Klarar ej av min sambos barn

Jag har inte läst alla svar på detta inlägg.
Jag förstår dig precis.
Lever själv med  en sambo + 1 bonus samt mitt eget barn.
Bonusen har nu ÄNTLIGEN fått diagnos ADHD utredd och fastställd och medicinering stundar. Phu! Så himla skönt, fra för honom.
Jag tycker inte alls illa om honom som individ, men tycker att det är skitjobbigt med allt tjafs som är hela tiden med mamman. Jag känner mitt ansvar som medmänniska och ger honom det basala. Viss bekräftelse, bra mat och sovrutiner samt rena kläder. Resten...? Det får hans föräldrar sköta.

Vi har en 3-årig bakgrund fylld av konflikter med mamman och en del brist på engagemang och ork från pappan så nu har jag valt den vägen som JAG mår bäst av. Innan stred jag med blod svett och tårar för denna pojkes väl och ve, men det tog mer energi än det gav samt drev isär mig o min sambo mer o mer.
Soc har efter orosanmälningar beslutat att mamman är en fullt kompetent förälder så...

Bonusen har 2 föräldrar, med delad/gemensam vårdnad. Han bor varannan vecka hos oss o varannan hos mamman.
Så dom får sköta det jag inte gör per automatik för mig själv o min egen son-skjutsar till dagis/skola, lagar mat, tvättar. Jag har tvingats välja mitt eget mående framför pojkens, men det betyder inte att det är ett lätt och egoistiskt val. Det valet innebär en hel del inre kamp för att ibland stå emot och låta bli att utföra vissa handlingar som kanske kunde behövts.

Förklara för din man hur du känner.
Jag sa till min man att "det handlar inte om att jag inte tycker om din son utan jag orkar inte ta såhär mycket ansvar för honom och axla rollen som "nanny" och hushållerska. Antingen tar DU hand om honom när han är här eller så överlåter du honom till mamman och betalar underhåll och har honom varannan helg.
Jag arbetar heltid, har en egen son, 2 hundar samt mig själv och vår relation att ta hand om. Mer klarar jag inte på egen hand. Så, ska han vara här eller följa med på saker jag gör med min son måste du vara med. Läxor får du hjälpa honom med. Varför ska han vara sin "pappavecka" hos oss o inte träffa sin pappa mer än 40 min på morgonen för att du jobbar kväll, medans mamman ligger hemma o tycker synd om sig själv för att hon inte får ett jobb?
Annars får vi vara särbos de veckor vi har barnen."

Han har nu lagt om sina arbetstider för att kunna ta mer och bättre hand om sin son och vi börjar sakta treva oss mot en "normal familj" med mer familjeanpassade tider och rutiner som då lättare kan efterlevas igen.

Du måste förklara för din man att att hans barn är HANS yttersta ansvar.
Jag skulle inte skjutsa min mans barn till skolan om det innebar en extra resa utöver den jag tar för att köra min son till dagis. Inte en chans!
Lagar mat, tvättar och plockar gör man ju oftast mer eller mindra ändå, vare sig man har barn eller ej.
Sen tillkommer ju lite mer av allt det när ett barn är inblandat o så länge jag inte behöver göra något med ungen i sig- vabba, torka snor eller rumpan, leka med honom, läsa läxor, packa skolväska osv så funkar det.
O jag förhåller mig numera verkligen till att BARA göra sådant som inte sträcker sig utanför min bekvämlighetszon med hans barn.
Det är inte lätt, samvetet gnager ofta men jag måste... För annars kan man (jag iaf) falla in i rollen som nanny och åläggas mer ansvar och uppgifter samt tvingas sätta sina egna intressen, som man ofta har mkt begränsad tid för åt sidan. Inte en chans att jag gör det efter allt vi har gått igenom med sonen o hans mamma, o med upprepande jämna mellanrum fortfarande går igenom.
Min man har inte de känslorna för sitt barn som jag har för mitt. Det är tydligt.
Relationen med mamman är extremt infekterad och dom tål inte varann. Tyvärr personifierar sonen deras konflikt, både för dem och för mig.
Men jag hoppas att pappan nu med ändrade arbetsförhållanden får mer energi och kan lägga den på sin son. För bådas skull men fr.a för pojkens.
Jag har iaf gett upp efter 3 års kämpande som resulterat i sjukskrivning pga utbrändhet och stress, ångest mm mm

Det är inte värt det när föräldrarna bara motarbetar varann och inte håller överenskommelser.
Då får dom lösa det själva.

Du måste acceptera hans barn och respektera det som en medmänniska med storre behov än en vuxen familjemedlem, ja. Men det är inte ditt ansvar att ta del i läggning, läxor, toalettbestyr, vab, bråk (om det inte är med dig) eller att ens kramas. Jag kramar inte min mans barn. Han petar sig i munnen och näsan, kliar sig i rumpan (innanför kalsongerna) dreglar och har vårtor som han kliar sönder titt som tätt. Jag kan ju säga att jag håller inte hans hand pga detta heller.
Jag har sagt som det är till honom- "att jag inte vill för att..." o berättat varför på ett sätt som förhoppningsvis inte gör honom ledsen. Ibland lyckas det, ibland inte.
Jag bryr mig ärligt talat inte längre..utåt. Men det skär i hjärtat ibland när han blir ledsen och avundsjuk på min son.

