Junibebisar 2016

Går in i v 7 i morgon och jag HATAR att vara gravid. Någon mer som mår illa dygnet runt och känner sig emotionellt nedbruten. Önskar så att jag kunde glädjas åt graviditeten och ett tillskott  familjen men känner bara att den bidrar till att jag sviker alla runt mig. Jag orkar inte med mitt jobb, min underbara son eller min man. Någon mer som känner igen sig? 

Jag vet att jag borde glädjas så för att jag är lyckligt lottad som lyckats bli gravid igen, speciellt med tanke på att det tog bra lång tid med ettan. MEN det är svårt att känna den glädjen när psyket sviker.  

Eftersom det är min nr 2 och jag mådde precis lika illa förra gången gör det inte det hela lättare att veta att jag har MINST 6 veckor kvar av helvetet. 

Förlåt att jag kommer här och förpestar tråden. Behövde bara få skriva av mig med några som kanske kan förstå. Min man försöker men hur skulle han någonsin kunna förstå när jag knappt gör det själv. 

Lider med er som är så oroliga och har missfall av olika slag i bagaget. Säger som min barnmorska sa till mig. Ca 20% av alla graviditeter slutar i missfall men i dessa procent räknas även de som aldrig upptäcks och de är den största delen. Har det tagit sig är det stor sannolikhet att du kommer gå hela vägen och så länge du har symptom är du gravid.

Jag undrade också med min lille hur man klarade av att vänta till RUL men jag gjorde 13 UL med min kille och var inte lugnare för det. Det konstiga för mig var att det var inte UL som gjorde att jag fattade. Så fort jag kände sparkarna så behövs inga UL för att fatta, då hade jag kontakt med den lille hela dagarna. 

Jag håller tummarna för er alla att ni får era juveler till sommaren. 

Då är vi två. Är också i  v7, lärare och mår illa dygnet runt och orkar knappt stå. Problemet är att jag är ny på skolan sedan augusti med världens bästa klass och vill verkligen inte berätta för någon på skolan än. 

Sista jag var gravid mådde jag lika illa och blev då sjukskriven utan att blinka pga yrket. Går inte att ha en klass och hålla lektioner när man mår såhär. Va sjukskriven från v 7 - 15 sist. Jag vill bara verkligen inte behöva det den här gången men vet inte hur det ska gå till. 

Vilken åk har du?

Här är en till. Bättre än sist då jag fick gå till psykolog under större delen av graviditeten men fortfarande deppig. Fick veta sist hos psykologen att det är väldigt vanligt och ytterst få upplever den första tiden som rosa moln. 

Också RUL idag. Lycklig över att det var ett välmående litet liv där inne, men fast man inte får säga sådant högt blev jag lite ledsen över att det var en till kille (även om jag visste det innan). Missförstå mig rätt, är överlycklig att jag ens lyckats bli gravid igen och väntar ett till barn, men sen min mamma dog för 3 år sedan har jag velat ha en flicka som jag kan ha samma mor/dotter relation med som jag hade med min mamma. Nu får jag istället två prinsar som kommer förgylla mitt liv. Annars såg allt väldigt bra ut och han såg så söt ut och vinkade snällt till storebror. BF 16 juni så ingen ändring.

Hej, är i v 21 (20+2) och har sedan några dagar haft FRUKTANSVÄRT ont i magens nederdel, främst på vänstersidan. Känns som håll fast mer knivhuggssmärtor. Det håller i sig i upp emot någon timme åt gången och jag kan knappt gå. I fredags fick jag kryp upp för trappan för det gjord så ont. Det är inga sammandragningar för magen är inte alls hård. Någon som känner igen det? Det är mitt andra barn och känner inte alls igen det från sist. Ska ringa mvc i morgon men undrar om någon av er har det likadant. Svårt att leka med en tvååring när man knappt kan ta sig fram.

Undrar även hur mkt ni gått upp i vikt. Får PANIK på vågen som bara rusar iväg. Är redan upp på +9 kg och då äter jag inte ett dugg mer än innan jag blev gravid. Med min först gick jag upp 17 kg allt som allt vilket är mycket när man är 157 cm. Då var jag bara + 4 kg i v 20. Orolig för vad detta ska sluta. Jag gick inte ner ett gram gratis sist utan fick slita som ett djur och låg då ändå + 3 kg nu när jag blev gravid. Jag vet att alla går upp olika men jag tycker det är knäckande att känna mig som en elefant. Underlättar inte att jag inte kan gå ut och ge heller.

Usch förlåt att jag gnäller. Är bara trött på att vara gravid och då är det nästan 5 månader kvar.

Jag är inte pollenallergisk men har haft problem med nässelutslag under graviditeten. Läkarna här skrev först ut tavegyl då det är det enda beprövade läkemedlet som fått godkänt. Dessvärre är det restnoterat i hela landet och efter att ha ringt till ALLA apotekskedjor i landet samt återförsäljaren i Sverige fick jag svar att de inte kommer komma in igen. Läkarna skrev då ut Loratadin till mig med viss restriktion då det inte finns några kända fall av missbildning men inte heller tillräckligt med forskning på något annat läkemedel. Äter det ibland men inte hela tiden. 
Jag lyckades iaf få tag på ett av de sista förpackningarna Tavegyl i landet, efter att som sagt ringt runt över allt, så om du är väldigt nojig och vill vara säker kan du få ett par kartor av mig då jag själv inte äter dem längre. 

Jag lovade mig själv att aldrig ha en fjällräven kånken för dom är så fula. Sen fick min son en i doppresten och jag ÄLSKAR den som skötväska. Liten men rymmer allt och lite till. Går att hänga över vagnar och ta på ryggen. 

Ingen orsak :). Lycka till! Behöver du så säg bara till. 

Här är en till som kör in i kaklet. Har Ng 16 juni och jobbar sista dagen 15 juni med skolavslutningen. Vill följa klassen hela vägen så hoppas inte jag missar avslutningen. Än sålägne har jag mått såpass bra nu i slutet att jag tom orkat cykla till och från jobbet. Det kunde jag inte med första. Då gick jag hem redan i v 32 och kunde knappt röra mig. So far so good.