Klarar ej av min sambos barn

Jag håller inte med om att man behöver vara en viss person för att fungera som bonusförälder. Jag tror att alla är olika och att det finns någon för alla. Jag tror att jag och min sambo passar ihop. Vill vi leva tillsammans har vi ett gemensamt ansvar för att det ska fungera. De exemplen som du tar upp visar på att du först valde en kvinna som inte passade dig, dina behov, barnets behov och ert liv. Fel av dig med andra ord. Sedan hittade du en kvinna som passade dig bättre. Och som av en händelse råkar ha barn. Att hon har barn kan visa på att hon har en ökad förståelse för andra barn, hon vet hur det är att sätta andras behov före sina egna och hon har erfarenhet av barn. Som barnlös upplever jag att jag är egoistisk i mitt tänk, just av den anledningen att jag inte vet något annat. Och även om det inte alltid är ett exemplariskt sätt att vara när barn finns med i bilden, så är det så det är och ingen kan kräva av mig att jag ska ha erfarenheter som jag inte har. Min sambo har alltså valt att leva med mig trots att jag inte har barn (och därmed ej kan förväntas veta vad det innebär). Jag har valt att leva med min sambo trots att han har barn, men kan ej förväntas veta vad det innebär att ha barn, annat än att veta hur det är att LEVA med ett barn. Man är olika, som du säger. :)

Absolut, det beror på person och personkemi och allt möjligt. Jag försökte räkna lite här och kom fram till att barnet är hos oss ungefär 90% av tiden, i princip heltid alltså. Men det är säkert 50/50 i andra familjer. Nu är jag inte man så det är svårt för mig att säga, men för egen del spelar det självklart in att han tidigare haft en relation som resulterat i ett barn och att ständigt behöva förhålla sig till barnets mamma som därmed är ett ex till min partner. En sån sak är ju ofta lite känslig. En annan del är veta att så länge jag vill vara med min man så kommer jag att behöva förhålla mig till hans barn, barnets mamma inklusive hennes släkt och familj. Klart det handlar en del om revir och att inte vara den enda vuxna kvinnan i min sambos liv. Mycket handlar också om att det finns en annan vuxen som indirekt (eller direkt) bestämmer hur ens eget liv ska te sig, dvs. när jag har rätt till min partner (hon bestämmer vilka dagar hon kan ta sitt barn) och när vi är själva - helt enkelt en annan person att förhålla sin tid till (och där finns ju också barnet i sig att förhålla sin tid till). Den är svårast, tycker jag. Det är ju en en känsla som inte kommer försvinna tror jag, och en i raden av känslor som det bara gäller att hantera. Huruvida det är kvinnligt eller inte, vet jag inte.

Jag tror att det handlar om att förväntningarna och kraven på en bonusmamma är så mycket större än vad de är på en bonuspappa.

Aldrig att jag hört att en man fått höra; Men det är ju KLART att du ska ta lika mycket ansvar för barnen när ni bor ihop! Men det får bonusmammor ofta höra.

Traditionellt sett är det kvinnan som har hand om hem och barn och många gånger förväntas det att kvinnan ska ta det extra arbetet som ett bonusbarn innebär också, utan att hon ens tillfrågas.

Min man tex, har ALDRIG behövt kliva in som förälder i nåt. Han väljer ibland att själv skjutsa mina barn osv men det finns inget som helst krav på att han ska det. Han är snäll och rar mot mina barn och kramar dem, retas med dem, visar dem respekt osv men jag tror inte han älskar dem. Att han tycker mycket om dem står helt klart dock.

Jag mår illa när jag läser det du skriver. Jag jobbar med unga vuxna som har haft dålig uppväxt med mera. Att veta hur dessa barn kommer må i framtiden pga denna psykiska misshandel, usch jag blir så ledsen! Välj en man utan barn eller köp hela paketet! Det är så fruktansvärt hur vuxna människor kan behandla barn så illa. Sen kan de sitta och prata om hur illa det är med mobbnig i skolan när de själva utför det hemma.

Ta du din fina utbildning och erfarenhet och GÅ DÅ UT OCH UTBILDA DESSA INKOMPETENTA FÖRÄLDRAR SOM BETER SIG SOM DEN HÄR POJKENS!!!

Uttala dig inte om mig som person eller anta att jag är en mobbare.

Jag har slitit för den här pojken så jag själv "gått in i väggen" och varit/är sjuk sedan 1,5 år av de 3 som jag levt med min sambo+bonus.

Det finns inget naturligt hos däggdjur i att ta sig an andras barn som sina egna.

Men vi står ju lite högre än djur i mångas ögon o då är detta en svår fråga. Det är inte accepterat i samhället att "inte älska alla barn". Fast vi, egentligen beter oss som djur i allra högsta grad. Du som arbetar med barn själv måste ju se själv hur de beter sig enligt vissa mönster och instinkter.

Jag har slitit ut mig själv för att försöka ta hand om denna unge och få honom att känna sig älskad i 3 år men jag kan inte göra det mer, för jag har ett eget barn som alla dagar i veckan, alla timmar och minuter på dygnet är viktigare för mig att rå om och lägga min tid och energi på. För jag har bara ett eget barn, en avkomma att ansvara för.

Sen att jag väljer att leva med en man som har barn ska inte innebära att jag därmed ska dra ett större lass. Han är för fan oxå förälder. Jag lämnar inte min son med honom om jag ska göra något där han inte kan följa med. Jag fixar barnvakt. O det gör jag av två anledningar. 1 för att jag inte vill åläggas det ansvaret för hans unge (som har bekräftad diagnos och är allmänt jobbig).

