Tantenfyrtioplus skrev 2015-09-07 18:35:30 följande:
Så oerhört tacksam över din input, sista frågorna, jag lovar = ) Men känns som att vi är ganska lika och vana att sätta upp mål och nå dem, och det betyder mycket att få input!
Kände ni aldrig tveksamhet inför IVF? Fick du någonsin känslan att vara misslyckad som inte fått barn på egen väg?
Jag har nån sorts idiotisk tävlingsanda där, jag SKA klara det själv om det ska va. Funkar ju uppenbarligen sådär.
När och hur kom tidpunkten då du inte kände att du ville vänta några år? Hur vände det?
Ingen fara
Nej, vi tvekade nog aldrig inför ivf. Såg det som ett nytt intressant projekt. Och kändes mera konkret, efter besöket på kliniken var vi ju på gång, hade bestämt oss definitivt och hade ett gemensamt mål att sikta på. En ny utmaning liksom. Och nej, jag kände mig inte dålig för att jag behövde hjälp, kan ju liksom inte rå för att mina gener gett mig endometrios som gör det svårt för mig bli gravid. Men lite tävlingsinriktad var man ju, ville ju vara den perfekta ivf-patienten som lyckades på första försöket (men inte hade vi gett upp fast det krävts många försök förståss) så läste mycket och gjorde allt för att optimera chansen att lyckas.
Tidpunkten när jag kände det var dags? Min väckarklocka var nog att min mor hastigt (3 månader från diagnos) dog i cancer, alldeles för ung. Då kände jag att jag också vill ha generationer efter mig, att ålderdomen nog blir väldigt trist utan barn och kanske barnbarn. Ville inte dö ensam och vill ha något att leva för och arbeta för. Dumt arbeta ihjäl sig utan arvingar ungefär. Svårt att förklara, men insåg väl där och då, att nej, jag har faktist inte all tid i världen på mig, man vet aldrig vad morgondagen för med sig.
