Om du inte förstår att man inte kan skaffa fler barn, om man inte klarar av att ge en god omsorg och tillgodose barnets rättigheter, om det första barnet, så kan jag bara beklaga.
Fixar man inte att tillgodose första barnets rättigheter så är det en usel idé att skaffa fler barn.
En insikt som tyvärr gått 80% av debattörerna i denna tråd förbi.
Då är det väl bara för Ts att låta dottern bo hos pappan eftersom det är larv att barn behöver ha båda sina föräldrar nära? På det viset så löser sig Ts problem.
Det gör det inte men det är Ts fel. Det är hon som vägrar låta dottern ha båda föräldrarna i sitt vardagsliv. Det kan ingen annan än Ts göra något åt.
Dottern verkar inte alls må dåligt. Det finns inget som Ts har skrivit som tyder på det förutom att Ts klagar på att pappan inte låter dottern flytta som dottern "vill" enligt Ts. Ts verkar tro att dottern väldigt gärna vill bo med henne och nye mannen på den nya orten men i verkligheten vill dottern inte förlora sin mamma. Helt säkert vill hon inte förlora sin pappa heller.
I inlägg 145 skrev du att det är larv. Jag skrev inget om att det är larv för barnet så det behöver du inte hitta på. Visst är det larv att skriva som den gjorde och Ts kan naturligtvis flytta vart hon vill när hon vill. Barnet kan hon däremot inte ta och flytta med om pappan inte går med på det.
Jag läser inte in något. Jag står fast vid min åsikt och jag har rätten att framföra den, vad du än anser om det. :)Ingen feltolkning från min sida. Jag tycker absolut att det är barns bästa att få fortsätta ha båda föräldrarna nära om det är vad de har haft under hela sin uppväxt (idag 10 år). Du får naturligtvis anse att det är larv att vissa av oss sätter barnens rätt till båda föräldrarna högre än sina egna önskemål om t.ex mindre pendling.
Dottern mår säkert dåligt för att Ts har blandat in henne i vuxensaker och lagt ansvar på henne om att välja förälder att bo med. Det är rent vansinne att lägga det på ett barn. Men jag tror inte att dottern mår dåligt i övrigt för då hade Ts story varit annorlunda och haft ett annat fokus.
Den enda som kan hjälpa dottern från att må dåligt är Ts som skulle kunna välja att inte flytta men hon verkar ha bestämt sig.
Du vet inte vad du pratar om.
Att barnet ens sitter i situationen och tror sig vara den som ska välja var barnet ska bo är tragiskt. En god förälder sätter inte sitt barn i den sitsen och det är min fasta åsikt.
I de fallen så är det socialtjänsten i undantagsfall i samarbete med polisen, som hämtar barn på domstolens order.
13 år är det som gäller angående verkställighet.
Att föräldrar och domstol ska lyssna på barn gäller alla åldrar. Att lyssna på barns åsikter är inte samma sak som att barn får bestämma.
Ska man verkligen få veta ett barns åsikter så ska en opartisk utbildad person prata med barnet. Barn svarar gärna som föräldrar förväntar sig.
Helt fel. Gränsen har varit och är 13 år men i särskilda fall kan verkställighet ske även när barnet är äldre.
Undra hur många av er här har varit i TS Situation?
Ni tror att det är så lätt att bara låta bli att flytta för barnen skall båda sina föräldrar nära. Ibland kommer den punkten i livet när man måste välja, bo kvar och vara en dålig förälder pga massa orsaker eller välja att flytta bort från sitt barn och den andra förälder med sin "nya" familj.
Som förälder har man dåligt samvete ändå utan att andra ska "hacka" på och tala om hur värdelös man är.
Nä, ta och fundera ett tag på vad ni skriver i era inlägg, fundera på hur ni skulle ha gjort i TS situation. Hur skulle ni må om ni var TS????
JA , Jag vet hur dåligt man mår som förälder för man vill vara delaktig i sitt barns liv. Ofta får jag höra från maken hur han har dåligt samvete för sitt barn.
Han tog beslutet för att hans barn skulle få ha en pappa som finns där för de.
Fel. Du diskuterar myten som lever om att barn fick bestämma själva var de skulle bo när de fyllde 12 år. Den regeln har aldrig funnits.
Verkställighet är en helt annan sak och där är gränsen 13 år men i vissa fall anser domstolen inte att barnets vilja ska vara avgörande ens när de fyllt 13 eftersom det inte är barnens bästa.
advokatsjoqvist.se/blogg/kategori/juridik/familjeratt/juridik-familjeratt/
Fel. Du diskuterar myten som lever om att barn fick bestämma själva var de skulle bo när de fyllde 12 år. Den regeln har aldrig funnits.
