Inlägg från: Anonym (också styvförälder) |Visa alla inlägg
  • Anonym (också styvförälder)

    Klarar ej av min sambos barn

    Jag är också styvförälder till ett barn som jag inte känslomässigt kan ta till mig. Barnet självt älskar att vara här och älskar mig och sin pappa och alla so ser oss ihop säger alltid att jag är en så fin bonusmamma och vilken tur NN har som har dig i sitt liv. Vi har dock inte barnet mer än på helgumgänge och tom bara en helg i månaden men jag tycker ändå det är superjobbigt och har fler än en gång funderat på särboboende eller tom separation.

    Jag känner ingenting för barnet och skulle hen aldrig mer komma hit skulle jag inte känna saknad alls.

    Det sägs att det tar två år att klura ut vars och ens plats i en ny familj, men vad gör man sen då? Om man inte alls känner något för barnet utom möjligen irritation?

    Min makes barn är dessutom väldigt go och rar. Ibland gnällig och klängig men det finns oftast en orsak, som dålig sömn eller liknande. Vi har varit gifta i 4 år min man och jag, och tillsammans en tid innan det. Barnet minns inget om att mamma och pappa varit ihop utan vet bara detta att pappan och jag är tillsammans och att hen kommer hit på umgänge.

    Eftersom detta är FL måste jag väl tala om att umgänget bestämts utefter barnets bästa, de har testat tätare men barnet mår inte bra av det. Framöver kanske det ändras, men just nu är det en helg i månaden som fungerar.

  • Anonym (också styvförälder)
    Anonym (hjälp) skrev 2015-10-06 21:45:41 följande:
    Egentligen tror jag det inte spelar så stor roll hur ofta barnet är hos en. Antingen känns det skit eller så känns det toppen? Får du stöd av din man i det? Så trist också när, som du säger, barnet verkar vara ett väldigt fint barn. Jag tror 'styvföräldrar' bär på väldigt mycket skuldkänslor, skuld för att inte vara den 'riktiga' mamman/pappan, skuld för att ta plats, säga ifrån/inte säga ifrån. Det är så mycket att förhålla sig till som 'styvförälder' (mer än som biologisk förälder, tror jag). Det kräver att ens partner kan vara ett förstående hjälp och stöd i det, annars tror jag det blir jättesvårt. Jag känner inte att min partner (pappan till barnet) är ett bra stöd i de sammanhangen, känner du så med din man?
    Min man är ett jättestort stöd i det hela eftersom han ser att jag verkligen gör allt för att barnet ska ha det bra. Jag vill ju barnet väl, men jag känner inget för det. Hade han inte varit det hade jag inte stannat.

    Du har nog rätt i att det nog inte spelar så stor roll hur ofta man har barnet, men jag känner  att om barnet skulle komma varannan vecka så vill jag nog bo särbos. Dock tror jag det aldrig blir så mycket då mamman bor på annan ort, ganska långt bort. Det är också delvis därför vi bara har en gång i månaden, resan blir så lång.

    Ja, barnet är en riktig gounge, och kanske hade jag hellre kunnat haft hen här på heltid och då kunnat ta till mig barnet tänker jag, det finns nämligen även en rädsla hos mig att ta till mig barnet och sen kanske förlora det i en skilsmässa eller om mamman flyttar längre bort eller något sådant.

