Graviditetsdepression

Tycker det är bra du bokat tid med terapeut! Jag gjorde det "för sent" i typ vecka 37 efter att varit deppig och typ ignorerat hela graviditeten. Jag har fysiskt mått väldigt "bra" men ville inte ens berätta för folk att vi var gravida. Dolde magen till vecka 25 (sen gick de inte längre även om jag fortsatte försöka)... Köpt lite saker och så har jag gjort så praktiskt är jag klar men inte mentalt. Är i vecka 41 nu och är med väldigt blandade känslor jag vet att det kan bli förlossning varje dag/natt... Är trött på att vara gravid samtidigt som jag inte känner mig redo för att ta emot barnet på något sätt. Tyckte mina besök hos psykologen via mcv ändå varit bra men önskar jag börjat tidigare... Har nog varit graviditetsdeprimerad hela tiden men liksom bara tuffat på tills jag inte orkade längre. Nu känner jag mig ganska neutral. Jag hoppas såklart på att överrösas av kärlek när den lilla kommer ut men blir det inte så är det också ok... Det kanske växer med tiden medan vi lär känna varandra bebisen och jag... Och jag kan alltid kontakta min psykolog igen!

Jobbigast har nog varit för mig att hantera min mammas enorma glädje (första barnbarnet) och att känna sig skyldig inför mannen som verkligen längtar efter det här barnet medan jag helst pratat om allt annat och låtsats som jag inte ens är gravid....

Mijjan

Äldre 6 Oct 08:50

#16

Lyckygirl9999 skrev 2015-10-06 08:31:07 följande:

Känner igen mig i det du skriver. Man orkar inte prata om att man är gravid och därmed ignorerar man det själv också. Det har jag märkt att jag börjat bli väldigt irriterad när någon säger: Får du äta fisk? tillexempel. Jag har koll själv och dels vill jag inte bli tillrättavisad och heller inte bli påmind..

Jag har det lätt att hantera mina egna föräldrar då de inte gör någon stor grej av det för min skull. De tar det lugnt och pratar om MIG istället för om min mage vilket jag tycker är väldigt skönt. Har dock ett rejält problem med mina svärföräldrar som jag nämnde kommit hem med en kasse full av barnsaker och jag är bara i v 18 och har inte handlat ett enda plagg till barnet ännu och dessutom känner jag så här. Så fort vi är hemma hos dem ska det tjatas, tjatas och tjatas om magen och jag blir vansinnig. Känns som att det inte är mig de bryr sig om utan endast barnet om det inte skulle gå vägen. "åk inte utomlands, du är ju gravid" typ. Ja jag vet att jag är gravid men det kan väl hända exakt lika mycket i Sverige som i Spanien med min mage.. Blir SÅ trött på allt tjat. De ska till och med fråga vilka tider vi ska till bm.. Tycker dem är skitjobbiga.

Nej jag hatar att JAG är helt osynlig och allt handlar om magen

men för mig funkar det ändå ok att vara hemma och med mina tankar (är bara mannen som får klappa magen) men får panik av andra som pratar om barnet och har väst av många som vill klappa. Några vänner fixade baby shower för några veckor sen och jag är glad att jag inte helt flippade ut utan bara var likgiltig :-P men jag uppskattade ändå gesten på någon nivå. Men faktiskt känns det lite lättare att hantera nu med stormagen än innan... Men blir intressant att se hur det känns när den lille är här...

Mijjan

Äldre 6 Oct 11:10

#18

Lyckygirl9999 skrev 2015-10-06 09:33:27 följande:

Ja, hur det blir när barnet är ute är något jag tänker mycket på.. Kommer man få någon egentid med barnet eller ska alla hälsa på dagarna i ända? Känner att jag bara vill vara hemma ensam med mannen o barnet. Men det lär bli svårt. Tyvärr :/

Där går det ju att begränsa lite kanske? Säga att första veckan behöver man vara själv eller en nödlögn om att bebisen och föräldrarna är lite sjuka kanske kan ge lite empati.

Graviditetsdepression

INNEHÅLL