Klarar ej av min sambos barn

Jag är också styvförälder till ett barn som jag inte känslomässigt kan ta till mig. Barnet självt älskar att vara här och älskar mig och sin pappa och alla so ser oss ihop säger alltid att jag är en så fin bonusmamma och vilken tur NN har som har dig i sitt liv. Vi har dock inte barnet mer än på helgumgänge och tom bara en helg i månaden men jag tycker ändå det är superjobbigt och har fler än en gång funderat på särboboende eller tom separation.

Jag känner ingenting för barnet och skulle hen aldrig mer komma hit skulle jag inte känna saknad alls.

Det sägs att det tar två år att klura ut vars och ens plats i en ny familj, men vad gör man sen då? Om man inte alls känner något för barnet utom möjligen irritation?

Min makes barn är dessutom väldigt go och rar. Ibland gnällig och klängig men det finns oftast en orsak, som dålig sömn eller liknande. Vi har varit gifta i 4 år min man och jag, och tillsammans en tid innan det. Barnet minns inget om att mamma och pappa varit ihop utan vet bara detta att pappan och jag är tillsammans och att hen kommer hit på umgänge.

Eftersom detta är FL måste jag väl tala om att umgänget bestämts utefter barnets bästa, de har testat tätare men barnet mår inte bra av det. Framöver kanske det ändras, men just nu är det en helg i månaden som fungerar.

Min man är ett jättestort stöd i det hela eftersom han ser att jag verkligen gör allt för att barnet ska ha det bra. Jag vill ju barnet väl, men jag känner inget för det. Hade han inte varit det hade jag inte stannat.

Du har nog rätt i att det nog inte spelar så stor roll hur ofta man har barnet, men jag känner  att om barnet skulle komma varannan vecka så vill jag nog bo särbos. Dock tror jag det aldrig blir så mycket då mamman bor på annan ort, ganska långt bort. Det är också delvis därför vi bara har en gång i månaden, resan blir så lång.

Ja, barnet är en riktig gounge, och kanske hade jag hellre kunnat haft hen här på heltid och då kunnat ta till mig barnet tänker jag, det finns nämligen även en rädsla hos mig att ta till mig barnet och sen kanske förlora det i en skilsmässa eller om mamman flyttar längre bort eller något sådant.

Jag vet inte, men det är svårt iaf och som det är nu känns umgänget som om det vore oinbjudna gäster som kommer på besök som man måste anpassa sig efter. Vi har heller inte utrymme för eget rum till barnet, vi letar febrilt efter större bostad men det finns inte ens bostäder att köpa här. De få som kommer ut är alldeles för dyra eller för små. Det innebär ju att barnet sover i vårt sovrum och sällan i egen säng vilket gör att både jag och maken sover uruselt. Det finns liksom inget eget utrymme för mig när bonus är här och jag har stort behov av det.

Ja, kontrasten blir så stor. Hade jag sluppit att inte kunna sova, få flytta ut på soffan eller sova i något av mina barns rum (om de inte är hemma) så vore det mycket vunnet. Där är jag och min man ense, men min man är nästan död på natten så att få honom att förstå att han ska lägga tillbaka barnet i sin egen säng är stört omöjligt. Då väcker jag barnet så det blir så att jag flyttar på mig och sover dåligt. Jag kan själv inte lägga ner bonus i sin säng då jag har en ryggskada, jag kan tappa bonus och det vill jag absolut inte så klart. Att inte sova i min egen säng gör ju också att jag har ont i ryggen sen vilket inte förbättrar det hela. 

Det där att jag har egna barn gör att många är ytterst förvånade när jag någon gång vågar yppa att jag inte tagit till mig hans barn alls. Det är som om att man ska älska alla barn villkorslöst bara för att man har egna. Så är det givetvis inte. Mina barn är snart vuxna och bonus är liten och behöver oss på ett annat vis än de gör, jag känner att jag har gjort mitt som småbarnsförälder.

För mig har det blivit tvärtom. Det var mycket lättare när hen var liten. Nu har hen egna idéer och när hen inte får göra något som hen vill så kommer det alltid: mamma säger att... Trots att hen aldrig kunnat spela ut sin pappa mot sin mamma, eller mig för den delen, så fortsätter hen igen och igen. Detta är dock inget som sker ofta, men de ggr det sker känns ändå som alldeles för många.

Nej, du har nog rätt att de som inte själva bara är biologiska föräldrar men inte är styvföräldrar ofta har en åsikt om hur styvfamiljer 'ska' fungera

Det är ju underbart om alla kan fungera som en enda stor härlig familj, men ibland blir det inte så och i ditt fall är det nog tyvärr så att din sambo är boven i dramat.