Ta du din fina utbildning och erfarenhet och GÅ DÅ UT OCH UTBILDA DESSA INKOMPETENTA FÖRÄLDRAR SOM BETER SIG SOM DEN HÄR POJKENS!!!
Uttala dig inte om mig som person eller anta att jag är en mobbare.
Jag har slitit för den här pojken så jag själv "gått in i väggen" och varit/är sjuk sedan 1,5 år av de 3 som jag levt med min sambo+bonus.

Det finns inget naturligt hos däggdjur i att ta sig an andras barn som sina egna.
Men vi står ju lite högre än djur i mångas ögon o då är detta en svår fråga. Det är inte accepterat i samhället att "inte älska alla barn". Fast vi, egentligen beter oss som djur i allra högsta grad. Du som arbetar med barn själv måste ju se själv hur de beter sig enligt vissa mönster och instinkter.

Jag har slitit ut mig själv för att försöka ta hand om denna unge och få honom att känna sig älskad i 3 år men jag kan inte göra det mer, för jag har ett eget barn som alla dagar i veckan, alla timmar och minuter på dygnet är viktigare för mig att rå om och lägga min tid och energi på. För jag har bara ett eget barn, en avkomma att ansvara för.
Sen att jag väljer att leva med en man som har barn ska inte innebära att jag därmed ska dra ett större lass. Han är för fan oxå förälder. Jag lämnar inte min son med honom om jag ska göra något där han inte kan följa med. Jag fixar barnvakt. O det gör jag av två anledningar. 1 för att jag inte vill åläggas det ansvaret för hans unge (som har bekräftad diagnos och är allmänt jobbig).
2 för att det ger min sambo + bonus möjligheten att hitta på något på tu man hand vilket väldigt sällan inträffar annars.

Jag har accepterat hela paketet men kan inte påstå att jag älskar hela efter allt som jag fått utstå.
Viss jag kunde ha valt att inte kliva in i förhållandet men...nu gjorde jag inte det för jag trodde inte sån brist på samarbete och engagemang från föräldrarna till den här pojken var av den sorten jag nu fått erfara. O om jag inte är där så fallerar alla mat/sovrutiner för pojken.
Så kom INTE och predika om att jag är en elak o egoistisk människa, om än med förklädda ord.

Klart jag blir förbannad. Min man har lidit minst lika mkt som mig av hur hans barn är och har det men jag har förmånen att kunna backa undan och avsäga mig ansvar.
Jag mobbar inte pojken på något sätt. Utan mig så hade han förmodligen inte kommit så långt som han har gjort, o inte pappan heller som nu insett sina brister, lagt om sina arb.tider och ska gå div utb som erbjuds nu när pojken fått diagnos fastställd. För att han bli en bättre förälder och kunna erbjuda samt tillämpa de verktyg som krävs för att leva med denna pojke.

Han har varit en kass förälder på många sätt! O därför kommer jag inte skaffa barn med honom. För han saknar de egenskaperna jag själv anser är A och O i den frågan.
Varför ska jag hålla mig undan en man som jag klickar bra med o vars barn jag kan ge en drägligare tillvaro än vad han har hos mamman eller hos pappan om jag inte vore där? På vilket sätt är det dåligt?
Jag vet att det låter hårt och elakt en del av det jag skrivit men omgivningen fattar inte hur jävla påfrestande vår situation har varit med polis/orosanmälningar, utbrändhet, skiftarbete och veckovis boende av hans unge...
Ingen som själv inte levt i det kan någonsin förstå hur extremt utmattande det är.
O hade jag inte brytt mig om ungen hade jag inte kämpat så förbaskat för honom.

Ditt barn är ditt barn och ditt ansvar. Sen kan man givetvis hjälpa till för att kunna ha en normalt fungerande familj osv.

I mitt fall med min mans son innebär det som sagt städa, tvätta, laga mat, köpa kläder, skjutsa, stötta vid kalas, jul mm
Kärlek och närhetsbiten får den biologiska föräldern ta själv.

Jag kramar o pussar inte på en snorig, vårtig och dreglande 7-åring. Som dessutom inte är min egen. NEVER!

Självklart propsar jag på behandling och undersökning av vårtor, näshåla mm men jag tänker inte vara den drivande... Jag orkar inte det längre!
Kanske kan föräldrarna ta tag i detta när pojken inte längre vill gå till skolan för att dom retar honom...? Jag orkar inte mer.

Hans barn, hans bekymmer o likaså för mig.
Men min man tar sig an mitt barn mer än sitt eget vad det gäller närhetsbiten, av samma anledningar som jag inte vill ta i ungen.
Det tål ju att ifrågasättas. Men jag orkar inte göra det mer.

Ja, HUR kan jag älska en man som inte tar 100% hand om sitt barn undrar en del?
Hur kan en mamma till en pedofil/mördare/våldtäktsman älska sitt barn?
Det går inte att förklara på annat sätt än att jag gör det o kan stå ut med hans unge tills han blir stor nog att klara sig, välja boende och försörja själv.

Bara att bita ihop varannan vecka!