    Jag vet inte, men det är svårt iaf och som det är nu känns umgänget som om det vore oinbjudna gäster som kommer på besök som man måste anpassa sig efter. Vi har heller inte utrymme för eget rum till barnet, vi letar febrilt efter större bostad men det finns inte ens bostäder att köpa här. De få som kommer ut är alldeles för dyra eller för små. Det innebär ju att barnet sover i vårt sovrum och sällan i egen säng vilket gör att både jag och maken sover uruselt. Det finns liksom inget eget utrymme för mig när bonus är här och jag har stort behov av det.
  • Anonym (också styvförälder)
    Anonym (hjälp) skrev 2015-10-06 22:09:19 följande:
    Känner igen mig när du säger att du har ett stort behov av eget utrymme. Känner likadant och då bor hans barn här i princip hela tiden, det vill säga det är barnets hem. I ert fall så blir det ju mer så att barnet kommer hem till er, just eftersom barnet är hos er så sällan. Då blir det ju ett ännu större intrång på ditt liv. 
    Ja, kontrasten blir så stor. Hade jag sluppit att inte kunna sova, få flytta ut på soffan eller sova i något av mina barns rum (om de inte är hemma) så vore det mycket vunnet. Där är jag och min man ense, men min man är nästan död på natten så att få honom att förstå att han ska lägga tillbaka barnet i sin egen säng är stört omöjligt. Då väcker jag barnet så det blir så att jag flyttar på mig och sover dåligt. Jag kan själv inte lägga ner bonus i sin säng då jag har en ryggskada, jag kan tappa bonus och det vill jag absolut inte så klart. Att inte sova i min egen säng gör ju också att jag har ont i ryggen sen vilket inte förbättrar det hela. 

    Det där att jag har egna barn gör att många är ytterst förvånade när jag någon gång vågar yppa att jag inte tagit till mig hans barn alls. Det är som om att man ska älska alla barn villkorslöst bara för att man har egna. Så är det givetvis inte. Mina barn är snart vuxna och bonus är liten och behöver oss på ett annat vis än de gör, jag känner att jag har gjort mitt som småbarnsförälder.


  • Anonym (också styvförälder)
    Anonym (Co) skrev 2015-10-06 22:18:47 följande:

    Enda anledningen till att jag stannar kvar är för att jag älskar min sambo så mycket. Han är perfekt på alla sätt och vis förutom att han har en ryggsäck med sig sen innan. Sen tror jag att det blir bättre ju äldre hans barn blir. Då kommer han sluta sova i vår säng (som för mig är ett stort problem), och man kommer kunna prata med honom och han förstår vad man menar, för nu är det som att prata med en vägg rent ut sagt. Tonårstrots och allt som hör till, ja visst, men det är inte mitt problem. Det får sambon ta hand om. Men just själva relationen till honom tror jag kommer bli bättre.


    För mig har det blivit tvärtom. Det var mycket lättare när hen var liten. Nu har hen egna idéer och när hen inte får göra något som hen vill så kommer det alltid: mamma säger att... Trots att hen aldrig kunnat spela ut sin pappa mot sin mamma, eller mig för den delen, så fortsätter hen igen och igen. Detta är dock inget som sker ofta, men de ggr det sker känns ändå som alldeles för många.
  • Anonym (också styvförälder)
    Anonym (hjälp) skrev 2015-10-06 22:29:31 följande:
    Jag må inte ha tolkningsföreträde på alla punkter då jag inte är förälder själv, men jag känner ofta att 'styvföräldrar' har orimliga krav på sig, ofta från personer som själva är föräldrar. Folk har en bild av den perfekta familjen som ska existera oavsett om man lever med barnets andra förälder eller i en ny relation, en typisk "ha kvar kakan och äta den" som finns mer hos biologiska föräldrar (som ej är 'styvföräldrar') än hos 'styvföräldrarna' själva. 'Styvföräldrarna' är ofta mer realistiska, tänker jag. Men det kanske bara är för att jag själv enbart är 'styvförälder'.
    Nej, du har nog rätt att de som inte själva bara är biologiska föräldrar men inte är styvföräldrar ofta har en åsikt om hur styvfamiljer 'ska' fungera

    Det är ju underbart om alla kan fungera som en enda stor härlig familj, men ibland blir det inte så och i ditt fall är det nog tyvärr så att din sambo är boven i dramat.