Jag känner ju själv att det finns stora krav på mig i min roll som biologiskt förälder att se till så att alla i familjen mår bra. Min man ska inte känna sig utesluten men inte heller mina barn Nu är de ju som sagt ganska stora, men ibland behöver de sin mamma och min man tycker inte det är något konstigt. Om han har behov av min uppmärksamhet så får ju han det han med. Om det skulle råka sammanfalla så tar jag den som har störs behov först. (Som ex; Min man har skurit sig i handen rejält och mitt barn vill ha hjälp med att ta fram en skål från översta hyllan = mitt barn får vänta. Om båda dock har skurit sig exakt lika så tar jag mitt barn först )

Inte alla klarar av den balansgången utan kräver en massa av sin partner kring barnet som faktiskt inte är partnerns skyldighet på något sätt.

Jo, för mig handlar det mest om att jag inte tycker om mamman. Det är en person som jag aldrig hade umgåtts med om hon inte vore mamma till min mans barn. VI hade troligen inte ens pratat med varandra om vi mötts ute, så olika är vi.

Sen så engagerar jag mig mer än mamman i många fall, hon har andra intressen än att ha barn om vi säger så. Hon trodde att hon genom att bli gravid skulle få en familj med min man, men istället så avslutade han deras kk-förhållande.
Det känns drygt ibland att jag gör så mycket för det här barnet, men får så lite tillbaka samtidigt som jag ju inte heller känner kärlek för barnet. Ibland  kan hen bli sur och tvär när det är dags att åka hem till mamma igen så jag tror ju hen trivs här och vill vara här, men testar om hen får bestämma i ALLT.

Om mat, tandborstning, läggdags, om vi får pussas eller inte, vad som ska ses på tv osv. Och om hen testar många saker på raken som hen vet att det blir nej på så kan hen bli arg och då kommer det: Mamma säger att... Mamma har tex en rutin vid sänggåendet för att över huvud taget få barnet i säng, vi har inte det problemet och den rutinen fungerar inte här så vi kär inte samma utan kör den rutin vi har haft från start. Då kan hen bli sur och säga att mamma säger att jag ska göra så här när jag går och lägger mig.

Grejen är att om vi gör på mammans vis så finns många möjligheter att löka och förhala sänggåendet och det har hans pappa inte tålamod till. Hos oss gäller tandborstning, dricka vatten, kissa, saga och sen sova. Hen försöker alltid med vatten igen och då har vi vatten redan i ett glas på sängbordet men hen försöker med att det ska vara vatten från kylen osv.
Hen är alltid värre om de av någon anledning blivit sena vid hämtningen, hen hinner inte landa och prata av sig om allt viktigt som hen har att säga.

Som sagt... Väldigt många som inte levt i situationen vet bäst Ingen idé att svara såna, de kan inte se eller ta till sig att det finns andra sätt än deras eget.

Måste säga att det är skönt att fler är i min sits, trots att jag eg önskar att ingen annan är det.

För det är tufft. Jag kämpar med mitt dåliga samvete, med omvärldens förväntningar och åsikter, med hela situationen att tvingas till kontakt med mamman som jag har noll och intet gemensamt med, med min mans mående kring det hela, att balansera så att alla få sitt och att alla mår så bra som möjligt. För närvarande är det bara bonus som mår bra av situationen...

Skillnaden mellan dig och oss är att vi lever i situationen och VET vad vi talar om. Min bonus vet inte att jag helst ser att hen inte är här. Hen har ingen som helst aning utan trivs tvärtom väldigt bra här och det enda hen mår dåligt av, om hen mår dåligt, så är det att hen vill vara här mer.

Jag tror att det handlar om att förväntningarna och kraven på en bonusmamma är så mycket större än vad de är på en bonuspappa.

Aldrig att jag hört att en man fått höra; Men det är ju KLART att du ska ta lika mycket ansvar för barnen när ni bor ihop! Men det får bonusmammor ofta höra.
Traditionellt sett är det kvinnan som har hand om hem och barn och många gånger förväntas det att kvinnan ska ta det extra arbetet som ett bonusbarn innebär också, utan att hon ens tillfrågas.

Min man tex, har ALDRIG behövt kliva in som förälder i nåt. Han väljer ibland att själv skjutsa mina barn osv men det finns inget som helst krav på att han ska det. Han är snäll och rar mot mina barn och kramar dem, retas med dem, visar dem respekt osv men jag tror inte han älskar dem. Att han tycker mycket om dem står helt klart dock.

Nej, många som eg helst skulle slippa sina bonusbarn klarar av att hantera det på ett vuxet sätt så barnen inget märker. Inte alla avskyr eller tycker illa om barnen, men för det betyder det inte att man älskar dem eller situationen som är.

