Missfall i v.7

När graviditetstestet visade positivt redan efter första gången jag och sambon försökte oss på det här med att bli gravida var det inte så konstigt att glädjen blandades med oförmågan att förstå att det var sant. Men lyckan varade tyvärr inte så länge för oss. Redan i vecka 7 kom den första blödningen, som trots is i magen, visade sig vara ett missfall. Jag tror inte det går att beskriva med ord den känslan av tomhet man känner inom sig. Att något som ännu var så litet kunde lämna en sån saknad efter sig förstår man nog inte innan man varit med om det. För att inte tala om besvikelsen, skuldkänslorna och den oresonliga ilskan man känner gentemot sin kropp.

Mina blödningar höll i sig i nästan 2,5 vecka, därefter började de avta och övergå till bruna flytningar. Fick efter tre veckor kramper i högersida, som dock endast visade sig emellanåt när jag rörde mig efter att ha varit stilla ett tag eller när livmodern kom i kläm. De gick dock över efter fyra dagar och var inte så hemska som de smärtor jag har förstått att vissa får vid missfall. Åt det är jag väldigt tacksam.

Efter fyra dagars uppehåll med blödningar, nu då endast enstaka flytningar, började det plötsligt komma färskt rött blod igen. Jag blev naturligtvis förvirrad och undrade vad som var fel. Men med lite is i magen väntade jag med att ringa MVC (och 1177) till dagen efter som var en måndag. Då det var färskt blod som kom rekommenderade de mig att uppsöka Gyn Akuten, vilket jag gjorde senare den kvällen. De gjorde sina provtagningar som visade på att det inte fanns någon infektion. Därefter gick de in med ultraljud och kunde konstatera att det inte fanns några spår kvar av graviditeten, inga systor, inga skador, ingenting. Dom misstänker att den nya blödningen helt enkelt är en sparsam mens som kommit igång. Har nog aldrig någonsin blivit så lycklig att få mens. 

Så efter all väntan, som för övrigt har känts som den längsta månaden i mitt liv, så verkar det som min kropp återhämtat sig och tom hunnit med en ägglossning under allt blödande. Nu kan jag inte mer än att hålla tummarna för att det är mensen som kommit, glädjas åt att allt är friskt där inne i livmodern, och invänta nästa ägglossning.

Ni ska veta att det varit guld värt att läsa era berättelser och erfarenheter i väntan på att jag ska hitta svaret på min egna upplevelse. Det är därför jag valt att dela med mig av min erfarenhet och hoppas att den kan ge något tillbaka.

Har ni tankar och funderingar så tveka inte på att skriva. Det finns inga dumma frågor för hur ska man egentligen kunna veta vad som pågår där på insidan när allt på utsidan ser ut som vanligt.

Kram på er,
Rebecca.e