    Jag känner ju själv att det finns stora krav på mig i min roll som biologiskt förälder att se till så att alla i familjen mår bra. Min man ska inte känna sig utesluten men inte heller mina barn Nu är de ju som sagt ganska stora, men ibland behöver de sin mamma och min man tycker inte det är något konstigt. Om han har behov av min uppmärksamhet så får ju han det han med. Om det skulle råka sammanfalla så tar jag den som har störs behov först. (Som ex; Min man har skurit sig i handen rejält och mitt barn vill ha hjälp med att ta fram en skål från översta hyllan = mitt barn får vänta. Om båda dock har skurit sig exakt lika så tar jag mitt barn först )

    Inte alla klarar av den balansgången utan kräver en massa av sin partner kring barnet som faktiskt inte är partnerns skyldighet på något sätt.
  • Anonym (också styvförälder)
    mammalovis skrev 2015-10-06 23:06:54 följande:
    De här jämförelserna får du nog bara acceptera. Min 4,5-åring skulle flytta till pappa och bara bo där, en dag när vi åt renskavsgryta som var nytt för henne och som inte gick hem. Anledningen var att pappa serverade bara barnmat och hon får ofta bestämma vad, d v s 2 gånger per månad ... Jag förklarade för henne att det var inte så enkelt för henne att bara flytta för då skulle hon få bo på nattis den veckan och inte träffa honom så mycket då han jobbar skift.

    Så visst får vi höra att hon får bestämma hon sin pappa, åtminstone i hennes värld, men det är ju skillnad på att bara vara där lite grann och föräldern får då mer en lekfarbrorroll än en uppfostrande roll. Där får hon nog se på film och teve hela dagen om hon önskar och hon äter typ alltid rostat bröd och chips mm. Hemma får hon sällan ljust bröd då hon behöver fibrerna för sin mages skull. Så det är bara att säga att ja, så får du kanske göra hos pappa, men här gäller andra regler. Hon åker framåtvänt hos pappa, men inte i min bil, så då är pappas bil bättre o s v. Sedan är det kanske lättare att ta detta för mig som mamma ändå. För din del blir det kanske lite att ert hem inte duger, men försök mer se det som att h*n inser skillnaderna och försöker få behålla gränserna som hon tycker är till hennes fördel. Sedan vågar barnen testa gränserna mest där de är som tryggast, så hemmet får ofta ta mer konflikter än t ex förskolan, så i ett avseende tyder det på att hon är trygg och vågar vara sig själv, även om du upplever henne som ouppfostrad. Både du och hon slappnar ju av i hemmet och när båda är trötta efter en lång dag tillstöter mest konflikter.
    Jo, för mig handlar det mest om att jag inte tycker om mamman. Det är en person som jag aldrig hade umgåtts med om hon inte vore mamma till min mans barn. VI hade troligen inte ens pratat med varandra om vi mötts ute, så olika är vi.

    Sen så engagerar jag mig mer än mamman i många fall, hon har andra intressen än att ha barn om vi säger så. Hon trodde att hon genom att bli gravid skulle få en familj med min man, men istället så avslutade han deras kk-förhållande.
    Det känns drygt ibland att jag gör så mycket för det här barnet, men får så lite tillbaka samtidigt som jag ju inte heller känner kärlek för barnet. Ibland  kan hen bli sur och tvär när det är dags att åka hem till mamma igen så jag tror ju hen trivs här och vill vara här, men testar om hen får bestämma i ALLT.

    Om mat, tandborstning, läggdags, om vi får pussas eller inte, vad som ska ses på tv osv. Och om hen testar många saker på raken som hen vet att det blir nej på så kan hen bli arg och då kommer det: Mamma säger att... Mamma har tex en rutin vid sänggåendet för att över huvud taget få barnet i säng, vi har inte det problemet och den rutinen fungerar inte här så vi kär inte samma utan kör den rutin vi har haft från start. Då kan hen bli sur och säga att mamma säger att jag ska göra så här när jag går och lägger mig.

