chrisb skrev 2015-09-26 16:59:31 följande:
Vad tragiskt med din bror. Man förstår ju nu när det kommit mer information om olika "bokstavsdiagnoser" att det är och har varit vanligt med självmedicinering av olika slag.
Jag vet inte vad sonen vill eftersom vi inte pratat om det. Det beror mycket på att jag vill ha mer information först. När han fick sin diagnos pratade personalen på barnhabiliteringen lite om medicinering, men jag tror inte han lyssnade på det.
Han verkar ganska nöjd med sig själv trots allt. I och med att han fick sin diagnos så har han större förståelse för sin "klantighet" både kroppsligt och koncentrationsmässigt. Samtidigt tror jag att han reflekterar lite mer över vad omgivningen (klasskamrater och andra jämnåriga) tänker om honom och hur de behandlar honom. Han är ju i tonåren. Han är tyvärr inte så öppen med hur han känner, jag vet inte hur mycket han tar åt sig och jag vill inte tjata för mycket om det heller. Fast häromdagen undrade han faktiskt hur han skulle kunna bo själv i framtiden. Därför vill jag veta så mycket som möjligt så att vi kan diskutera det.
Ibland tänker jag också att det inte är så svår variant av Add så att medicinering inte skulle göra någon skillnad. Men som sagt jag vet så lite och när jag googlar om ämnet hittar jag inte så bra och lättillgänglig information tycker jag.
Jag förstår att det är svårt att hitta information som du kan applicera på er situation. Det är så att adhd/add inte är en klar inramad funktionsnedsättning utan det har med personligheten hos den som har den och hur anpassningsbar denne är till sin problematik.
Problematiken i sin tur är givetvis uppunktad och ett flertal kriterier ska uppfyllas men långt ifrån alla är slavar under sin impulsivitet.
Det sägs ju vara så att det är svårare upptäckt hos flickor då de gör en större ansträngning att "passa in" och är i regel inte lika "gapiga/härjiga" som pojkar trots att det bubblar inombords.
Jag fick som sagt min diagnos vid 24 medan min bror fick den vid 10. Vi har samma problematik men vår förmåga att rätta oss efter vårt sociala nätverk skilde oss åt och där "åkte han dit" mycket tidigare än vad jag gjorde. Jag var "smart nog" att hålla tyst trots att jag ville skrika, jag höll mig helt enkelt undan och visade sällan vem jag egentligen var.
Jag bad om en egen utredning efter många år av "hjärnsläpp" och funderingar över varför jag så sällan levde upp till min potential. Jag vet ju att jag kan ...(insert valfritt ämne).. men jag kan(kunde inte) inte hålla fokus och istället för att riskera att misslyckas så struntade man ens i att försöka till slut. Jag fick även diagnos borderline vilket förklarar en hel del hos mig som jag aldrig förstått och bara vetskapen så man vet vad man kan jobba på/med är guld värd!
I skolan är allting en inre strid. Man vet att man egentligen kan men, "oh, something shiny", så missade man så mycket viktigt och istället blev allt bara en gröt och till slut ointressant.