2 för att det ger min sambo + bonus möjligheten att hitta på något på tu man hand vilket väldigt sällan inträffar annars.

Jag har accepterat hela paketet men kan inte påstå att jag älskar hela efter allt som jag fått utstå.

Viss jag kunde ha valt att inte kliva in i förhållandet men...nu gjorde jag inte det för jag trodde inte sån brist på samarbete och engagemang från föräldrarna till den här pojken var av den sorten jag nu fått erfara. O om jag inte är där så fallerar alla mat/sovrutiner för pojken.

Så kom INTE och predika om att jag är en elak o egoistisk människa, om än med förklädda ord.

Problemet är väl att allt ansvar läggs på bonusföräldern när det snarare än föräldrarna som ska ifrågasättas. Det är väl föräldrarna, snarare än bonusföräldern, som har satt barnet i den situationen? I det fallet som du pratar om så har barnet ganska dåliga förutsättningar som det är, tyvärr, men föräldrar som har mycket kvar att önska. Märkligt att lägga skulden på bonusföräldern. Sanningen är ju alltså att föräldrar inte tar sitt ansvar och istället lägger skulden på andra. Bonusföräldrar är så lätta byten.

Det jag menar är att det är vanligt att bonusföräldrar får skulden för att de ej alltid agerar exemplariskt (eller ifrågasätter något) i den förväntade rollen som ställföreträdare för den förälder som ens partner separerat ifrån, medan den förälder som bonus ej är tillsammans med, inte gör ett skit men ändå får så fantastiska hyllningar enbart på grund av att hen är förälder till ett barn. Så är det i mitt fall och jag hör skräckhistorier på hur det är för andra. Alltså är dessa konstellationer inte alltid oproblematiska och det krävs mer än en person för att allt ska fungera, det är ju därför det är så förbannat svårt kanske, eftersom det är så många inblandade. Grattis till dig för en väl fungerande familjekonstellation. 

Micke, jag behöver inget jubel för mina handlingar, jag vill ha rätten till mina känslor och tankar och rätten att uttrycka dessa i hopp om att få lite input från andra, kanske en annan sida av saken eller någon som faktiskt förstår vad jag talar om.

UTAN att klassas som en bitch som är farlig för sitt bonusbarn. UTAN att anklagas för att inte vara normal eftersom jag inte älskar min mans barn som ju kommer med i dealen och det måste jag minsann fatta och jag borde ha vetat det redan innan.

Nej, jag visste inte redan innan hur jag skulle känna. Jag visste inte att det skulle gå bra i början men att mina känslor skulle förändras när barnet började tjata om att det vill ha mamma och pappa tillsammans (fast hen inte ens minns att de varit tillsammans) propsa på att sova i pappas säng, att sängen inte är min utan pappas bara, säga att 'mamma säger' om allt allt allt som hen tycker ska vara på ett visst sätt.

Jag visste att barnet alltid skulle känna mer kärlek för mamma och pappa än för mig, men jag visste inte hur det skulle påverka mig. Inte heller visste jag hur liten engagemangsnivån var hos mamman så att om jag så bara tar barnet till lekparken en timme så har jag gjort mer med barnet än hon gjort på två veckor. Jag visste inte att hela situationen skulle få pappan att må så jävla dåligt att han får magsmärtor vid umgänge och ibland måste låsa in sig för att bemästra smärtan och paniken. Det är jävligt surt emellanåt att engagera sig så pass för någon annans barn och inte få något tillbaka. Mina egna barn kändes det aldrig jobbigt att göra saker med för jag hade deras odelade kärlek. Även om min mans barn tycker om mig och alltid är glad att komma hit och vill hit så känner jag aldrig den där kärleken, inte ens när barnet var mindre och jag faktiskt kände något som liknar kärlek för hen.

Jag visste inte att mamman skulle komma med krav och börja bråka och skälla på pappan när kraven inte kan uppfyllas (tex att åka 1½ tim för att hon behöver ha en tavla uppsatt eller vill gå till tvättstugan utan barnet) och att hon då skulle komma med orden: 'Du bryr dig inte om ditt barn' så fort något inte passar.

Jag visste inte att känslorna som väller upp skulle var så starka och att jag känner dem trots att jag vet att det är ologiskt.

Så fort jag skriver något om ovanstående så kommer det alltid någon och säger att det är mitt fel, att jag är skadlig för hans barn osv. Någon som oftast inte har den minsta susning om vad de talar om.

Jag visste inte att jag skulle gå in i väggen och bli sjukskriven i 6 månader och att jag fortfarande efter drygt ett år skulle vara så skör att varje umgänge är en pärs som tar flera dagar att hämta sig ifrån.

Men svaret är inte att lämna min man. Inte i nuläget för jag älskar min man och vill leva resten av mitt liv med honom. Om jag inte kan så måste jag ju så klart lämna honom och det innebär för min bonus att hen mister umgänget helt och hållet för min man har ingenting som håller honom kvar här på min ort förutom jobbet. Han kommer att flytta till sin hemort som ligger långt från orten hans barn bor på, för där finns hans släkt, där finns jobb för honom. Vi bor också ganska långt från barnets ort men försöker hitta bostad närmare, men det är tufft. Vi har stått i kö i fyra år men kommer ändå aldrig så långt fram i kön att vi får komma på visning.