Trodde på flicka, men...

Idag har jag varit på rul och tittat på mitt andra barn. Jag har en pojke sedan tidigare. Den här gången var jag helt säker på att det är en flicka inne i magen. Någonstans djupt inne (även om jag knappt vill erkänna det) har jag nog hoppats på en flicka. Det beror nog dels på att jag gärna vill ha ett barn av varje kön och dels på att jag är så sugen på rosa kläningar, håruppsättningar och senare mor-dotter-shopping m.m. (Ytligt, ja, jag vet). Idag visade det sig att det är en pojke i magen och jag blev faktiskt lite besviken. Samtidigt är jag besviken på mig själv - hur kan jag klaga över något så oviktigt som könet? Det känns otacksamt gentemot dem som t.ex. är ofrivilligt barnlösa. Vi hade egentligen inte tänkt att ta reda på könet,mmen när barnmorskan av slump svepte förbi könet så var det helt uppenbart och synligt.

Är det någon mer som haft dessa förbjudna känslor? Gick det över?

En del i det jobbiga ligger också i att barnets farmor och mormor är extremt tydliga med att de vill ha en flicka. De ser en pojke nästan som en besvikelse. Kanske är det därför jag nu känner lite extra oro - jag vill inte att de ska tycka mindre om barnet för att det är en pojke. Jag vill inte höra deras besvikna kommentarer och se deras besvikna blickar efter förlossningen (för innan dess får de inte veta könet).