    Grejen är att om vi gör på mammans vis så finns många möjligheter att löka och förhala sänggåendet och det har hans pappa inte tålamod till. Hos oss gäller tandborstning, dricka vatten, kissa, saga och sen sova. Hen försöker alltid med vatten igen och då har vi vatten redan i ett glas på sängbordet men hen försöker med att det ska vara vatten från kylen osv.
    Hen är alltid värre om de av någon anledning blivit sena vid hämtningen, hen hinner inte landa och prata av sig om allt viktigt som hen har att säga.
  • Anonym (också styvförälder)

    Som sagt... Väldigt många som inte levt i situationen vet bäst Ingen idé att svara såna, de kan inte se eller ta till sig att det finns andra sätt än deras eget.

    Måste säga att det är skönt att fler är i min sits, trots att jag eg önskar att ingen annan är det.

    För det är tufft. Jag kämpar med mitt dåliga samvete, med omvärldens förväntningar och åsikter, med hela situationen att tvingas till kontakt med mamman som jag har noll och intet gemensamt med, med min mans mående kring det hela, att balansera så att alla få sitt och att alla mår så bra som möjligt. För närvarande är det bara bonus som mår bra av situationen...

  • Anonym (också styvförälder)
    Anonym (Suck) skrev 2015-10-07 15:11:46 följande:
    Skillnaden mellan dig och mig är att jag förstår att barnets bästa går först. Ni hittar killar ni blir kära i och kör på, barnet är bara en bieffekt ni får hantera. Tror man att barn inte är extremt känsliga och i alla högsta grad kan känna när de är oönskade och ogillade ska man utbilda sig lite innan man går nära barn. Det räcker inte att man försöker vara hövlig och sköter de fysiska uppgifterna, de förstår skillnaden.

    Den biologiska föräldern är precis lika illa om inte värre som låter sitt barn utstå det. Barn måste inte älskas av alla den möter men i hemmet ja där ska det vara ren kärlek. Inget barn ska behöva bo i ett hem där de är oönskade och ogillade.
    Skillnaden mellan dig och oss är att vi lever i situationen och VET vad vi talar om. Min bonus vet inte att jag helst ser att hen inte är här. Hen har ingen som helst aning utan trivs tvärtom väldigt bra här och det enda hen mår dåligt av, om hen mår dåligt, så är det att hen vill vara här mer.
  • Anonym (också styvförälder)
    Anonym (Micke) skrev 2015-10-07 15:53:06 följande:
    Du har inte nödvändigtvis rätt. Endel kvinnor blir ännu värre mot bonusar om de har egna barn. Det handlar i stor utsträckning om hur man är som person. Sen är det så att jag gjorde en stor tabbe. Borde sett det innan vi flyttade ihop.

    Vill inte påstå att det är lätt men man bör kanske göra sitt bästa. Har snackat med polare om det här. Många upplever samma och det sjuka är att vi killar inte har några vidare problem med bonusar. Kan det vara kvinnligt att vilja ha rätten till sin partner. Och se barn som rivaler. Eller vad handlar det om? Skilsmässobarn bor ju sällan heltid.
    Jag tror att det handlar om att förväntningarna och kraven på en bonusmamma är så mycket större än vad de är på en bonuspappa.

    Aldrig att jag hört att en man fått höra; Men det är ju KLART att du ska ta lika mycket ansvar för barnen när ni bor ihop! Men det får bonusmammor ofta höra.
    Traditionellt sett är det kvinnan som har hand om hem och barn och många gånger förväntas det att kvinnan ska ta det extra arbetet som ett bonusbarn innebär också, utan att hon ens tillfrågas.

    Min man tex, har ALDRIG behövt kliva in som förälder i nåt. Han väljer ibland att själv skjutsa mina barn osv men det finns inget som helst krav på att han ska det. Han är snäll och rar mot mina barn och kramar dem, retas med dem, visar dem respekt osv men jag tror inte han älskar dem. Att han tycker mycket om dem står helt klart dock.


  • Anonym (också styvförälder)
    Colourfulrainbow skrev 2015-10-07 21:50:17 följande:
    Det här var ett av de bästa inläggen jag sett här på FL. Du sa det jag tänkt på länge. Kvinnor och män hittar någon de blir kära i, och sedan är barnen, som du säger "en bieffekt ni får hantera". 