Du får tro vad du vill. Vi lever kanske i olika verkligheter. Kanske är folk där du bor mer toleranta och har kommit längre i sitt genustänk än här. Här är det så att en mamma som överger sina barn (= bara har dem varannan helg) blir tittad snett på och pratad bakom ryggen på medan en pappa som överger sina barn(= inte har dem alls i många fall) inte får så många kommentarer alls. När det pratas bakom ryggen på pappan så låter det så här: "Han ville nog inte ha barn egentligen" osv.

Mina barns pappa som var den som kom och bad mig kasta p-pillren efter att vi varit tillsammans i 6 år, vi var också gifta, fick sympati för att jag inte engagerade mig i att de skulle ses. Att jag aldrig hindrade honom och också i sju år kämpade för att det skulle till ett umgänge var tydligen inte nog och att det handlade om hans nya fru som inte ville bli påmind om hans förflutna var heller inget man tog hänsyn till.

Ja, det är fruktansvärt när föräldrar inte klarar av att vara föräldrar till sina egna barn. Inte klarar av att vara vuxna nog att sätta sina egna meningsskiljaktigheter åt sidan och verka för sina barns bästa. UTAN att deras ev nya partners ska behöva bli inblandade.

Så länge en ny partner är trevlig och uppför sig väl mot barnet så finns INGEN annan skyldighet. Men likväl är det DERAS fel när de inte orkar ta ansvaret för andras barn?

Låter som storyn om mitt liv. Hade det inte varit för mig hade det inte funnits något umgänge alls. Idag kan jag ibland ångra att jag propsade på att umgänge skulle till. Samtidigt ser jag ju att barnet mår bra av det. Jag hoppades på att pappan skulle knyta an till sitt barn ju mer han träffade barnet och även ju äldre barnet blev. I viss mån är det så, nu pratar ju barnet rent men pappan har svårt för de här typiska barnbeteendena; Fråga om ALLT, göra nonsensljud när de leker osv.
Nu senast när vi hade umgänge så kände jag att det gick så himla bra, men ack vad jag bedrog mig, pappan hade bara bitit ihop mer än vanligt och när vi lämnat bonus så ville han lämna snabbt som attan och åka, han ville inte prata med mamman alls men hon hade en fråga om ett senare tillfälle då hon frågade om ett byte.

Han var nästan oartig och sa att vi kollar det och hör av oss medan han hastigt gick mot bilen. Väl i bilen så satt han bara och skakade. Han säger sig ha känslor för sitt barn, rentav älska hen, men han vill inte ha hen. Han har också dåligt samvete för att han inte vill ha hen, han tycker att han borde ju det för han är ju ändå pappa till hen. men grundkänslan i det underbara med barn, den har han inte, han kan inte alls relatera till den lyckan jag berättar om när mina egna barn föddes.

Mamman har satt en del gränser nu, men jag vet inte hur de upprätthålls. Här har gränserna alltid funnits och vi har aldrig problem med att bonus slår oss, men det har mamman. Bonus säger också en hel del fula ord till mamman har vi fått veta (av henne) och har därmed fått vissa privilegier indragna.

Tyvärr kopplar inte mammans sitt eget telefonanvändande till att bonus blir frustrerad och säger fula ord för att få uppmärksamhet. När mamman använder sin tfn till spel eller chatt är hon helt inne i det och märker knappt omgivningen. Om man inte petar till på henne så hör hon inte att man pratar med henne. Möjligen hade hon också reagerat om även den vuxne som försöker få kontakt säger fula ord. Detta är dock hörsägen från barnets farmor som uttryckte oro för barnet efter att ha varit på besök hos mamman en v.

I sitt läge hade jag krävt en hel del av pappan för att stanna.
1 Att han säger till sina barn på skarpen när de uppför sig illa och om det behövs tar dem ur situationen. Alt att han backar upp dig när du säger till.
2 Att ni flyttar till gemensam lgh eller ändrar om i den befintliga så att det blir helt annorlunda och därmed mer er gemensamma.
3 Att pappan inser att om hans barn fortsätter så flyttar ni.

Dina barn ska ALDRIG bli utsatta för våld eller mobbing i sitt eget hem där de ska känna sig trygga.
Om hans barn är osäkra så får han ta tag i det och visa att de är lika älskade även om det nu bor fler barn i familjen. Delvis kan det ju också handla om att barn ofta har en önskan att föräldrarna ska bli ihop igen men när ni flyttade in blev det så påtagligt att så kommer det inte att bli. Kanske försöker de då få er att flytta så de kan nära sitt hopp igen. Det är väldigt viktigt att vara tydlig med att föräldrarna har slutat älska varandra, men de älskar barnen iaf.

Sen så hoppas jag att du står i bostadskö för även om ni håller ihop for ever så vet man inte vad livet har i beredskap åt en. Bara en sån sak att om man hyr och det brinner i lgh så har hyresvärden rätt att säga upp en med omedelbar verkan även om hyresgästen inte orsakat branden. De flesta är bra och gör inte så, men en del har inga skrupler.

