Fast din sambo har ju tyvärr valt fel partner och därav får man väl hoppas att han i ser det snarast och separerar från dig!
Varför i hela världen väljer du en man med barn? Att gilla, passa ihop och vara kär räcker inte. Om du ska ha honom kommer lillen med. Punkt. Du ska in i en redan existerande familj. Vill verkligen inte kritisera dig som person, men vad tänker du med? Här på fl verkar vara ensamma föräldrars mecka och verkar tycka att alla nya relationer är typ en del av livet. Vad hände med ansvar? Om nu inte lillen är så mycket hos sin mamma så sörjer han. Du måste steppa upp och bli den andre föräldern som han saknar. Gör det eller dra. Han behöver EB trygg miljö där han är älskad oavsett. Din snubbe behöver att du tar plats och är den kvinna han vill ha i sitt liv. Köper du inte det så sorry, välj en utan barn. Du verkar under 35. Du har fortfarande tid på dig.
Folk gör det så krångligt att vara bonus, det behöver inte vara det.
Du måste ju ändå veta hur du skulle vilja att barnet är? Då måste du kanske också ha en känsla för hur barnet ska lära sig att bli så? Då får man prata med sin partner om vad som kan göras bättre- och hur! Så gör föräldrar, eller ja, jag o min sambo gör iaf så och det är han som är bonusen av oss två. Han lägger sig i min uppfostran- jämt. Skitbra!!! Vi har mängder av intressanta samtal och utvecklas som par och föräldrar, han får påverka och blir alltid lyssnad på och får givetvis lättare att släppa in mitt barn i hjärtat. Nu har vi vart ihop i tre år och han ser mitt barn som sitt i princip. Han har sj sagt att gör vi slut någon gång så vill han ha mitt barn varannan helg- minst. Och det engagemanget och den kärleken är precis vad jag vill ha av den person som hjälper mig att fostra mitt barn på heltid. Det har inte vart lätt för sambon som älskar lugn o ro, som har massvis med hobbys som inte innefattar en femåring, som var pedantisk innan han träffade oss ;). Men kärleken till mig blev kärlek till även min son och vi har ett fantastiskt förhållande- alla tre.
Älskar du din sambo så prata med honom om vad som kan förbättras med ER uppfostran till hans barn. Och lägg dig i! Engagera dig, lek, bråka, ta strider! Allt som en förälder gör, det är så man älskar de där jobbiga små glinen ;)
Tror i och för sig att detdär beror väldigt mycket på vilken person föräldern/sambon är och vilken person den nya/partnern är. På det du beskriver tolkar jag det som att ditt barns biologiska pappa inte är särskilt närvarande alls? (Jag kan givetvis tolka fel men jag läste det så.) Jag kan själv tycka att det är lättare att förhålla sig till om det inte är bioföräldrar, nya partners, far-och morföräldrar (+ nya partners far- och morföräldrar). Det blir för många, liksom.
Det låter som ni har det mycket bra iallafall. Kul att höra att det kan funka så bra!
Jag är också styvförälder till ett barn som jag inte känslomässigt kan ta till mig. Barnet självt älskar att vara här och älskar mig och sin pappa och alla so ser oss ihop säger alltid att jag är en så fin bonusmamma och vilken tur NN har som har dig i sitt liv. Vi har dock inte barnet mer än på helgumgänge och tom bara en helg i månaden men jag tycker ändå det är superjobbigt och har fler än en gång funderat på särboboende eller tom separation.
Jag känner ingenting för barnet och skulle hen aldrig mer komma hit skulle jag inte känna saknad alls.
Det sägs att det tar två år att klura ut vars och ens plats i en ny familj, men vad gör man sen då? Om man inte alls känner något för barnet utom möjligen irritation?
Min makes barn är dessutom väldigt go och rar. Ibland gnällig och klängig men det finns oftast en orsak, som dålig sömn eller liknande. Vi har varit gifta i 4 år min man och jag, och tillsammans en tid innan det. Barnet minns inget om att mamma och pappa varit ihop utan vet bara detta att pappan och jag är tillsammans och att hen kommer hit på umgänge.
Eftersom detta är FL måste jag väl tala om att umgänget bestämts utefter barnets bästa, de har testat tätare men barnet mår inte bra av det. Framöver kanske det ändras, men just nu är det en helg i månaden som fungerar.
Fast det är väl lite egoistisk av pappan att förvänta sig allt det där av dig,TS?Tänk om det skulle varit tvärtom,att du skulle haft barn innan,och han skulle älskat och tagit hand om ditt barn automatiskt?
Hej! Jag starta en nästan samma tråd här på fl för några dagar sen, jävlar med skit jag fick, från folk som inte ens var styvmammor. För dom flesta här på fl får man inte avsky andras barn rent ut sagt. Du kan gå in och läsa min tråd om du vill. Jag är också sambo sen ca 2 år tillbaka och min sambo har en son på 6 år. Jag är i din situation och jag vet hur jobbigt det är. Veckorna barnet är hos sin mamma så är allt kanonbra mellan sambon och mig men sen när barnet kommer igen så blir det bråk och jag blir irriterad, deprimerad, grinig och allt som hör där till.
Det är svårast för dem som inte själva har barn sedan innan. Många känner en typ av ledsenhet över att de inte fick kärnfamiljen, åtminstone en gång i livet. Satsar man på en partner med barn sedan innan och inte själv har några så ger du bort en bit av en dröm. Alla vill kanske inte vara den första i ens liv, men nästan alla vill det.det måste inte bli bra för det. Man kan välja fel. Alla relationer är olika. Därför fattar jag faktiskt inte att det finns kvinnor som ger bort detta. Om man inte kan hitta en lämplig så förstår jag. Men kan aldrig förstå att en en man med barn sedna tidigare blir den första man skaffar barn med.