Tjugo års otrohet

Hej på dig.

Det gör ont i mig när jag vet att du lidit och lider som jag. Bara den som upplevt vet hur det känns.

Kan inte hellre förstå att den som varit med om att skapa eländet inte kan stå till svars och åtminstone besvara några av de frågor som man har. Tystnad och en otrolig feghet är vad dom besitter. Jag har mailat, skrivit brev och nu sist sänt sms men tystnaden är total. Jag hatar också fanskapet.

Jag förstår att du sitter i ett annat läge som faktiskt tänker på barnen vilket hon inte har gjort under otroheten.

Det blir aldrig som förr det vet både du och jag men vi försöker dela varandras sorg och förtvivlan så stöttar vi varann. Du skriver också att du saknar det gamla livet och vet du det gör jag också såå enormt. När allt var fint och lyckligt som man trodde. Kan inte hålla tillbaka tårarna när jag skriver...

Du träffar väl någon som du kan prata med ? Jag går hos psykolog vilket har gett mig mycket stöd. Dessutom har jag många goda vänner som stöttar mig när jag behöver och barnen inte att förglömma.

Hoppas du me får en God Jul så gott det går och kram på dig

Jag kommer absolut fortsätta att skriva eftersom det gör gott i min själ att få dela med mig. Jag träffade läkare idag och det visade sig på testerna som har gjorts på mig att mina framsteg är stora. Ångesten och stressen har minskat avsevärt. Jag har fortfarande stora koncentrationssvårigheter men det går ändå framåt. Tänk att helt ofrivilligt hamna i denna makabra situation. Det känns väldigt orättvist. Inte så att jag önskar någon annan behöva genomgå helvetet men det är orättvist att min man har fått njuta sötebrödsdagar med en annan kvinna i tjugo år medans jag får bära helvetet av resterna. Han har haft trevligt och som straff får jag lida för det. Galet eller hur. Nu blir jag helt plötsligt så FB att jag vill skrika så taket lyfter. Någon som förstår ilskan jag känner ???

Jo jag söker stöd där jag vet att det finns att få.

Under hela det här året har jag aldrig känt någon intensiv trötthet, tvärtom har jag varot "hög" på nåt vis. Har sovit några timmar på natten, vaknat tidigt och förvisso känt mig trött men aldrig somnat om. Jag går var tredje vecka hos psykolog. Var tredje vecka på familjerådgivning. Familjerådgivningen är ganska omtumlande men ändå givande. Vi försöker försonas eftersom vi har barn o barnbarn tillsammans och kommer att umgås vid ett flertal tillfällen. Jag gör det med respekt för barn o barnbarn inget annat. Jag skriver "vi" men egentligen är det väl jag som försöker försonas med min man för att stå ut med honom.

Ja det ante mig att det är väldigt luddigt. Önskan vore att man följer en väg som så småningom blir y-formad och det blir den först när man har kommit till ett beslut. Familjerådgivaren bad mig tänka mig att jag står vid ett vägskäl och ska välja. Mitt bestämda svar var "jag är inte där än" Jag är inte färdig än, vägen är helt enkelt väldigt lång och jobbig att gå.

Första meningen stämmer nog.

Det var trots allt bra att jag såg det då annars hade jag haft all jävighet kvar. Han hade kunnat fortsätta tio år till. Jag tror nämligen inte att hela livet hade kunnat passera utan att det uppdagats. Det värsta scenariet hade varit att han hade dött och den andra kvinnan hade gett sig tillkänna. Hur hade jag då kunnat få svar på alla mina tusen frågor?

Det fanns nog en mening med det som skedde men mitt hjärta skenar iväg när jag tänker tillbaka

Så bra att jag nu efter 40 år har fått veta vad det var för typ av man jag valde att leva med, falskheten själv. Man får nog leta med ljus o lykta för att hitta liknande