Verkställighet är en helt annan sak och där är gränsen 13 år men i vissa fall anser domstolen inte att barnets vilja ska vara avgörande ens när de fyllt 13 eftersom det inte är barnens bästa.
advokatsjoqvist.se/blogg/kategori/juridik/familjeratt/juridik-familjeratt/
Visa en seriös källa på att det någonsin har varit 12 års gräns för verkställighet eller så kan du lägga ner hela diskussionen tack.
Du ser även i länkarna att en 14 åring inte ansågs mogen nog. Du bör nog läsa om.
Visa en seriös källa på att det någonsin har varit 12 års gräns för verkställighet eller så kan du lägga ner hela diskussionen tack.
Du ser även i länkarna att en 14 åring inte ansågs mogen nog. Du bör nog läsa om.
Bra, slut på diskussionen.
Flera av er i tråden insinuerar att barnet far illa hos pappan. Helt utan att Ts har skrivit något om det.
Verkställighet var diskussionen. Hon missade diverse förarbeten och prejudicerande mål.
Barnet är skriven hos fadern. Det går fort att få en interimistisk dom om Ts är så dum att hon bara tar barnet och försöker ändra adress och skola mot pappans vilja.
Att ta hänsyn till är inte detsamma som att barn bestämmer. Sen vet man aldrig vad som framkommer i barnens enskilda samtal.
ALLA ska lyssna på barn och deras åsikter, inte bara tingsrätter och socialtjänster. Man ska visa hänsyn till åsikterna och barnens vilja ska BEAKTAS med hänsyn till barnens ålder och mognad.
Barn blir ibland tvingade till umgängen/boenden som de själva inte säger sig vilja ha. Även äldre barn. Om Ts barn skulle ha en dom om att hon bor hos pappa och vägrar åka hem efter umgänge med mamma så kan en verkställighetsdom absolut tvinga henne att åka hem till pappa igen. I fallet som du beskriver så kan pappan uppföra sig lika illa och bara hämta barnet och vägra att låta barnet komma till Ts mer. Men hur kan ett sådant agerande vara barnets bästa?
Du får gissa att Ts är den som barnet känner sig tryggast med och att barnet har sagt den absoluta sanningen till henne. Själv vet jag att barn inte gärna förlorar någon av föräldrarna och satta inför ultimatum så kan de säga saker som de inte riktigt förstår.
Självklart ska man lyssna på barn, alla borde lyssna mer på barnen. Nyss skulle man vara opartisk och utbildad för att få fråga ett barn vad det vill.
Vad är det som säger att ts dotter inte är mogen att uttrycka sin vilja angående vart hon vill bo?
Att barn blir tvingade till umgängen är inte att lyssna på barnen inte heller att visa barnen hänsyn och respekt, dessutom är det jävligt traumatiserande och kan sätta otroligt djupa spår i barnen. Barnens bästa kallas det för men det är bara en myt, Sverige bryter mot barnkonventionen dagligen men det hålls jäkligt tyst om det.
Tänk jag har skrivit det ungefär 3 gånger, att finns det en dom kan ts ex ansöka om att verkställa domen, men det är fint att du verkligen går in för att förtydliga det.
Nej det blir inte alls samma sak, det blir bara samma samma sak så länge det är barnets vilja och önskan. Skulle pappan behålla barnet hemma hos sig och inte låta ts träffa barnet mer trots att barnet vill det så går det emot barnets vilja och önskan. Skulle däremot barnet inte vilja åka till ts och pappan lyssnar på barnet är det samma sak som att ts låter dottern stanna kvar vid umgänge om dottern skulle vägra åka hem. Skulle någon av dom stämma den andre i ett sådant fall skulle tingsrätten med all sannolikhet lyssna på vad barnet har att säga då barnet är så pass gammalt.
Barn brukar säga sanningen till personer dom känner sig trygga med. Det även om sanningen inte alltid är vad man vill höra. Det är givetvis bara om man som förälder gett barnet möjligheten att skaffa en egen vilja och modet att uttrycka sin vilja.
Har man däremot inte lärt barnet att utveckla sin vilja och modet att säga vad ens vilja är, får man däremot ofta höra det barnen tror att man vill höra.
Jag tror knappast att barnet skulle förlora båda föräldrarna för att den ena föräldern flyttar en bit. Snacka om att vara en mindre bra förälder om man inte kan upprätthålla kontakten ändå. Det finns otroligt många möjligheter till att hålla kontakten levande det trots att man inte bor hos sina föräldrar varannan vecka.