Inlägg från: Anonym (hjälp) |Visa alla inlägg
  • Anonym (hjälp)

    Klarar ej av min sambos barn

    Hej. Jag är involverad med en man sedan två år tillbaka och vi bor ihop. Han har ett barn som snart fyller fem år. Barnet bor mest hos min sambo och mig. Jag har på alla möjliga sätt försökt men jag klarar inte av hans barn. Jag tycker barnet är jobbigt, verkar ovanligt gnälligt, lyssnar aldrig på någon vuxen och är väldigt girig, gnäller och grinar hela tiden. Detta stör mig något oerhört. Jag älskar min sambo och vill inte lämna relationen då vi fungerar så bra tillsammans. De konflikter vi har rör hans barn och saker kring barnet. När barnet är borta så har vi det så bra. Min fråga till er är hur man ska hantera detta? Är det hållbart att "leva" på de få stunder som vi har själva, och härda ut när hans barn är här? Hur gör ni andra som lever med en partner som har barn sedan innan? Hur förhåller ni er till barnet? Jag vill att detta ska hålla och är själv förvånad hur svårt jag har för barnet. I den bästa av världar hade det inte varit något problem, men att tycka om min partners barn känns väldigt svårt. Jag försöker varje dag.

  • Svar på tråden Klarar ej av min sambos barn
  • Anonym (hjälp)
    Tines skrev 2015-10-06 20:06:58 följande:

    Stackars barn!

    Detta barn känner precis hur du känner mot denne.......

    Nej, FLYTTA! Låt barnet slippa dig!


    Jag är inte så säker på det. Barnet anförtror sig mycket till mig, kommer till mig när barnet är ledset och så vidare. Vi har en fysiskt nära relation men jag känner mig inte där känslomässigt. Jag undrar bara hur andra har det - har andra som lever med en partner som har barn sedan innan liknande känslor eller går det att förhålla sig neutral eller positiv till sin partners barn?
  • Anonym (hjälp)
    Anonym (Uuu) skrev 2015-10-06 20:07:46 följande:

    Hur mycket ansvar har du själv för barnet?

    Vad säger din man om hur du känner?


    Min man förväntar sig i princip att jag ska ta till mig barnet som om det vore mitt eget, det har han sagt. Men jag har berättat för honom att detta inte är möjligt för mig, jag kan helt enkelt inte. Han förväntar sig i princip delat ansvar. Jag ställer upp på det mesta, men är han hemma eller närvarande så hamnar det oftast på honom, om jag inte aktivt tar för mig. Barnets mamma är inte så närvarande men finns i barnets liv på bestämda tider ett par gånger per månad. Jag vet inte hur barnet har det med modern, men jag tror (och hoppas) att det ändå är bra. Barnet pratar om modern ofta.
  • Anonym (hjälp)
    Anonym (Läraren) skrev 2015-10-06 20:15:01 följande:

    Du har rätt att vara lycklig .Frågan är bra hur länge ska du orka,är det inte bättre att vara särbo?


    Jag har påtalat särboende men min sambo vill inte det. Jag vet inte om jag hade fixat det i praktiken heller, då jag som sagt verkligen vill ha min sambo i mitt liv. Jag tänker också att jag har rätt att vara lycklig, och det har min sambo och hans barn också. Han säger att han är lycklig med mig och hans barn, och han tror att barnet har det bra också. Det är bara jag som inte är det tror jag. Jag hoppas och tror att jag inte på något sätt skadar hans barn genom att inte kunna anknyta känslomässigt, och han är en stark individ som skulle säga ifrån för en sådan sak. Han är väldigt nära med sitt barn.
  • Anonym (hjälp)
    HäckHäxan skrev 2015-10-06 20:15:58 följande:

    Jag tänker spontant såhär har du inte kunnat öppna ditt hjärta för ungen på två år så lär du förmodligen inte fixa det i framtiden heller.

    Jag kan inte se någon mirakellösning på det hela heller. Jag hade valt att bryta för min moral säger att barn i alla lägen skall gå före vuxnas egon även om barnet inte är mitt alls.


