Äldre och tveksam inför IVF -hur tänkte ni?
Jag skulle vara oerhört tacksam om någon i liknande sits kunde svara mig. Min barnlängtan kom inte som jag trodde med åren, klockan tickar ganska tyst = ) , men jag och min man började ändå försöka skaffa barn när jag var runt 35 för det fanns ändå (då) en självklar tanke att bilda familj med två barn. Även om det alltid kändes som att "om några år" skulle det passa bättre.
Nåväl, vi slutade använda preventivmedel men blev inte gravida. Höll uppe med försöken, efter ett antal försök får man ju ganska mycket tid att fundera. Är det verkligen detta vi vill? Det kanske inte är meningen etc. Eftersom vi inte hade barn kunde vi också hänge oss åt resor och våra hyfsat framgångsrika karriärer, umgås med vänner etc.
Så höll det på med att vi i omgångar försökte med konstens alla regler några månader, inget hände osv. Vi började nåt nytt projekt på fritiden och struntade i barntänket mm Efter 4 år gjorde vi en utredning och vi hade bra värden båda. Blev ändå rekommenderade IVF då jag fyllde 40.
Plötsligt blev beslutet så vansinnigt stort. Innebar ett enormt ansvar mm mm
Till saken hör att jag verkligen tror att vi skulle bli utmärkta föräldrar, vi har en bra och lycklig och jämställd relation,god ekonomi och bra bostad, likvärdiga åsikter om värdegrund och prioriteringar i livet och jag tror vi skulle ha kul som en familj precis som vi har roligt idag.
MEN vi tvekar.
Jag blev spontant plötsligt gravid för 1,5 år sedan men något kändes instinktivt fel och jag fick sedan missfall i vecka 9, vi hann liksom aldrig ta in detta, och inte heller efter det har IVF känts självklart.
Jag kan önska att vi bara blivit gravida såsom många av våra vänner blivit på försök nr 3 och inte behövt tänka så mycket mer på saken.
Nu har åren gått och vi är båda en bra bit över 40. Jag tänker på detta dygnet runt. Plötsligt är det nya faktorer som spelar in. Vi vi ha hemmaboende barn fram till efter pensionen? Är det ens schysst mot barnet att vi är så gamla. Kommer vi orka? Kommer vi bli bittra för att vi skaffade barn? Eller för att vi inte gav det alla försök som fanns?
Tänk om vi blivit gravida för 7 år sen då hade lille XXXX börjat skolan nu etc
Jag är så rädd att inte orka, att inte klara av småbarnsåren som alla klagar så enormt mycket över.
Jag har en hög utbildning, har nog länge varit en sk duktig flicka som är rädd att inte prestera mitt yttersta på jobbet. Jag behöver mycket egen tid för att bara vara och sådan har jag alltid varit. Samtidigt har ju både höga chefer och politiker massor av barn och verka orka hur bra som helst. Det är klart jag borde klara av ett barn, eller??
(vi har ingen familj eller släkt som kommer kunna avlasta så det är en aspekt)
Så skaffa inte barn då tänker ni kanske, men det är ju det jag inte helt kan välja bort. För samtidigt som vänner går omkring hålögda som zombies genom småbarnsåren så intygar de att det är värt att få barn, och jag har aldrig sett någon som är lika sliten av sitt jobb som säger samma sak tex, så jag måste ju tro att det är helt fantastiskt. (det är bara de första två åren jag oroar mig över att inte klara)
SÅ är det nån som känt samma? Att det skulle vara så mycket enklare att bara låtit "naturen" bestämma? Att det kommer nån sorts extraansvar att bli en perfekt förälder om man till och med betalar för att få hjälp...? (jag vet att det ändå troligen inte blir något pga min ålder men bara att testa gör mig livrädd..)
Förlåt för romanen, men min tid rinner ut. Om 6 mån stängs alla dörrar att ens testa IVF.
Jag har inte läst nåt om graviditeter eller risker utan tar det som det kommer. Får jag bara barn kan jag ta vad som helst. Det kan omöjligt vara värre än att längta i 30 år och försöka i 10!