Män - kan ni snacka om känslor

Bra män gör det, men ibland är det helt enkelt inte läge att vara vare sig emotionell eller följsam. Jag vet machokillar som har en ytterst soft sida också, även om dom har "mördat" vilket bla. varit en del av deras yrke som soldater. Dom är inga djur för den skull. Lycka till.

Som jag upplever det är många män idag förkrympta rent känslomässigt. De ser bara kvinnor som någon att ha sex med, någon att sätta på. Jag tycker det verkar som att många män idag inte ens vet vad kärlek är. När man älskar någon på djupet, för den hon är. Kvinnor reduceras till att vara vandrande köttstycken att doppa kuken i. Jag gissar att det blivit så för att många män idag är ensamma och frustrerade. De har tappat tron på kärleken och när de inte kan få kärlek tänker de att de åtminstone kan få sex.

Tragiskt, men jag skyller faktiskt mycket av det på feminismen, som har degraderat män till att vara offer för sina sexuella drifter.

Absolut kan jag det, men inte med vem som helst. Idag finns det tre personer som jag kan göra det med. Två som är helt säkra och en som är mer tveksam. Kanske är det bara två egentligen.
Jag skulle aldrig prata känslor med en kollega, det finns inte på kartan.
Eller det beror väl på hur man ser det, jag kan absolut prata med en kollega om den personens känslor. Men jag delar inte med mig av mina, åtminstone inte det som spelar någon roll.
Om någon ställer en fråga som jag inte vill svara på så försöker jag diskret att ta bort den för att inte skapa dålig stämning, t ex försöka byta ämne. Går inte det säger jag att det är fel tid och plats att prata om detta och i sista utväg säger jag att jag inte vill prata om det.

Jag har inga problem med att prata om känslor eller ta en diskussion om relationer och svara på frågor. Det är som du säger brist på respekt för partnern att inte åtminstone försöka förklara hur man känner om hon frågar. Sedan är vi alla olika, en del har svårt att sätta ord på sina känslor, andra tänker inte i de banorna och förstår inte frågorna. Lite förenklat kan man säga att machomän och män med låg utbildning är sämst på att tala om känslor, de förra för att de inte behöver, (de får kvinnor ändå) de senare för att de inte kan.
Det är svårt att tala om känslor med andra män, antingen är det med partnern eller kvinnliga vänner. 

Däremot är det en myt att kvinnor alltid är så bra på eller angelägna att tala känslor. Det finns många som inte kan eller vill och dessutom en grupp som tycker att män som talar känslor är osexiga.

Som introvert, ångestfylld och känslig är jag besatt av det existentiella, livet och döden. Jag är dessutom mycket nyfiken och diskuterar gärna känslor. Obekväma ämnen finns egentligen inte för mig, det gäller bara att vara i rätt sällskap, humor är också viktigt för att hantera de mörkaste frågorna. Både män och kvinnor verkar gillar att dyka ner i dessa ämnen, ingen nämnvärd skillnad tycker jag.

För mig som ständigt grubblar är det ofta kvinnorna som har för bråttom. Jag hinner inte med i det sociala spelet. Jag har aldrig haft ett förhållande och kommer nog aldrig ha något. Jag har aldrig mött en kvinna som jag genast vill doppa kuken i - helt främmande upplevelse för mig.

Vill man ligga runt mycket är det nog yta och skådespel som betalar sig bäst. Ljug ihop en spännande och framgångsrik historia om dig själv, fixa en snygg bil, en dyr klocka, nypressad skjorta, träna din kropp ..... kvinnor tycker visserligen om att samtala, men de verkar älskar yta över allt annat.

Ja de kvinnorna finns absolut. Jag är skitkass på att prata om känslor, förklara mig, få fram vad jag vill ha sagt och känner. Jag kan prata om allt precis allt så länge det inte berör mitt innersta väsen vilket känslor och en relation med någon jag älskar gör.

Däremot tillhör jag inte gruppen som tycker att män som kan prata om känslor är osexiga utan tvärtom, jag tycket det är skitbra. Jag menar hur bra kan en relation bli om bägge absolut låser sig? Inte särskilt bra alls.

Jag gillar dig, dina åsikter håller jag med om. eller i alla fall i två lite större frågor:

1. att det egentligen är alla PK-människors fel att SD går fram så pass mycket. man måste ju kunna lyssna och ta en diskussion med andra människor. inte skrika rasist direkt och ignorera. det är ju nästan ett barnsligt agerande.

2. feminismen som degraderar män till att vara offer för sina sexuella drifter. känns som man sett feminister uttalat sig om saker med denna åsikt som grund.

Ja, hur lätt som helst.

