Jag behöver hjälp. Har varit nedstämd ända sen v 6 (är v 18 nu). Och det har bara eskalerat. Vill inte veta av framtiden. Spyr hela tiden. Vill inte prata om barnet. Vill inte handla kläder eller någonting. Vill jag ens längre eller vad är det här? Bröt totalt ihop när sambons mamma kom hem med en kasse full av barnsaker. Jag måste vara världens sämsta mamma som inte vill handla än eller ens vill leva med detta. När går det över? Går det över. HJÄLP MIG.
Vad skönt det var att läsa ditt svar. Jag har också förstått att det är "normalt" men man känner sig värdelös och det känns som att det är tabu att känna som man gör. Alla förväntar sig att man bara vill prata om graviditeten och barnet så fort man träffar människor, men jag tycker det är skitjobbigt och vill inte ens besöka mina svärföräldrar längre pga tjat. Och som jag nämnde har svärmor redan köpt barnkläder och jag ville bara spy och kände mig ännu mer värdelös.. Man känner sig mer som en förvaringsbox.. Håller du med?
Ja man vill ju inte visa hur man egentligen känner.. Jag har inte heller några känslor för barnet, och det är både jobbigt och oroande på samma gång, man undrar när det vänder??
Nej den var inte planerad, så det kom som en chock men har ett bra förhållande så vi visste direkt att vi ville behålla det, och jag var glad i början, men redan efter en vecka när alla "krämpor" kom så blev det värre. Har inte heller fått det fina håret och hyn som alla pratar om kan jag tala om! Är bara så nedstämd hela tiden nu. Ja, värst är det när man är ensam..
Var din planerad?
Okejokej, väldigt likt min situation. Ja jag har känt små rörelser två gånger, men inte ens efter det har mina känslor ändrats. Blir ju så orolig också för om känslorna hinner komma innan det är dags för förlossning, känns som att förlossningen kommer bli hundra gånger värre om man ska känna så här.. Och så känner man sig så himla kall och elak som inte känner något för barnet.
Har iallafall fått en tid att prata med en terapeut på mvc, får se om det ger nått. Har du pratat något med din bm om detta?
Tycker det är bra du bokat tid med terapeut! Jag gjorde det "för sent" i typ vecka 37 efter att varit deppig och typ ignorerat hela graviditeten. Jag har fysiskt mått väldigt "bra" men ville inte ens berätta för folk att vi var gravida. Dolde magen till vecka 25 (sen gick de inte längre även om jag fortsatte försöka)... Köpt lite saker och så har jag gjort så praktiskt är jag klar men inte mentalt. Är i vecka 41 nu och är med väldigt blandade känslor jag vet att det kan bli förlossning varje dag/natt... Är trött på att vara gravid samtidigt som jag inte känner mig redo för att ta emot barnet på något sätt. Tyckte mina besök hos psykologen via mcv ändå varit bra men önskar jag börjat tidigare... Har nog varit graviditetsdeprimerad hela tiden men liksom bara tuffat på tills jag inte orkade längre. Nu känner jag mig ganska neutral. Jag hoppas såklart på att överrösas av kärlek när den lilla kommer ut men blir det inte så är det också ok... Det kanske växer med tiden medan vi lär känna varandra bebisen och jag... 
Och jag kan alltid kontakta min psykolog igen!
Jobbigast har nog varit för mig att hantera min mammas enorma glädje (första barnbarnet) och att känna sig skyldig inför mannen som verkligen längtar efter det här barnet medan jag helst pratat om allt annat och låtsats som jag inte ens är gravid....
MammaJD - skönt att läsa att man inte är ensam och att det förändrades när barnet kom! :)
Luckygirl9999 - Jag har fått tider hos bm, första på onsdag, för att min läkare på vårdcentralen blev orolig för mig. Nu känns det helt rätt att jag fått det, men tror inte att jag hade klarat att be om det själv faktiskt. Har återkommande drömmar om förlossningen om att barnet ska komma ut och att jag inte ska vilja se på det... Hoppas verkligen att prata med min BM ska hjälpa.
