Klarar ej av min sambos barn

Att leva som styvfamilj är inte helt enkelt. På första dejten fick jag reda på att han hade ett barn han inte hade träffat på flera år, så vi började som ett barnlöst par kan man säga. Så småningom kom ett umgänge till stånd varannan söndag. Pojken var jättesnäll och go, om än lite lillgammal som ensambarn. Jag som hade barnlängtan sedan gammalt tyckte dock det var jobbigt när sonen var där, då jag inte kände mig som en del av familjen, pojken var då 8 år. Sedan önskade jag väl att pappan kunde vara mer engagerad i sin son och att vi faktiskt kunde hitta på saker tillsammans som att åka till badhus och liknande, men pappan tyckte inte att tillvaron hos honom skulle vara speciell, så det blev inte så mycket familjekänsla.

Så småningom fick vi ett gemensamt barn och det var lättare då vi hade var sitt barn så att säga. Pappan avskärmade sig dock mer och mer mot dottern och så småningom separerade vi. Nu idag kan jag sakna kontakten med pojken både för min och dotterns del. Hon har en mer sporadisk relation med honom några gånger per år än vad hon har med sin bonussyster, vilket känns tragiskt. Dottern saknar sin bror då och då.

Nu är jag sammanboende med en ny man sedan drygt 3 år och han har en dotter på 11 år och vi har ett gemensamt barn på drygt 2 år. Det jag kan se är att vi nog båda är tuffare mot våra bonusbarn och accepterar mindre hos dem. Sambon tycker inte vi kan ställa krav på att hans dotter ska kunna plocka undan alla sina saker innan hon åker som tvätt och saker de yngre inte borde få tag på, då jag inte ställer det kravet på 4-åringen som bor här på heltid. Sedan tror jag det för min del spelar roll att hon var 8 när hon kom in i bilden och på varannan helg får vi ofta börja om igen. T ex har hon en dålig ovana att ofta tugga med öppen mun så det hörs, vilket inte känns så fräscht. När hon var yngre skärpte hon sig när man sa till henne, men nu verkar minnet inte ens fungera några minuter tyvärr. Om det beror på att hon skiter i det eller att hon är så tankspridd numera vet jag inte. Sedan är hon ganska bortskämd då hennes aktiviteter alltid ska prioriteras oavsett vad resten av familjen gör, så det känns som att det kommer bli skilda regler för barnen framöver vilket inte känns bra. Vi försöker väl hitta liknande gränsdragningar, men det är ändå svårt. Just nu är jag sjukskriven och sambon tar mornarna med båda barnen, men det blir ganska tuffa bud ibland som idag när han har försovit sig och barnen inte var tillräckligt snabba på med kläderna. Min dotter undrade "varför är du så arg pappa?". Inte förklarade han då att HAN försovit sig och att de hade extra bråttom ...

Så i ert fall anser jag att pappan till barnet ställer för stora krav på din del, utan att du har lika stor rätt att vara delaktig i uppfostran. Ensambarn blir oftast mer krävande, då det bara är föräldrarna som kan underhålla dem, i brist på kompisar och syskon. Min dotter har också lätt för att bryta ihop längre stunder medan lillasyster just nu bryter ihop oftare, men är lättare att avleda. De återstår att se hurdan hon blir om 2 år.

Så frågan är om du hade knytit an annorlunda till ett eget barn eller om du har svårt för barn överlag eller detta barn i synnerhet? Ser man då pappans slapphet parallellt med barnets tjurighet är det lätt att det blir en jobbig situation.

De här jämförelserna får du nog bara acceptera. Min 4,5-åring skulle flytta till pappa och bara bo där, en dag när vi åt renskavsgryta som var nytt för henne och som inte gick hem. Anledningen var att pappa serverade bara barnmat och hon får ofta bestämma vad, d v s 2 gånger per månad ... Jag förklarade för henne att det var inte så enkelt för henne att bara flytta för då skulle hon få bo på nattis den veckan och inte träffa honom så mycket då han jobbar skift.

Så visst får vi höra att hon får bestämma hon sin pappa, åtminstone i hennes värld, men det är ju skillnad på att bara vara där lite grann och föräldern får då mer en lekfarbrorroll än en uppfostrande roll. Där får hon nog se på film och teve hela dagen om hon önskar och hon äter typ alltid rostat bröd och chips mm. Hemma får hon sällan ljust bröd då hon behöver fibrerna för sin mages skull. Så det är bara att säga att ja, så får du kanske göra hos pappa, men här gäller andra regler. Hon åker framåtvänt hos pappa, men inte i min bil, så då är pappas bil bättre o s v. Sedan är det kanske lättare att ta detta för mig som mamma ändå. För din del blir det kanske lite att ert hem inte duger, men försök mer se det som att h*n inser skillnaderna och försöker få behålla gränserna som hon tycker är till hennes fördel. Sedan vågar barnen testa gränserna mest där de är som tryggast, så hemmet får ofta ta mer konflikter än t ex förskolan, så i ett avseende tyder det på att hon är trygg och vågar vara sig själv, även om du upplever henne som ouppfostrad. Både du och hon slappnar ju av i hemmet och när båda är trötta efter en lång dag tillstöter mest konflikter.