Har jag ett tragiskt liv?

Tumme upp!! Vem av oss har inte haft en lärare som fått oss att känna sig sämre? "Om du bara pratat mer, vet ju att du kan så mycket mer..." Hehe

Har du provat medicin?

Nej, man måste ta ett litet steg i taget annars kraschar man istället för att göra framsteg. Eller tror du att en klastrofobiker blir botat om man låser in honom i en låda i ett par timmar?

Inte bara lärare, alla i omgivningen, familj, vänner, kollegor, vård osv anser det ju vara något fel och fult att vilja vara ensam och kunna dra sig undan, min lyckligaste och mest rofyllda stunder är när jag inte är omgiven av andra eller massa påträngande ljud osv, så skönt att känna bubblan växa och trycket släppa när jag t ex promenerar och kommer ut på landsbyggd eller skogen med glest med hus, känslan är helt fantastisk! All ångest släpper, jag kan andas, det riktigt sprudlar och blir som fyrverkerier inombords :) känner sån lycka och tillfredsställelse då, tankar kan flöda fritt, drömmar och fantasier vaknar till liv, men så fort jag närmar mig slutet på promenaden (ellr min enskilda stund) så börjar trycket igen, jag pressas ihop och kvävs av osynliga murar, allt liksom bara förtvinar och måste tillbaka in i den 'normala, accepterade formen' igen.....

Det kan ligga en depression i botten!

Säger du samma sak till kollegan som har cancer? Det är ju också självförvållat i vissa fall!!! Kom tillbaka när du sagt det till kollegan med cancer. Det är helt sjukt. Du snackar med personer som har betyg som man kommer in med på läkarlinjen i princip, som var bra i de flesta ämnen. = kan resonera kring som egen fobi!!! Jesus.