    Barn är inte dumma, de förstår när de är oönskade. Barn kan inte välja, men det kan vuxna. Du som vuxen kan välja att avsluta relationen och flytta var du vill. Ett barn måste stanna hos sin förälder och bonusföräldern som hatar hen. 
    Nej, många som eg helst skulle slippa sina bonusbarn klarar av att hantera det på ett vuxet sätt så barnen inget märker. Inte alla avskyr eller tycker illa om barnen, men för det betyder det inte att man älskar dem eller situationen som är.


  • Anonym (också styvförälder)
    Anonym (Micke) skrev 2015-10-07 22:15:27 följande:
    Det tror jag inte ett dugg på. Isåfall är det något ni kvinnor själva kokat ihop. Låter som en jäkligt förlegad syn på män och kvinnor. Det kan du ju berätta nästa gång du får höra det. Personligen finns få saker som gör mig lika förbannad som såna grejer.
    Du får tro vad du vill. Vi lever kanske i olika verkligheter. Kanske är folk där du bor mer toleranta och har kommit längre i sitt genustänk än här. Här är det så att en mamma som överger sina barn (= bara har dem varannan helg) blir tittad snett på och pratad bakom ryggen på medan en pappa som överger sina barn(= inte har dem alls i många fall) inte får så många kommentarer alls. När det pratas bakom ryggen på pappan så låter det så här: "Han ville nog inte ha barn egentligen" osv.

    Mina barns pappa som var den som kom och bad mig kasta p-pillren efter att vi varit tillsammans i 6 år, vi var också gifta, fick sympati för att jag inte engagerade mig i att de skulle ses. Att jag aldrig hindrade honom och också i sju år kämpade för att det skulle till ett umgänge var tydligen inte nog och att det handlade om hans nya fru som inte ville bli påmind om hans förflutna var heller inget man tog hänsyn till.


  • Anonym (också styvförälder)
    Anonym (illamående) skrev 2015-10-07 23:45:03 följande:
    Jag mår illa när jag läser det du skriver. Jag jobbar med unga vuxna som har haft dålig uppväxt med mera. Att veta hur dessa barn kommer må i framtiden pga denna psykiska misshandel, usch jag blir så ledsen! Välj en man utan barn eller köp hela paketet! Det är så fruktansvärt hur vuxna människor kan behandla barn så illa. Sen kan de sitta och prata om hur illa det är med mobbnig i skolan när de själva utför det hemma.
    Ja, det är fruktansvärt när föräldrar inte klarar av att vara föräldrar till sina egna barn. Inte klarar av att vara vuxna nog att sätta sina egna meningsskiljaktigheter åt sidan och verka för sina barns bästa. UTAN att deras ev nya partners ska behöva bli inblandade.

    Så länge en ny partner är trevlig och uppför sig väl mot barnet så finns INGEN annan skyldighet. Men likväl är det DERAS fel när de inte orkar ta ansvaret för andras barn?
  • Anonym (också styvförälder)
    Anonym (Misslyckad bonusmamma!?) skrev 2015-10-08 01:16:02 följande:
    Samma här!

    Bonusen trivs också här bäst. Hen säger ibland att hen älskar mig. Hen accepterar mig för den jag är.
    Pappas sambo.
    Mamma till hens syskon.
    Jag har aldrig varit otrevlig. Jag är en extra vuxen i hens liv. Har t o m fått beröm från Bup hur vi jobbar här hemma med att "vända ett sjunkande skepp"!
    Och det är tack vare min hjälp som min sambo och bonus har ett mycket bättre förhållande idag jämfört med för 3 år sedan.

    Om jag förtjänar medalj? Absolut inte men jag engagerar mig mer i bonusens liv än vad biomamman gör men ändå så borde jag "lämnat" eftersom jag inte ÄLSKAR!! Det är visst det enda som betyder nåt. Suck.

