Hur ont gör det att föda?

Vilken intressant fråga! Tyvärr tror jag att alla upplever sina förlossningar olika.

Jag är själv inte ett dugg rädd inför förlossning, men jag skulle gärna vilja veta hur värkarna känns. Hur har de startat och hur länge var ni hemma innan det var dags att åka in? Var började värkarna?

Åh vad jag ser fram emot att föda barn! Bara en månad till BF nu och bebis är fixerad och redo :D

Alltså, var i kroppen (rygg, mage, uppe, nere) började värkarna.

På en skala från 1-10 skulle jag säga en 8. Gallsten var en 9:a.

Möjligt vis att jag känner så för att förlossningen förde med sig en positiv upplevelse, medan gallstenen gav mig såna attacker att jag trodde jag skulle dö. Även min i tredje förlossning trodde jag att jag skulle dö när huvudet var påväg ner i kanalen då hon var väldigt stor.

Däremot upplever man saker olika. Jag födde naturligt även med mitt andra barn och då fick jag inte känslan av att jag skulle dö.

Med första var det igångsättning och eda. Med andra och tredje var det helt naturligt, inte ens en värmekudde.

Snart kommer min fjärde och då tänkte jag köra på naturligt igen. Kanske vattenfödsel

För mig så gjorde värkarna så ont att det kändes som att ryggen skulle gå av. Det var i svanken och rumpan det gjorde ont. Sen fick jag eda och lustgas, då kändes det typ som mensvärk. När barnet väl skulle ut så bedövade de mig där nere för de skulle klippa och ta sugklocka, så det gjorde inte ont alls i huden eller ryggen. Men det kändes som att skelettet inuti skulle dras med ut samtidigt som bebisen. Och efteråt var jag också fullproppad med smärtlindring så kände inte av när de sydde eller nå eftervärkar, men psykiskt mådde jag inte bra och kroppen inbillade sig någon minut att jag kunde känna av hur jag andades lustgas och hur värkarna kom.

Så alltså, det gjorde inte så ont som jag trodde. Men det gjorde mig illa psykiskt. Överdosera inte lustgasen ;)

Gallsten & njursten, är det typ samma smärta. Jag hade njursten för två år sedan & det är det värsta jag varit med om. Det gjorde så sjukt ont, trodde jag skulle dö. Smärtan går liksom inte beskriva, den är liksom lite defus & gör nästan ont ända in i själen. Är det detsamma vid förlossning? När jag kom in på akuten med njursten så sa de att det är som förlossningssmärtor & då kände jag att jag aldrig vill uppleva en förlossning om det gör så ont. Kan inte se det positiva i det även om jag får ett barn, överväger därför kejsarsnitt men är även där livrädd för smärtan efteråt....

Hur känns lustgas? Är det som att vara lite berusad typ? Är rädd för att jag inte fixar den. Dels för att jag lätt mår illa men framförallt för att jag inte gillar den där snurriga känslan folk beskriver. Jag har bara varit berusad en gång, sen aldrig mer, gillar inte känslan & tycker inte heller om alkohol. Jag är så himla rädd att bli nekad medicinsk smärtlindring, typ epudral. Det är väl den man använder vid öppningsskedet? Men vad kan man få vid utdrivningsskedet?

Första : 7a. Tog eda och det var värdelöst. 11 h.

Andra: 8a. Ingen smärtlindring. 6 h.

Tredje: 5a. Ingen smärtlindring. 3 h.

Fjärde: 5a. Ingen smärtlindring. 1.5 h.

Första: Lustgas och ryggmärgsbedövning, slutade med sugklocka efter 14h då värkarna avtog av bedövningen.
Andra: Jättesmidig förlossning, bara lustgas och hon kom efter 4h efter jag åkte in
Tredje: Urakut kejsarsnitt eftersom när de tog hål på hinnorna så kom navelsträngen först. Läkaren höll tillbaka huvudet så hon inte skulle komma ut tills jag var sövd. Bedövning hinns inte med och den smärtan när jag vaknade var fruktansvärd.

Slutsats: Ingen av förlossningarna var den andra lik, och det känns olika för alla människor. Men efter första barnet så tänkte jag att ryggmärgsbedövning tar jag aldrig mer för det blev så långdraget. 

Fött ett barn, regelbundna värkar i 25 timmar innan hon kom ut. I början fullt hanterbara, fick morfin som hjälpte fint. Men de sista 10 timmarna var oerhörd tortyr, skrek efter epidural men ingen läkare fanns tillgänglig. En timme innan hon kom ut fick jag den, då försvann alla värkar omedelbart, kändes som himmelriket. Att trycka ut henne var inte jobbigt alls, märkte knappt av krystvärkarna, att spricka gjorde dock skitont men men var så nära slutet att det gick ändå. Och trots allt skulle jag göra om det imorgon för ett till barn om så behövdes.

Det finns många identiska trådar som denna sedan innan. Läs Att föda utan rädsla, den har hjälp alla mina vänner. Jag skulle säga 8/10 av vad jag kan föreställa mig men aldrig upplevt. För mig gjorde det inte så hemskt ont, men många upplever det ju så. Men smärtan är övergående, man får vila och sen glömmer många bort den. Framför allt går det att förbereda sig. De som har absolut mest ont är de som har panik och paniken kommer lättare om du inte satt dig in i hur du kan hantera smärtan utifrån dina förmågor och erfarenheter.