Jag tycker inte att det är något akut problem för mig att dela med mig av mitt känsloliv, och att även ta in vad andra har att säga, utan att dra för stora växlar på det, som min kusin sa, si så där 5:30 på morgonkvisten efter en riktigt bender för ett par år sedan, "du var garanterat präst i ett tidigare liv". haha

Då hade han precis gråtit ut över en grej som var rätt jobbig(dödsfall)... det krävdes en empatisk lyssnare och lite alkohol, men sedan lossnade det för honom, han och jag är båda rätt så stereotypiskt manliga, han är vad jag brukar klassificera som hypermaskulin, en tränings narko och industriarbetare, och jag landar väl i det supermaskulina träsket(fast en supermaskulin akademiker, MSc in Finance, på HHS). Jag är en bra lyssnare, när människor verkligen behöver en lyssnare. 

Det blir liksom vad man gör det till, jag är bra på att tackla människor, det är en av mina styrkor, både män och kvinnor känner sig bekväma i mitt sällskap, och då har det blivit så att jag alltid har varit snubben som både kill- och tjejkompisarna oftast snackar med om det är något som är känslomässigt knas. 

Samtidigt är jag snubben som alltid är tokladdad inför högriskmatcherna(fotboll), killen som växte upp på ståplats, som gjorde lumpen som spaningssoldat vid P4(en ganska så fysiskt ansträngande tjänst), som älskar att träna och ta ut mig fysiskt(något jag delar med min väldigt feminina sambo, vi är väldigt heteronormativa på många sätt) etc.

Så nej, jag känner inte att det är något enormt hinder för mig att prata om känslor, det finns inget stort motstånd inom mig som hindrar mig från att kanske visa mig sårbar, eller se andra vara sårbara. 

Min morsas fel/förtjänst att jag är som jag är. 

Det är inte feminismen som gör män hårda, det är mansrollen.

Jag är för övrigt man och älskar kärlek.

Men är ju uppväxta med att inte prata om känslor eller visa någon svaghet.

Det är ju klart att män får svårare att prata känslor när dom växer upp i en miljö som säger att det absolut inte är ok.
Kan ju vara testosteron i sig själv som gör det, men att män har 3 eller 4 gånger så hög självmordsstatistik visar ju på att män mår bra mycket sämre än kvinnor, eller iaf är bra mycket sämre på att hantera sitt mående.

Exakt!

Kvinnor: Kan ni göra annat än att prata om känslor och att starta 270.000 trådar om detta på FL varje dag?

Jag blir förvånad när jag hör att du har svårt att tala om dina innersta känslor. Du gör ju långa utläggningar här med hög psykologisk insikt och med exempel från ditt eget liv. Du är kanske bättre på att tolka andras känslor än att formulera dina egna?

Men hur funkar det i en relation, om din partner berättar om sina innersta tankar och du inte ger något tillbaka? Eller föredrar du att han inte blir alltför intim på det själsliga planet? Min fru är lite som du på den punkten, hon har svårt att formulera sina känslor och jag har fått lära mig att tolka och själv sätta ord på det jag tror hon menar.

Alltså jag har koll på mina innersta drömmar likväl som fasor och annat. Jag har bara svårt att berätta om dem för någon jag älskar och har en kärleksrelation med. Du är inte ensam om att bli förvånad det blir folk irl också då jag annars är talför och kan prata om vad som helst som kanske ses som känsligt eller tabu av andra. Men just Mona känslor med just någon som är viktig på riktigt det är svårt för mig. Då måste jag bli naken på riktigt. Själsligt naken och det är en av mina största fasor, en av de saker som skrämmer mig mest och det är att servera den andre med vapen och fakta som kan användas emot mig. Jag har lättare för att skriva till en partner vad jag känner och tänker än att säga det. Alternativt ligga i ett kolsvart rum och prata.

Vad innebär ge något tillbaka? Jag har inga problem med att lyssna på den andre, fråga eller undra gällande vad personen berättar eller bara lyssna och hålla om personen om det är vad som behövs. Har inget alls emot att den andre blir intim på det viset faktum är att det är vad just jag ser som intimt och fint. Är bara inge bra på att få fram det själv. En främling över nätet kan jag berätta ungefär vad som helst till eller i telefonen med någon man lär känna. Men är jag känslomässigt involverad så låser sig hela systemet typ.

Kanske är jag bättre idag, har ju inte testat ha någon relation på många år och jag ser hela den där biten som ett stort hinder vilket gör att jag drar mig för att inleda en relation oavsett.

Med andra är det enklare som här inne eller med vänner och bekanta irl. Det är många som bollar med mig och jade jag varit helt usel på det så hade de väl inte återkommit. Men då kan jag också reflektera över sakerna utan att vara så känslomässig och jag behöver inget försvar eftersom det inte handlar om mig alls.

Ha din fru testat att skriva? Det gjorde stor skillnad för mig att dela livet med en man som föreslog just det där att skriva ner vad jag tänkte och kände. Det gjorde vår kommunikation mycket bättre på många sätt.

"..... kvinnor tycker visserligen om att samtala, men de verkar älskar yta över allt annat."

sanna ord...