    Jag visar vart gränserna går vilket jag tror är en trygghet för barnet ist för hos biomamman där det är "kompisuppfostran"!
    Låter som storyn om mitt liv. Hade det inte varit för mig hade det inte funnits något umgänge alls. Idag kan jag ibland ångra att jag propsade på att umgänge skulle till. Samtidigt ser jag ju att barnet mår bra av det. Jag hoppades på att pappan skulle knyta an till sitt barn ju mer han träffade barnet och även ju äldre barnet blev. I viss mån är det så, nu pratar ju barnet rent men pappan har svårt för de här typiska barnbeteendena; Fråga om ALLT, göra nonsensljud när de leker osv.
    Nu senast när vi hade umgänge så kände jag att det gick så himla bra, men ack vad jag bedrog mig, pappan hade bara bitit ihop mer än vanligt och när vi lämnat bonus så ville han lämna snabbt som attan och åka, han ville inte prata med mamman alls men hon hade en fråga om ett senare tillfälle då hon frågade om ett byte.

    Han var nästan oartig och sa att vi kollar det och hör av oss medan han hastigt gick mot bilen. Väl i bilen så satt han bara och skakade. Han säger sig ha känslor för sitt barn, rentav älska hen, men han vill inte ha hen. Han har också dåligt samvete för att han inte vill ha hen, han tycker att han borde ju det för han är ju ändå pappa till hen. men grundkänslan i det underbara med barn, den har han inte, han kan inte alls relatera till den lyckan jag berättar om när mina egna barn föddes.

    Mamman har satt en del gränser nu, men jag vet inte hur de upprätthålls. Här har gränserna alltid funnits och vi har aldrig problem med att bonus slår oss, men det har mamman. Bonus säger också en hel del fula ord till mamman har vi fått veta (av henne) och har därmed fått vissa privilegier indragna.

    Tyvärr kopplar inte mammans sitt eget telefonanvändande till att bonus blir frustrerad och säger fula ord för att få uppmärksamhet. När mamman använder sin tfn till spel eller chatt är hon helt inne i det och märker knappt omgivningen. Om man inte petar till på henne så hör hon inte att man pratar med henne. Möjligen hade hon också reagerat om även den vuxne som försöker få kontakt säger fula ord. Detta är dock hörsägen från barnets farmor som uttryckte oro för barnet efter att ha varit på besök hos mamman en v.

  • Anonym (också styvförälder)
    Annak77 skrev 2015-10-08 12:51:55 följande:

    Nu har jag inte läst alla kommentarer, men jag känner igen mig i inlägget. Jag separerade i sep förra året, träffade min fösta kärlek och nu bor vi ihop med hans två barn och mina två killar varannan vecka. I början gick det bra, jag började knyta an till hans barn, mina killar älskar min sambo MEN sen vi flyttade ihop går allt åt helvete....... Vi pratar om det så klart och med barnen. Hans barn tål inte att pappa pratar el ser åt något av mina barn. De retas för de vet att min yngsta son blir arg. De lyssnar aldrig på mig, de ska synas och höras mest hela tiden. Och får de inte ( iaf hans dotter ) uppmärksamhet 7/24 av deras pappa så tjuras, skriks och beter sig allmänt illa, de vill gärna ha full uppmärksamhet av tex min mamma och pappa, syster osv. Mina barn knuffar dom gärna undan för att hinna först att säga hej till mormor, morfar osv. Och det gör min yngsta son ledsen. Hans dotter tar gärna saker för min yngsta son och gömmer på sitt rum, eller saker för mig. Sen är det aldrig hon som gjort det. Jag märker att jag förändras när de kommer, tyvärr för jag vill inte det. Men det här tar kål på mig. Vi flyttade till honom, och det är hans barn inte sena att påpeka. vad som är pappas saker, vad pappa hade och vad som var pappas och mammas saker och som vi inte får titta på eller röra. Dock är det ok att hoppa i min soffa jag hade med mig osv. Det tär på mina pojkar och mig. Men vi pratar om det, hur jag känner när det händer osv. Jag hoppas att det nån gång går över. och att jag kommer börja tycka det är ok att ha alla barn här. Och jag vet, jag är VUXEN men barn kan faktiskt göra vuxna illa också. Och tro mig de är medvetna om hur och vad de ska göra. Varken jag eller min sambo tolererar sånt. Men han jobbar lååååånga dagar och jag har barnen mycket själv.
    Jag bryr mig om hans barn, jag älskar dom inte.
    Jag önskar att jag var en bättre människa som kunde göra det.......


