Första barnet BF juni 2016
hej alla
vad roligt att hitta en tråd där vi alla befinner oss i lite samma fas.
Själv väntar jag första barnet 14 juni, det är så spännande och häftigt att vara gravid, tycker ni inte?
hej alla
vad roligt att hitta en tråd där vi alla befinner oss i lite samma fas.
Själv väntar jag första barnet 14 juni, det är så spännande och häftigt att vara gravid, tycker ni inte?
hos mig rör sig lillan massor, men precis som några här nämnde, så fort min man ska känna på magen så är det helt stilla, länge, tills jag lägger min hand på magen igen.
Det är så tråkigt!
Jag försöker få min man att vara lite mer engagerad i att vi ska få barn, men han är lite ointresserad, eller jo han är glad och så, men kan nog inte riktigt relatera till allt det där som pågår.
Då vill man ju verkligen att han ska känna sparkar så han också får lite pappakänsla, just nu känner jag mig rätt ensam i graviditeten.
Men det är väl bara att hålla ut gissar jag, snart kommer väl sparkarna vara svåra att missa :)
Vi väntar vårt första barn, kan det vara så att det är så det är helt enkelt, att man känner sig ensam i graviditeten?
Jag har hela tiden tänkt att det blir bättre när det kommer börja synas, eller de blir bättre efter ultraljudet, eller det blir bättre efter vi får veta könet (kanske lättare att relatera då?)Så har vi dessutom varit mitt inne i en flytt och all stress vad det innebär, så tanken att det säkert blir bättre efter flytten har ju slagit mig med.Men nu är allt det där bakom oss och fortfarande är han mer engagerad i sitt nya grafikkort han köpt till datorn än att vi ska ha barn.
Jag har försökt att smyga in namnförslag och vill gärna bolla lite ideér, vill hitta det rätta namnet för oss, men det slutar med att han bara säger att, "Ja vi kan ju fundera på det" that´s it.
Jag tror att jag är lite besviken på hur situationen är, att min man inte är lika intresserad, tror jag hade förväntat mig en gemensam lycka under graviditeten och att man liksom inte kunde hålla sig från att prata om det, men här är det tyst.... om inte jag pratar förstås, men det har jag nästan slutat med, för man får ju inte så mycket tillbaka.
Urs vad deppigt det blev det här inlägget. Jag hoppas i alla fall att det vänder snart.