    Nej, så kanske det är. Eller så lär man sig att hantera vardagen och vänja sig vid det, precis som allting annat. Jag är dock osäker på om det finns något egoistiskt i detta, hur menar du? Jag förväntar mig inte på något sätt att min sambo skulle göra avkall på sitt barn för min skull, jag förväntar mig inte uppmärksamhet hela tiden. Jag har bara inga känslor för min sambos barn. De känslor jag har är väl isåfall negativa. Men jag vet inte om det är egoistiskt?
  • Anonym (hjälp)
    Anonym (viseversa) skrev 2015-10-06 20:59:10 följande:
    För barn är det ofta riktigt jobbigt att ha andra än familjen boende i sina hem men många vuxna verkar missa den saken och kör över barnens känslor och kräver att barnen ska "uppföra sig" mot de som tvingar sig på barnens privata sfär. Konstigt det där?
    Fast vadå tvingar sig på barnens privata sfär? Ibland förstår jag inte varför andra (speciellt föräldrar) är så oförstående mot "styvfamiljer" och personers känslor i den. Allt i livet handlar inte om barnen och jag tror inte att någon som är förälder är helt oförstående mot andra människors känslor inför andras barn. Som förälder möter du ju ofta andras barn i olika sammanhang. Jag tycker det kan bli lite pretentiöst, som att alla ska leva den perfekta idyllen. I ett samhälle när det är väldigt vanligt att föräldrar bryter upp sina familjer borde det finnas mer förståelse för vilka konflikter som kan ske i de nya konstellationerna som naturligt kommer uppstå förr eller senare. Allt ansvar kan inte ligga på att "den nya" ska acceptera allt, ibland saker som inte ens föräldrarna accepterar, just bara för att de är "den nya". Förväntningarna på "styvföräldrar" har gått helt åt styr, tycker jag. Mer ansvar på de som har brutit upp familjen, tycker jag. Ansvaret får därefter ligga på föräldern att hen gör det bästa för sitt barn, däribland i val av ny partner. Och förståelse.
  • Anonym (hjälp)
    Anonym (Läraren) skrev 2015-10-06 21:04:52 följande:

    Det förstår jag att du inte kan känna dig som "mamma"till det här barnet,och barnet har ju redan en mamma.Kan inte barnet vara mera hos sin mamma?


    Av olika anledningar så har det blivit såhär. Det skulle egentligen rent praktiskt kunna gå, men det är inte aktuellt. Tyvärr, tycker jag, inte minst för barnets skull.  
  • Anonym (hjälp)
    Anonym (Läraren) skrev 2015-10-06 21:04:52 följande:

    Det förstår jag att du inte kan känna dig som "mamma"till det här barnet,och barnet har ju redan en mamma.Kan inte barnet vara mera hos sin mamma?


    Av olika anledningar så har det blivit såhär. Det skulle egentligen rent praktiskt kunna gå, men det är inte aktuellt. Tyvärr, tycker jag, inte minst för barnets skull.  
  • Anonym (hjälp)
    Anonym (Terapi) skrev 2015-10-06 21:13:05 följande:

    Du kanske skulle tala med en psykoterapeut om detta. Det verkar vara ett bekymmer för dig åtminstone. Att få hjälp att reda i sina tankar och känslor av en professionell kan vara väldigt skönt och väl värt pengarna. Det är ju hela ditt familjeliv det handlar om!


    Det är nog en väldigt bra idé, det har du rätt i. Tack!
  • Anonym (hjälp)
    Anonym (FR) skrev 2015-10-06 21:12:47 följande:

    Jag vill slå ett slag för familjerådgivning för er. Din sambo förväntar sig något av dig som du inte kan ge helt enkelt. Ni behöver kompromissa...enklast under ledning av en utomstående.
    Jag tror att du skulle kunna slappna av och ta till dig barnet mer om sambon släpper sina förväntningar om att du ska vara som en riktigt mamma för barnet.


    Jag har också tänkt på det, det hade absolut kunnat vara bra att ha någon utomstående. Jag känner dessvärre min sambo väldigt bra, och familjerådgivning är han nog inte öppen för. Han är ganska bestämd av sig, och förväntar sig bara att det ska funka.
Svar på tråden Klarar ej av min sambos barn