    I sitt läge hade jag krävt en hel del av pappan för att stanna.
    1 Att han säger till sina barn på skarpen när de uppför sig illa och om det behövs tar dem ur situationen. Alt att han backar upp dig när du säger till.
    2 Att ni flyttar till gemensam lgh eller ändrar om i den befintliga så att det blir helt annorlunda och därmed mer er gemensamma.
    3 Att pappan inser att om hans barn fortsätter så flyttar ni.

    Dina barn ska ALDRIG bli utsatta för våld eller mobbing i sitt eget hem där de ska känna sig trygga.
    Om hans barn är osäkra så får han ta tag i det och visa att de är lika älskade även om det nu bor fler barn i familjen. Delvis kan det ju också handla om att barn ofta har en önskan att föräldrarna ska bli ihop igen men när ni flyttade in blev det så påtagligt att så kommer det inte att bli. Kanske försöker de då få er att flytta så de kan nära sitt hopp igen. Det är väldigt viktigt att vara tydlig med att föräldrarna har slutat älska varandra, men de älskar barnen iaf.

    Sen så hoppas jag att du står i bostadskö för även om ni håller ihop for ever så vet man inte vad livet har i beredskap åt en. Bara en sån sak att om man hyr och det brinner i lgh så har hyresvärden rätt att säga upp en med omedelbar verkan även om hyresgästen inte orsakat branden. De flesta är bra och gör inte så, men en del har inga skrupler.
  • Anonym (också styvförälder)
    Anonym (Läraren) skrev 2015-10-08 16:25:25 följande:

    Lär er respektera era styvbarn inte älska dom.Om det inte funkar flytta ut och bli särbo.


    Ingen här pratar om respekt. Vi pratar om att vi inte känner något för våra bonusbarn/styvbarn. Ingen här är elaka mot barnen eller försöker få dem att inte vilja komma, tvärtom, som jag uppfattar det så jobbar vi arslet av oss och engagerar oss emellanåt MER än föräldrarna gör, men det betyder inte att vi gillar det.

  • Anonym (också styvförälder)

    Micke, jag behöver inget jubel för mina handlingar, jag vill ha rätten till mina känslor och tankar och rätten att uttrycka dessa i hopp om att få lite input från andra, kanske en annan sida av saken eller någon som faktiskt förstår vad jag talar om.
    UTAN att klassas som en bitch som är farlig för sitt bonusbarn. UTAN att anklagas för att inte vara normal eftersom jag inte älskar min mans barn som ju kommer med i dealen och det måste jag minsann fatta och jag borde ha vetat det redan innan.

    Nej, jag visste inte redan innan hur jag skulle känna. Jag visste inte att det skulle gå bra i början men att mina känslor skulle förändras när barnet började tjata om att det vill ha mamma och pappa tillsammans (fast hen inte ens minns att de varit tillsammans) propsa på att sova i pappas säng, att sängen inte är min utan pappas bara, säga att 'mamma säger' om allt allt allt som hen tycker ska vara på ett visst sätt.

    Jag visste att barnet alltid skulle känna mer kärlek för mamma och pappa än för mig, men jag visste inte hur det skulle påverka mig. Inte heller visste jag hur liten engagemangsnivån var hos mamman så att om jag så bara tar barnet till lekparken en timme så har jag gjort mer med barnet än hon gjort på två veckor. Jag visste inte att hela situationen skulle få pappan att må så jävla dåligt att han får magsmärtor vid umgänge och ibland måste låsa in sig för att bemästra smärtan och paniken. Det är jävligt surt emellanåt att engagera sig så pass för någon annans barn och inte få något tillbaka. Mina egna barn kändes det aldrig jobbigt att göra saker med för jag hade deras odelade kärlek. Även om min mans barn tycker om mig och alltid är glad att komma hit och vill hit så känner jag aldrig den där kärleken, inte ens när barnet var mindre och jag faktiskt kände något som liknar kärlek för hen.

