Amanda84 skrev 2015-09-04 11:14:50 följande:
Jag blev gravid tre månader efter att jag och min nuvarande man hade blivit tillsammans. Nu är vår son 1 år och vi väntar vårt andra barn. Däremellan har vi hunnit med ett giftermål och en flytt. Flytt nummer 2 är på gång nu...
Mitt tips, om ni blir gravida så snabbt, är att prata, prata, prata. Prata om er syn kring allt, kring barnuppfostran, kring vem som skall vara hemma hur mycket med barnet, om det är okej för båda att vabba, hur ni gör i en situation när ni tycker olika vad gäller barnet, om ansvar i hushållet etc.
Allt det där pratade vi om och det är också det som har gått mest friktionsfritt. Det som har varit svårare är till exempel att jag hade mer erfarenhet av barn än min man. Jag arbetar inom förskolan och vet hur mycket jobb det är med barn. Min man hade ingen aning och hade någon slags rosenröd romantisk bild där alla var lyckliga, bebisen sov eller lekte och allt var toppen. När den bubblan sprack ungefär när bebisen var tre månader (innan dess verkade han inte ha fattat att han var förälder) så blev livet plötsligt jobbigare för min man. Det tog ytterligare några månader innan han landade på jorden igen och vi hittade tillbaka till varandra.
Mitt bästa tips är att umgås, umgås och umgås. Den första tiden när bebisen hade fötts så offrade vi till och med sömn för att bara sitta och prata med varandra. Det hjälpte mycket.
Även om ni tycker att ni har pratat massor och att ni tycker att ni känner varandra utan och innan, så inse från början att ni inte gör det. Då blir det mindre chockartat när ni plötsligt inser att det är tvärtom. När man har ont, har sömnbrist och är stressad, så kommer ens rätta jag fram. Så är det bara.
Dessutom tror jag att det är extra viktigt att ta upp allt man funderar på direkt, så att man inte går runt och är långsint, eftersom man faktiskt inte känner varandra.
Och: räkna med att det kommer en dag då ni undrar om ni har gjort rätt, när ni tvivlar på era känslor, när ni konstaterar att allt har gått för fort - men försök då att inte ge upp utan försök lösa det tillsammans. Känslor går upp och ner, speciellt när man har barn ihop.
Försök att redan nu ser er som föräldrar. Det blir enklast så, eftersom det är precis det som ni kommer att vara resten av era liv. Om ni från början ställer in er på att ni inte på några år kommer att kunna resa tillsammans, gå på bio, sitta och njuta i lugn och ro på en restaurang eller uteservering, då kommer ni nog att klara det galant.
TACK! verkligen. Så mycket tips! :D
vi har pratat om både vem som skall vabba, vara hemma mm... Och de blir naturligtvis jag. Hushåll mm. blir även jag. Vi är otroligt lika på alla plan angående uppfostran, vi båda har haft liknande uppväxter där vi känt oss väldigt... "missplacerade" och oförstådda, vi vill ge våra barn raka motsatsen. jag vill i framtiden bli familjehems-mamma och det är de målet vi siktar in oss på, att jag helt enkelt är hemma.
Vi har sagt att vi aldrig ska ge upp, bråkar vi, så får vi lösa det. Skaffar vi barn ihop ska det inte vara enkelt att bara gå, en av anledningar till äktenskap.
Igår satt vi och tittade på barnvagnar och bilstol mm. Och jag kände själv hur upphetsningen angående att bli mamma verkligen ekade i rösten och han stannade mig och sa att "för allt i världen, önskar jag aldrig att förlora dig. Det gör mig otroligt lycklig att du vill ha barn med just mig" Han ser mig som någon gudinna, och varför fattar jag inte, det är ju jag som ska va tacksam för hans närvaro i mitt liv liksom...? Ja, vi ser oss som föräldrar, tror jag... jag har en hund sedan tidigare och jag är ju mamma till den, (jag daltar mina djur) och han tog in honom och är redan nu otroligt duktig och jag har vågat lämna dem ensamma medans jag var i stan på shoppingtur. Detta har alltså ALDRIG inträffat innan, så min tillit till han är otroligt god.
