Klarar ej av min sambos barn

Jag förstår precis.
Min bonus har antagligen, eller mer troligen, en diagnos (adhd) och har sedan jag kom in i hens liv (5 år sedan) varit gnällig, kinkig, måååånga utbrott av ilska när hen inte får som hen vill, egoistisk, uppkäftig, ljudvolym uppe i taket jämt, pratar, hoppar, spritter i kroppen hela tiden, skyller ifrån sig-alltid.
Typisk adhd barn med inriktning mot problem med impulskontroll och utbrott.
Mitt barn har fått utstå många smällar, slag, klösningar, bitningar för att nåt inte passat hen just då..
Är det lätt att älska ett sådant barn som får mitt barn att gråta och bli ledsen? Fattar inte hur nån kan kräva det..

Om hen varit "som ett vanligt" barn är jag helt övertygad att mina känslor har kunnat växa fram. Men mina känslor har aldrig fått den chansen pga problematiken med detta barn.

Ungefär som att krama och älska det barn som är dum med ert barn på skolan, fast i detta läge måste ni bo med det barnet..

Hen framkallar inga varma moderskänslor i mig. Jag behandlar hen så klart bra med respekt och är omhändertagande..
Men tror att sambon skulle vilja att jag klev in mer på det mer känslomässiga planet "mammaplanet" där det är varma kramar och mer fysisk kontakt.. Mycket pga bonusens mamma där det finns mycket kvar att önska som mamma.. Hon sätter sig själv först, sina barn kommer sedan..

Men jag klarar inte av det. Jag kan inte tvinga mig själv till att vara nån jag inte är..
Jag bryr mig om bonusen men kommer aldrig att älska hen..

Jag älskar min sambo.

Är jag en hemsk människa pga det?

Jag ska tillägga att när vi till slut stod handfallna inför hens uppförande så krävde jag kontakt med bup.
Har gått utbildning med sambon för att få "verktyg" för att kunna handskas, förstå barnet bättre.. Mamman till bonusen valde att avbryta sin medverkan i utbildningen för att de hade inga problem i sitt hem..
Så vi har det just nu bättre om man jämför med för flera år sedan..
Jah har kämpat i flera år med att få sambon att släppa sina "skygglappar" gentemot barnet.. Tidigare så fanns det 1000 ursäkter till hens uppförande..
Nu förstår han hur verkligheten ser ut.

Jag vet att sambon tycker att jag är en väldigt bra mamma till mitt barn. Jag vet också att han önskar att sitt barns mamma var mer som jag.. (Om man får lov att höja sig själv lite).
Tror också att det är anledningen till att han ställt (orimliga) krav på mig..
Och samma anledning till varför han valt mig som mor till sitt andra barn.

Men jag har sagt som så: jag kommer aldrig att älska ditt barn som du gör, på samma sätt som att han aldrig kommer att älska mitt barn som jag gör. MEN.. det är inget jag kräver av honom.

Jag har beskrivit för honom att när bonusen uppför sig vidrigt så att det till och med påverkar hans känslor för barnet så finns alltid den grundläggande kärleken som de flesta har för sina barn.
Jag och mitt barn har ju inte de grundläggande känslorna. Det är inte mitt barn och inte mitt barns riktiga syskon.
Så när det varit jobbigt med bonusen så har det varit.. Jobbigt! SKITJOBBIGT!
Inget mer för det finns inga syskon/mamma/kärlekskänslor för barnet.

Han har sagt att jag har gjort honom till en bättre pappa. När jag kom in i deras liv så hade de såna bråk så taket i princip var på väg att lyfta från huset.
Jag har lagt fram tios och råd hur han kan tänka för att jag har vuxit upp med ett syskon med nästan samma problematik som bonusen. Det är tyvärr på gott och ont.

Ni skriver så bra. Träffande. Även om allt inte stämmer in på mig så känns det bra att läsa om fler i ungefär liknande situation.
Det känns nu som att min sambo accepterat mig för den jag är..
Jag hjälper honom med sitt barn (självklart) men kan hen inte uppföra sig utan bara orsaka svårigheter för mig (t.ex sätta sig på tvären och vägra åka hem från badstranden när jag hade en tid att passa med mitt barn, vägra gå på skolan på morgonen när jag vid båda tillfällena var ensam med tre barn) då sätter jag ner foten och säger Stopp!
Bonusen på 8,5 år. Mina barn på 8,5 år och 5 månader.
Då har jag ställt ultimatum att kan hen inte uppföra sig så kan hen inte följa med mig och "mina barn" samt att pappan måste vara hemma på morgonen innan skolan för att ta hand om sitt eget barn. Det håller min sambo helt och hållet med på.
Han är en väldigt bra pappa men det är inte lätt att vara "ensam" med uppfostran av ett barn med den här problematiken.

Ett ex. Jag skulle hälsa på en släkting med jämngamla barn som våra.. Jag var ensam hemma (pappan till bonusen var och hjälpte en släkting) innan vi skulle åka. På en halvtimme så har bonusen orsakat två bråk och slagit mitt barn så han gråter.
Fick bonusen följa med? Nej.
Jag sa att kan man inte uppföra sig utan bara bråka, då får du åka till pappa. Punkt slut.
Samma regler gäller ju för mitt barn, bråkar man blir man hemma. Nu händer det typ aldrig för han "bråkar" aldrig..

Jag har ju två egna barn nu. Ett sedan tidigare och ett med min nuvarande sambo. Jag måste ju räcka till åt dom först och främst. Kan ju inte vara så att jag ska lägga lika mycket tid och energi på bonusen som min sambo och sedan inte orka med mina egna?
När hen får ett utbrott så slängs det i dörrar, det kastas kuddar i soffan, hen kastar saker, skriker, stampar och lever rövare.. Då ska jag kliva in där också!? Ibland gör jag det för att jag blir så jävla förbannad på att det skriks och kastas grejer..
För hen kräver så oerhört mycket "uppfostran"! Min sambo är ju ständigt orolig. Nu, hur blir denna vecka. Hur kommer framtiden att bli för hen..

Jag försöker att inte ta åt mig när folk skriver om bonusmammor som inte behandlar bonusbarnen som sina egna. Jag vet att om hen inte haft de svårigheter som finns så har det varit annorlunda.
Hen har faktiskt två föräldrar.. Jag har en föräldraroll men jag är inte förälder till bonusen.