    Jag visste inte att mamman skulle komma med krav och börja bråka och skälla på pappan när kraven inte kan uppfyllas (tex att åka 1½ tim för att hon behöver ha en tavla uppsatt eller vill gå till tvättstugan utan barnet) och att hon då skulle komma med orden: 'Du bryr dig inte om ditt barn' så fort något inte passar.

    Jag visste inte att känslorna som väller upp skulle var så starka och att jag känner dem trots att jag vet att det är ologiskt.

    Så fort jag skriver något om ovanstående så kommer det alltid någon och säger att det är mitt fel, att jag är skadlig för hans barn osv. Någon som oftast inte har den minsta susning om vad de talar om.

    Jag visste inte att jag skulle gå in i väggen och bli sjukskriven i 6 månader och att jag fortfarande efter drygt ett år skulle vara så skör att varje umgänge är en pärs som tar flera dagar att hämta sig ifrån.

    Men svaret är inte att lämna min man. Inte i nuläget för jag älskar min man och vill leva resten av mitt liv med honom. Om jag inte kan så måste jag ju så klart lämna honom och det innebär för min bonus att hen mister umgänget helt och hållet för min man har ingenting som håller honom kvar här på min ort förutom jobbet. Han kommer att flytta till sin hemort som ligger långt från orten hans barn bor på, för där finns hans släkt, där finns jobb för honom. Vi bor också ganska långt från barnets ort men försöker hitta bostad närmare, men det är tufft. Vi har stått i kö i fyra år men kommer ändå aldrig så långt fram i kön att vi får komma på visning.

  • Anonym (också styvförälder)
    Anonym (Micke) skrev 2015-10-09 15:39:16 följande:
    Men vem anklagar dig? Om det är som du beskriver gör du ju inget fel? Alltså varför ska man ens sätta etiketter på hur man tycker om ett barn?

    Problemet är ju hur vissa människor uttrycker rent hat för barn de lever ihop med. Det är ju helt snevridet att bo ihop under de förutsättningarna. Man behöver inte någon vidareutbildning för att fatta det.

    Sen om man inte klarar av som vuxna att hantera saker runt barnet på ett vettigt sätt, finns det mycket hjälp att få. Man måste ju sätta gränser för galenskap.

    Nu verkar ju inte din snubbe speciellt intresserad av sitt barn eftersom han överväger en långflytt.

    Givetvis drömmer alla barn om att ha båda föräldrarna tillsammans. Det säger mitt barn med. Denne tycker även att vi borde ha ett stort hus där alla kan bo. Dvs barnet, jag, min nya, mamman och hennes nya. Barn kan inte utrycka sig som vuxna. Och du och din kille måste ju lära er att ge vettiga svar. Tex runt sängen osv

    Alltså livet är vad man gör det till. Ser man problem blir det problem.
    Du kan ju bara titta på svaren i den här tråden så ser du anklaganden. TS behövde råd i en situation och genast ska hon flytta osv.

    Genast är det hennes fel att barnet mår dåligt om barnet gör det. Mm.

    Jag kan inte se att någon uttrycker rent hat här.

    Jag hade inga problem i början, problem kom efter hand, jag försöker lösa problemen men ibland är det skönt att kunna ventilera med andra som förstår. Tyvärr drösar det in såna som inte har en aning och bara måste kräka ur sig en massa skit som inte är till ett dugg hjälp.

    Vi ger vettiga svar runt sängen, vi har gett vettiga svar i 3 år. Barnet fortsätter att komma med samma kommentarer. Första året gick det kanonbra, då sov barnet ibland i vår säng och kunde då gosa och krama oss båda. Sen hände något och sakta men säkert började mina känslor inför situationen att ändras.
Svar på tråden Klarar ej av min sambos barn