191919 skrev 2015-11-18 09:26:42 följande:
Jag bor nu växelvis hos mina barn. Allt är fortfarande så tungt och tufft. Jag tycker det tar sån tid men enl. psykologen är allt fullt normalt,sex månader är mycket kort tid Jag får räkna med år. Jag har nu lämnat det tyngsta "sorgstadiet" och har fått tillbaka en del av min ilska. För mig känns det jobbigt att få vredesutbrott men är tydligen bra för läkningen. Jag får bara utbrotten när jag har min man i närheten, (bor hemma på helgerna, det som engång var mitt hem) aldrig när jag är ensam såklart. Ps frågade mig om jag tyckte det skulle ha varit konstigt om min dotter/son hade blivit lika arg om hon/han hade blivit utsatt på samma sätt som jag. Naturligtvis hade det enligt mig varit helt rätt och då menar hon att varför har då inte jag helt rätt att bli arg. Visst är det så. Jag befinner mig nu i "utsläckningsstadiet" enl Ps. Har funderat så mycket på varför jag har så dåliga "vibbar" när jag är hemma. Klättrar på väggarna i stort sett. Jag misstrivs i det hem jag varit med och byggt upp och som betytt såå mycket för mig. Det var ju "drömstället" sedan tre år tillbaka och jag trivdes så bra i ensamheten. Har nu fått förklarat för mig att platsen är förknippad med så mycket elände, det var där allt uppdagades, alla utbrott, frågorna, tårarna, förtvivlan, rädslan osv. Hon jämförde med att bli överfallen på en gata. Just den gatan, platsen blir förknippad med skräck och rädsla istället för att lägga fokus helt på personen/personerna som utförde överfallet.
Det är inte så konstigt att du mår som du mår. Du har fått en chock. Din verklighetsbild har rasat. Man får nog räkna med åtminstone ett sorgeår innan det värsta gått över. Så skönt att du kan bo hos dina barn.
Jag vet inte om det har stått tidigare i tråden, träffar din man fortfarande den där kvinnan eller har han mist er båda (rått åt honom i så fall)?