Surprisebaby skrev 2016-02-26 16:07:56 följande:
Hej allihopa,
Jag har precis funnit den här tråden. Jag är tjugo år och fick reda på att jag var gravid i vecka 18 (fast på gynakuten sade de att jag var i v.14-16 men veckan därpå fick jag reda på att jag var i v. 19+ 2 dagar så jag måste alltså ha varit redan i vecka 18 när det upptäcktes. Jag är nu i vecka 24 + 5 dagar och väntar en son. Det är min första graviditet.
Jag har alltid haft extremt oregelbundna menstruationer sedan jag fick den första gången vid tretton års ålder o de har alltid kommit med 3-6 månaders mellanrum mellan gångerna. När jag var ca 17/ 18 år fick jag vid ett vaginalt ultraljud reda på att jag har PCO. Det tydliga pärlbandet utav omogna äggceller syntes tydligt på ultraljudsskärmen. Jag är dock mycket smal o har alltid varit. Hur som helst, när mensen då uteblev o jag inte hade några andra symptom (magen var fortfarande platt vid nyår dessutom) reagerade jag inte förrän jag tyckte att magen började kännas hård på ett sätt jag inte upplevt förut.
Jag har alltid tyckt att abort verkar läskigt så jag ville bara inte. Särskilt inte så sent som det var när jag fick reda på det. V. 14-16 hade låtit sent nog. Sedan började jag tänka på bortadoption men det känns inte som att jag skulle kunna klara av det heller känslomässigt. Nu närmar sig ju förlossningen och jag är rädd för den. Gråter nästan bara av att tänka på det. Inte har jag hunnit fixa något heller.
Jag vore väldigt tacksam för tips och råd och om någon kunde sammanfatta det viktigaste som har skrivits i tråden.
Påhopp och moralpredikningar undanbedes, de hjälper ändå inte.
Grattis till graviditeten, du har det bästa i ditt liv framför dig :)
Jag blev planerat gravid för drygt fyra år sen, men halvvägs in i graviditeten visade det sig att min dåvarande sambo hade startat ett nytt liv med en annan tjej vid sidan om (ingen tillfällig affär alltså, strax efter att jag avslöjat honom förlovade de sig och flyttade ihop och är nu gifta med egna barn). Så ibland blir det kaos när man minst anar det. Jag förstår det som att pappan inte finns i bilden? Jag vill i alla fall försäkra dig om att det är helt underbart med barn även på egen hand och man klarar mer än man tror.
Be gärna barnmorskan om kontakt med en kurator, det gav mig mycket stöd i min situation i alla fall. Jag bodde lååångt från vänner och familj. Dessutom hade de en mammagrupp för oss som gick hos kuratorn och vi, som alla hade nåt att tampas med, kom mycket närmre varandra än i den "vanliga" gruppen hos BVC.
Kontakt med någon annan som är gravid kan ge jättemycket, alltså gärna nån som bor i närheten så att ni kan träffas och fika, ta en picknick med era små när de är här o.s.v. Prata om rädslor och funderingar, diskutera spjälsängar kanske prova barnvagnar ihop eller vad som helst. Ett tips kan vara någon av grupperna på FB för de som ska ha i samma månad. De brukar vara slutna, så att andra som inte är med i gruppen inte ser att du gått med och inte ser att du skriver. Har du någon som du känner dig trygg med att ha med på en förlossning? För mig var min mamma ett ovärderligt bollplank inför förlossningen, men det är ju långtifrån alla som har förmånen att ha den kontakten med sin mamma. Tyvärr bodde hon långt bort, så hon kunde inte vara med när det var dags och det bekymrade mig en del. Har du något kontaktnät/familj i närheten som kan ge dig hjälp och stöttning?
Som de andra säger är personalen fantastisk på förlossningen, så oavsett vad som händer så kommer de att lösa det så att du får den bästa hjälpen. Jag läste på om smärtlindring innan och rangordnade i vilken ordning jag ville ha dem vartefter det blev för mycket (blev inte så mycket smärtlindring för mig, allt gick så bra). Tänk så många kvinnor som föder barn varje dag, du är minst lika stark som dem. Kan de så kan du! <3
