klarar av bättre än andra. Nej man kan inte jämföra barn med skolämnen, men tror du fattar. För vissa är det enkelt, och tänker nog lätt att det bara beror på en sund värdegrund. För andra är det svårt. Antingen tänker man annorlunda kring barn och föräldraskap eller så orkar/klarar/kan man inte få till det man egentligen vill.

Okay, om du menar att det att göra sitt bästa är att gå all in, är jag med. Men vad som är ens bästa är så olika. Så då kan man inte kritisera andra. Säger inte att du gjort det, men det är lätt att bli dömd av andra här inne.

Det är man inte nödvändigtvis nej! Du, eller någon annan, bestämmer inte vem som är en familj. Man måste inte vara en familj bara för att man bor under samma tak en del av tiden.

Du tror inte, på någon som helst måte, att kvinnor klagar mer därför att de får/tar ett större ansvar för hus och barn? Att det finns andra förväntningar på en kvinna än på en man? Detta är saker du aldrig hört talas om?

Ne lägg den största delen av ansvaret dör det hör hemma -hos föräldrarna. När de tar in nya människor i deras liv tar de på sig en stor jobb, ett stort ansvar i det att försöka få till trygga goda relationer. Och då tror jag det är väldigt viktigt att allt bygger på frivillighet från den nyas sida. Förvänta inte mer än du skulle gjort av grannen eller en kompis. Låt den nya ta allt det roliga och släppa det jobbiga.

Det finns inga paket. Det finns inga universallösning.

Sen är det också så att kvinnor oftare än män skriver om sina problem och Sins känslor på nätet. Och det är även en skillnad mellan kön i HUR och hur mycket man känner överhuvudtaget.

Så att män är så himla bra styvfäder, pappor osv är inte rätt att säga. Ofta bara hörs de mindre.

Precis som LHF skrev: vem bestämmer att man "ska" vara en familj?

Sånt här fungerar olika i olika familjer. Och särskilt i styvfamiljer är inte detta en självklarhet.

Sen undrar jag på detta med att det inte finns någon mellanting mellan att vara jätteglad i/älska och att hata. Att hata är en mycket stark känsla som jag inte tror många känner genuint för partnerns barn. Inte gilla -ja. Hata -nej.

Sen är det detta med "varför valde du en man med barn då?" Jaa du, det är ju inte så enkelt. De flesta tror ju självklart att det kommer gå mycket lättare, smidigare än det gör. Saker ändras -man visst inte hur partners ex är t.ex. Eller hur barnen som var då gulliga mot dig/dina barn plötsligt känner sig hotade och börjar bete sig elakt. Alla vuxna är inte barnpsykologer, lärare eller förskolepedagoger -även fast man vill partnerns barn det bästa kan det vara skitsvårt att göra det i praktiken.

Sen handlar det inte bara så enkelt om att dela på hushållssysslar -det handlar om hur hela vårt samhälle ser på mamma vs papparollen. Vad folk omedvetet förväntar av en mamma -och därmed även av en styvmamma.

Sluta tro det värsta om folk och försök sätta dig in i andras situation.

Måste bara flika in såhär på morgonkvisten att jag tycker det är konstigt att man inte kan se att "problem styvhäxa" har många ursprung. Antingen ger man styvmamman allt ansvar då hon är ego och dum i huvudet, annars är det pappan som bär allt allt allt ansvaret, eller också är det bara biomammans ansvar för att hon djävlas och är svartsjuk.

Men som jag ser det bär alla ett ansvar. Ja till och med barnen till viss del (inte småbarn såklart). Oavsett anledning så är det föräldrarna, och enbart de, som tog beslutet att skiljas med allt va det innebär. Genom det tar de endel chanser och kan göra det svårt för barnen.

Den som sedan träffar en ny när ett stort ansvar när det gäller att hälsa till att skapa en bra relation mellan barn och ny partner, eller att säga stopp, sätta ned foten till båda barn och partner. Båda barn och styvmamma ska respektera varandra.

Styvmamman har självklart ett ansvar för hur hon beter sig och att prata om hur hon upplever saker.

Men när saker inte funkar och mamman framstår som en "häxa" i en tråd här inne, ja då är det ofta flera som inte tagit sitt ansvar. Och flera man i allafall kan ifrågasätta. Det är alltid en anledning till en styvmammas dåliga beteende och/eller negativa känslor.

Många hävdar att biomamman inte bär något som helst ansvar och inte har någon skyldighet att ens prata med styvmamman. Ja och nej skulle jag säga. Om jag som mamma ser att mitt barn och hennes styvmamma inte kommer överens så tycker jag det vore mycket oansvarigt av mig att inte försöka göra något. Inte ändra mitt liv för att göra pappans familj nöjda, men kanske försöka ge efter på vissa saker, kompromissa osv. Och viktigast: inte börja hata styvmamman och döma henne utan att ens ha försökt prata med henne på ett civiliserat sätt.

Och har man en så dålig relation med sitt ex att det är en anledning till att inte vilja snabbpratande med pappan och styvmamman då bär man ett himla stort ansvar själv.

Och oftast är man ju överens hör om att pappan bär ett stort ansvar. Det är lätt, LÄTT, att förstå att en styvmamma börjas hysa negativa känslor för sitt styvbarn och hata situationen (vilket kan leda till att det känns som att man hatar styvbarnen). Pappan kan inte förvänta att partnern tar föräldraansvar för barn dom inte är sina egna, ej heller att hon älskar dem som hon älskar sina evt egna barn. Allt måste baseras på frivillighet och det måste man ha förståelse för. Har en styvmamma inga rättigheter har hon heller inga skyldigheter.

Alltså ALLA bär ansvaret förvar det ska bli lyckat. Sen får man inte glömma att i oss människor, i såväl mammor och pappor som hos styvföräldrar, gömmer det sig många "djuriska" instinkt. Helt naturliga instinkt för att skydda oss själva och våra barn. Vi är inte skapat för "styvfamiljsliv", vi är inte skapat för att titta på att andra uppfostrar våra barn eller att vi ska uppfostra andras barn, eller att andra (vuxna eller barn) beter sig dåligt mot våra barn. Även fast vi människor skiljer oss rätt mycket från det övriga djurriket är det fortfarande många beteenden som är djupt rotade i oss. Glöm inte det!

När saker inte funkar och STYVMAMMAN framstår en häxa, skulle det självklart stå! :)