Ingen här pratar om respekt. Vi pratar om att vi inte känner något för våra bonusbarn/styvbarn. Ingen här är elaka mot barnen eller försöker få dem att inte vilja komma, tvärtom, som jag uppfattar det så jobbar vi arslet av oss och engagerar oss emellanåt MER än föräldrarna gör, men det betyder inte att vi gillar det.

Micke, jag behöver inget jubel för mina handlingar, jag vill ha rätten till mina känslor och tankar och rätten att uttrycka dessa i hopp om att få lite input från andra, kanske en annan sida av saken eller någon som faktiskt förstår vad jag talar om.
UTAN att klassas som en bitch som är farlig för sitt bonusbarn. UTAN att anklagas för att inte vara normal eftersom jag inte älskar min mans barn som ju kommer med i dealen och det måste jag minsann fatta och jag borde ha vetat det redan innan.

Nej, jag visste inte redan innan hur jag skulle känna. Jag visste inte att det skulle gå bra i början men att mina känslor skulle förändras när barnet började tjata om att det vill ha mamma och pappa tillsammans (fast hen inte ens minns att de varit tillsammans) propsa på att sova i pappas säng, att sängen inte är min utan pappas bara, säga att 'mamma säger' om allt allt allt som hen tycker ska vara på ett visst sätt.

Jag visste att barnet alltid skulle känna mer kärlek för mamma och pappa än för mig, men jag visste inte hur det skulle påverka mig. Inte heller visste jag hur liten engagemangsnivån var hos mamman så att om jag så bara tar barnet till lekparken en timme så har jag gjort mer med barnet än hon gjort på två veckor. Jag visste inte att hela situationen skulle få pappan att må så jävla dåligt att han får magsmärtor vid umgänge och ibland måste låsa in sig för att bemästra smärtan och paniken. Det är jävligt surt emellanåt att engagera sig så pass för någon annans barn och inte få något tillbaka. Mina egna barn kändes det aldrig jobbigt att göra saker med för jag hade deras odelade kärlek. Även om min mans barn tycker om mig och alltid är glad att komma hit och vill hit så känner jag aldrig den där kärleken, inte ens när barnet var mindre och jag faktiskt kände något som liknar kärlek för hen.

Jag visste inte att mamman skulle komma med krav och börja bråka och skälla på pappan när kraven inte kan uppfyllas (tex att åka 1½ tim för att hon behöver ha en tavla uppsatt eller vill gå till tvättstugan utan barnet) och att hon då skulle komma med orden: 'Du bryr dig inte om ditt barn' så fort något inte passar.

Jag visste inte att känslorna som väller upp skulle var så starka och att jag känner dem trots att jag vet att det är ologiskt.

Så fort jag skriver något om ovanstående så kommer det alltid någon och säger att det är mitt fel, att jag är skadlig för hans barn osv. Någon som oftast inte har den minsta susning om vad de talar om.

Jag visste inte att jag skulle gå in i väggen och bli sjukskriven i 6 månader och att jag fortfarande efter drygt ett år skulle vara så skör att varje umgänge är en pärs som tar flera dagar att hämta sig ifrån.

Men svaret är inte att lämna min man. Inte i nuläget för jag älskar min man och vill leva resten av mitt liv med honom. Om jag inte kan så måste jag ju så klart lämna honom och det innebär för min bonus att hen mister umgänget helt och hållet för min man har ingenting som håller honom kvar här på min ort förutom jobbet. Han kommer att flytta till sin hemort som ligger långt från orten hans barn bor på, för där finns hans släkt, där finns jobb för honom. Vi bor också ganska långt från barnets ort men försöker hitta bostad närmare, men det är tufft. Vi har stått i kö i fyra år men kommer ändå aldrig så långt fram i kön att vi får komma på visning.

Du kan ju bara titta på svaren i den här tråden så ser du anklaganden. TS behövde råd i en situation och genast ska hon flytta osv.

Genast är det hennes fel att barnet mår dåligt om barnet gör det. Mm.

Jag kan inte se att någon uttrycker rent hat här.

Jag hade inga problem i början, problem kom efter hand, jag försöker lösa problemen men ibland är det skönt att kunna ventilera med andra som förstår. Tyvärr drösar det in såna som inte har en aning och bara måste kräka ur sig en massa skit som inte är till ett dugg hjälp.

Vi ger vettiga svar runt sängen, vi har gett vettiga svar i 3 år. Barnet fortsätter att komma med samma kommentarer. Första året gick det kanonbra, då sov barnet ibland i vår säng och kunde då gosa och krama oss båda. Sen hände något och sakta men säkert började mina känslor inför situationen att ändras.