Jag och min bror är födda med 8 års mellanrum och växte bara upp tillsammans tills jag började gymnasiet, så där finns det knappt någon syskonrelation alls, så det är för mig på tok för länge.
Vi har haft strävan att första barnet ska bli lite mer självständigt, d v s kunna äta själv, börja kunna klä sig/av sig lite, gå i trappor, sysselsätta sig lite på egen hand. Nu är det mer ren tur, men vi lyckades få mindre än 2,5 år mellan barnen, så jag behöll samma föräldrapenning med andra barnet. Dessutom hann jag jobba ett tag emellan, så det kändes okej att vara hemma igen.
Nu blir det ca 2 år och 4 månader emellan, men lillasyster är å andra sidan mer framåt och kan allt själv - om man lyssnar på henne, så visst blir det mycket strider, då man inte alltid har tid/vill att hon ska göra allting. Sedan är de mer delaktiga och förstår lite grann om att få ett syskon. Hon klappar försiktigt och pratar om att mamma har bebis i magen. Ja, ibland har båda också en bebis i magen. Sedan blir de så nära varandra i ålder att de förhoppningsvis kan ha kul ihop och det blir lättare att gå på t ex Liseberg och liknande när båda blivit över 109 cm och kan åka en del själva. Annars räknar vi väl med ca 8 månader, då jag inte kan göra så mycket på egen hand utan att bebisen som ammas följer med mig.
Nackdelen är väl att de är födda med 3 år mellan årtalen, så en kommer gå ut 9:an och en ta studenten samtidigt, men förhoppningsvis på olika dagar.