Min man är ingen bra pappa

Jag tycker som jag brukar tycka när dina trådar är aktuella: det här barnet har det inte bra hos sin pappa och dig. 

Nej, det tycker ju inte jag heller att han har längre, men som styvförälder har jag ju ingen bestämmanderätt. Jag har sagt till honom att jag kan ta skulden för att umgänget upphör om det är vad han vill och han säger att han inte vill ha umgänge men inte orkar ta striden med mamman. Jag har också erbjudit mig att ta den striden, att vi kan gå via soc osv men han vet att mamman kommer att ringa honom ofta och vara skitarg för hon vill att umgänget ska utökas, inte minska. Att byta telefonnummer hjälps inte, hon hittar det alltid, han har testat att ha en telefon som hon känner till och en annan som bara några få har nr till och som de lovat att inte lämna ut men hon får tag i nr ändå om han inte svarar direkt på det nr hon vet om .

Hon vill aldrig något viktigt, men kräver att han alltid ska svara oavsett om han jobbar eller är på bio eller något annat som gör att han inte kan svara. När han inte har svarat kan hon gorma hur länge som helst om han inte lägger på luren och lägger han på ringer hon gång på gång på gång en 40-50 ggr efter varandra. Han stänger ju av ljudet men ändå. Hon ger sig inte utan gormar om det nästa gång de pratar eller ses vid lämning av styvbarnet. (Hämtning sker på förskolan)

Jag har pratat med mamman om pappans sätt och att det är jag som tar allt ansvar och att jag inte längre vill, men hon vägrar lyssna, hon vill som sagt att umgänget ska öka, inte minska.

Min sista utväg nu är att antingen ringa soc själv, men de får ju inte diskutera styvbarnet med mig även om jag har varit inbjuden och med vid samarbetssamtalen och de vet vem jag är pga sekretessen, eller göra slut med min man.

Jag vet dock inte om soc kan göra något om jag ringer, ska jag anmäla oss som olämpliga att ha hand om styvbarnet`Eller hur gör man? Jag ÄR ju inte olämplig egentligen, men blir ju det för att jag inte vill längre känner jag.

Nej nej, det är ju mina tankar om hur det 'borde' vara som ger mig dåligt samvete, det är ju inget jag kommer att ta upp vid ev kontakt med soc. De vet redan vem jag är och att jag har bra hand med barn (har jobbat på förskolor nästan hela mitt yrkesverksamma liv men har som sagt bytt bana) så de var själaglada när jag kom in i min mans liv då de då tänkte att samarbetssamtalen som strandat (min man sa kategoriskt nej till allt annat umgänge än dagumgänge som mamman sa nej till) skulle komma någon vart.
De möten jag har deltagit i har handlat mycket om mig som en trygg punkt för styvbarnet, särskilt under den tid styvbarnets mamma inte fungerade så bra.

Men det är ju bra att jag kan ringa dit och säga som det är, att jag inte kommer att finnas där som barnets trygga punkt vid umgänge mer, för jag orkar inte.

Nja, styvbarnet har länge varit dryg och jobbig, men de här känslorna har varit de senaste 5-6 månaderna, men umgänget är också bara en gång i månaden så det handlar om de senaste 5-6 umgängestillfällena. Men jag vill inte att det ska fortgå ännu längre tid.
Som det är nu verkar ingen förändring ske från min mans håll inom de närmsta åren och jag orkar inte vänta in honom mer.

Nu hänger jag inte alls med? Jag startade denna tråd efter att jag läst två andra trådar, den ena kände jag igen mig i och den andra handlade om styvföräldrar som avskyr sina styvbarn och jag kände att jag är på väg dit. 

Du verkade klok och trevlig i början, men nu verkar du bara dryg. Jag startade tråden för att jag behövde andras input om en situation jag finner jobbig och olustig och också för att skriva ner mina tankar och känslor då det ger mig ett bättre perspektiv på det hela.