Samma här. Är i v 24 (23+0). Är ensamstående och känner bara just nu att jag fanemig inte orkar. Fick reda på detta försent så behålla barnet var mitt val, och jag är faktiskt glad över det nu för jag VET att jag klarar det. men vissa dagar är det bara skit!
Ja, hur det blir när barnet är ute är något jag tänker mycket på.. Kommer man få någon egentid med barnet eller ska alla hälsa på dagarna i ända? Känner att jag bara vill vara hemma ensam med mannen o barnet. Men det lär bli svårt. Tyvärr :/
Det är ju faktiskt mycket smartare! Är ju ofta svårt för vissa att förstå att man vill att de ska åka hem, av erfarenhet... Kanske därför jag nojar så mycket över det.
Jag känner inte igen mig i det dom flesta skriver men samtidigt gör jag det. Jag är i vecka 23 med mitt första barn och har haft en väldigt enkel graviditet än så länge. Inte spytt en enda gång, knappt mått illa, inte ont nånstans åsså vidare. Jag känner mig inte heller likgiltig inför barnet och längtar till viss del tills de kommer. Men ändå känner jag mig deppig, känns som att någon lagt locket på mina känslor och jag känner mig aldrig glad längre. Jag gråter sjukt ofta och har börjat tvivla på min partner. Tänker jämt att han är otrogen trots att han gör allt för mig och är hur gullig som helst. Jag känner mig bara så jävla nere när jag vet att jag egentligen borde vara glad. Även mina vänner känns de annorlunda med, vi har alltid varit ett stort tjejgäng som umgåtts och festat mycket och nu känns de som att jag hamnat utanför. Igår träffades vi och dom började prata om någon fest som en av tjejerna fixat som jag inte ens visste om för jag var inte bjuden. Blir ledsen för även om jag inte dricker alkohol tycker jag att det kan vara trevligt att vara med på hemmafester och sitta och surra i några timmar. Aja känns som man bara gnäller för småsaker men kan inte komma över den här depp-känslan och blir så frustrerad för vill vara glad och njuta av allt underbart som egentligen händer men som jag inte ens ser pga alla deprimerade tankar och känslor.
Jag tycker inte alls att du gnäller över småsaker, tvärtom. Jag förstår dig till 100% då jag upplever det liknande. För mig var det så att jag var glad i början - jag vet att jag var det. Men efterhand blev glädjen till nedstämdhet istället. Som du säger tvivlar man på mycket och känner sig utanför, det gör jag med. Jag är bara 20 år och ingen i min vänskapskrets har ens en tanke på att skaffa barn än vilket gör att jag inte har någon att prata med om någonting förutom min mamma. Jag kan inte heller komma över depp-känslan och blir orolig över om den någonsin kommer att vända.
Skönt att du mått bra fysiskt under din graviditet iallafall, det är alltid något 
Luckygirl9999 jag är 30 år, så något äldre än dig men är ändå samma för mig, inga av mina vänner har barn och planerar inte att skaffa de inom den närmsta framtiden heller. Vilket självklart, som du skriver, gör att man inte har någon att prata med.
Jag förstår vad du menar med att man är rädd för att det aldrig ska gå över men de tror jag absolut att det gör. Livet går upp och ner och just nu spelar hormoner in väldigt mycket och gör att man har en extra djup dipp. Men vetskapen om att man antagligen kommer må bättre inom ett år gör inte deppigheten lättare att hantera just nu tycker jag! Saker känns inte mindre meningslösa och ensamma för de.
Har du börjat i någon mammagrupp än? Mitt hopp och livlina just nu är att man där skall känna att man kan prata med andra i samma situation och att man då kommer känna mer gemenskap igen.