Vad har det tagit åt vår son?

Det är inte alls ovanligt med tics, som hostningar, harklingar, dra i kläder eller ex att barnet börjar stamma i den åldern. Det brukar gå över och blir inte bättre av att man påpekar dem. Det man kan vara uppmärksam på är om de blir fler, av olika typ och dessutom sitter i länge (typ ett år).

Beträffande bebisspråket så har jag ingen direkt input... Det kanske bara har blivit en grej han gör? Är det eller har varit mer "vara bebis"-grejer eller bara språket?

Och varför blir du ledsen när han bryter ihop över sina piprensare? Det är ju då du ska vara klippan och lugnt försäkra honom om att det är ok att bli arg och ledsen när det går fel, men att det går över och då försöker man igen.

Jo, jo, jag förstår att du blir provocerad, men det är helt normala känslostormar för åldern. Du behöver inte trösta, bara hålla dig själv lugn. För han blir ju lika provocerad av att vad det nu är inte fungerar som du blir av honom. För honom är det lika jobbigt. Och du får ju inte ta åt dig av att han säger att han hatar dig. Däremot kan du tydligt säga stopp och hindra honom om han slåss och kastar saker. Det är ok att bli arg, men man får inte göra vad som helst ändå.

Men det är ju du som gör det till en konflikt. Sluta bråka tillbaka. Om ni har massor med konflikter för att du blir arg över att barnen gnäller och är arga så är det ju du som är vuxen som får ta och kontrollera dig först. Det finns ingen anledning att bli så provocerad av att en sexåring gnäller över potatismoset. Man säger bara: Jag förstår att du är hungrig, blås på det då. Och ignorerar alla försök till konflikt. Din ilska är inte mer rationell än deras.

Jag har en treåring i värsta trotset, och man kan bli jätteprovocerad, men det blir inte bättre för att man själv börjar bråka tillbaka. Det blir bättre när man ger medhåll och är lugn.

Ex sonen bryter ihop för att han vill vispa pannkakssmeten, men den var redan vispad när han kom på det. Katastrof. Att säga:"Jag förstår att du ville vispa, nästa gång kommer vi ihåg det" och vara lugn ger ett mycket kortare utbrott än:"Men sluta! Den är ju redan klar, du skulle ha sagt till tidigare! Jag kan ju inte hälla ut den bara för att du ska bli nöjd?!"

Det finns väl ingen som aldrig tappar tålamodet och vrålar. Jag kan ex bli tokig när treåringen motarbetar en när man ska iväg på morgonen (tar av sig kläderna igen, packar ur väskan, gömmer sig). Då händer det att jag skriker, men inte blir det bättre för det. Arg kan man bli ibland, och det ska man kunna visa för barnet, men man behöver inte vråla och skrika för att man blir arg, precis som att barnen inte behöver vråla, slåss och kasta saker när de blir arga.

Om de försöker slåss eller kasta saker tar man bestämt tag om handen/föremålet och hindrar barnet. Jag brukar säga "Stopp!" med hög, bestämd röst som de lär sig skrika på förskolan om någon slåss/knuffas. Någon diskussion om varför det är fel tar vi inte, det vet de för övrigt redan.

Jag kan bli arg men faktiskt aldrig över att barnen är arga och har utbrott. Det ser jag aldrig som provokativt utan mer "Ojdå... Nu har X tappat kontrollen över sig själv." Barn måste ju lära sig hantera känslostormar och besvikelser, om man blir arg för att de inte kan det så lär de sig ju aldrig. Då känner de sig ju bara misslyckade och får skuldkänslor över själva utbrottet och man kan aldrig reda ut ordentligt vad som blev fel från början.

Jag rekommenderar att ta fem djupa andetag när du känner att du börjar bli för arg och jobbar på att tyst upprepa: "x gör inte det här för att göra mig arg. Det handlar inte om mig." Du måste ta ansvar för dina egna reaktioner och känslor och inte lägga det på barnen (det är de som gör mig arga).

Att det blir mindre bråk och konflikter i familjen om man som vuxen kan hålla sig lugn är vedertaget. Det smittar av sig på barnen. Även de med barn utan problem i autismspektrumet kan ta till sig en del från tankarna kring lågaffektivt bemötande.