Graviditetsdepression

Jag känner inte igen mig i det dom flesta skriver men samtidigt gör jag det. Jag är i vecka 23 med mitt första barn och har haft en väldigt enkel graviditet än så länge. Inte spytt en enda gång, knappt mått illa, inte ont nånstans åsså vidare. Jag känner mig inte heller likgiltig inför barnet och längtar till viss del tills de kommer. Men ändå känner jag mig deppig, känns som att någon lagt locket på mina känslor och jag känner mig aldrig glad längre. Jag gråter sjukt ofta och har börjat tvivla på min partner. Tänker jämt att han är otrogen trots att han gör allt för mig och är hur gullig som helst. Jag känner mig bara så jävla nere när jag vet att jag egentligen borde vara glad. Även mina vänner känns de annorlunda med, vi har alltid varit ett stort tjejgäng som umgåtts och festat mycket och nu känns de som att jag hamnat utanför. Igår träffades vi och dom började prata om någon fest som en av tjejerna fixat som jag inte ens visste om för jag var inte bjuden. Blir ledsen för även om jag inte dricker alkohol tycker jag att det kan vara trevligt att vara med på hemmafester och sitta och surra i några timmar. Aja känns som man bara gnäller för småsaker men kan inte komma över den här depp-känslan och blir så frustrerad för vill vara glad och njuta av allt underbart som egentligen händer men som jag inte ens ser pga alla deprimerade tankar och känslor.

Luckygirl9999 jag är 30 år, så något äldre än dig men är ändå samma för mig, inga av mina vänner har barn och planerar inte att skaffa de inom den närmsta framtiden heller. Vilket självklart, som du skriver, gör att man inte har någon att prata med.

Jag förstår vad du menar med att man är rädd för att det aldrig ska gå över men de tror jag absolut att det gör. Livet går upp och ner och just nu spelar hormoner in väldigt mycket och gör att man har en extra djup dipp. Men vetskapen om att man antagligen kommer må bättre inom ett år gör inte deppigheten lättare att hantera just nu tycker jag! Saker känns inte mindre meningslösa och ensamma för de.

Har du börjat i någon mammagrupp än? Mitt hopp och livlina just nu är att man där skall känna att man kan prata med andra i samma situation och att man då kommer känna mer gemenskap igen.