Hej TS. Jag är skillsmässobarn ifrån det glada 80-talet när delad vårdnad knappt var ett begrepp. Min mamma hade ensam vårdnad och min pappa bodde jag hos varannan helg. När jag var 9 år flyttade min mamma 25 mil bort med mig och min bonuspappa. Självklart ville jag bo med min mamma, att bo med pappa var inte ens ett alternativ. Dock vill jag höja ett varningens finger, trots att jag ville bo med min mamma och att jag alltid gjort så, så saknade jag min pappa oerhört och jag hade en period som tonåring då jag var väldigt arg på mamma som flyttat med mig. Jag träffade min pappa var tredje helg och nästan alla lov. Men att bo i en annan stad gör något för kontakten, man kan inte vara spontan och så småningom ville jag inte åka till pappa på loven då alla mina vänner var hos mamma... Min pappa och jag har inte så värst mycket kontakt idag. Skulle jag och min man separera så skulle jag alltid se till att bo nära honom och inte beröva vare sig mina barn eller dess pappa den vardagliga kontakten, då skulle jag hellre ändra på de andra omständigheterna så att det passade bättre, typ byta jobb.. Det händer något när man inte får vara med den ena föräldern i vardagen, när man träffas varannan helg, det blir så uppstyrt och allt ska vara så j-a bra då, det blir så viktigt för man har ju saknat så mycket! När man är tio år är man ett barn och man kan inte fatta så stora beslut och man ska inte hehöva välja mellan sina föräldrar, inte ens om man är en mogen tioåring, det är en för stor tyngd att lägga på ett barns axlar.
Jag förstår inte varför du får så jäkla mycket skit.. Du och din sambo har bestämt er för att flytta av olika orsaker. Sånt händer, man kan tvingas flytta av olika orsaker under en livstid.
.