Ja, som sagt: är det självklart att man har känslor för fostret när man gör abort? Och är det fel på mig som inte känner något? Jag tänker verkligen inte på det som ett barn eller något annat än en cellklump som försvinner genom ett enkelt ingrepp.
Det där beror väl framförallt mycket på person till person, vi alla är ju olika. Sen spelar det kanske roll om man gör abort i v 7 eller v 17 (?)
Jag gjorde abort innan v 9 för ca 3 år sen och tänkte inte så nämnvärt på det, huruvida det är en cellklump eller ett barn. Det enda jag visste och vet är att det var det absolut bästa för den lilla i magen och mig.
Hur långt gången var du vid abort?
Gjorde i vecka 8-9 förra året. nu gravid igen och ska göra abort nästa vecka, ungefär lika långt gånget.
Gjorde i vecka 8-9 förra året. nu gravid igen och ska göra abort nästa vecka, ungefär lika långt gånget.
Om embryot är friskt vill säga.
Jag blev gravid när jag var 20 år (för 10 år sedan.) Jag kände inte heller något. Det enda jag kände var panik över att ha blivit gravid, samt äckel inför min pojkvän. Svårt att förklara varför.
Jag sörjde inte aborten heller, utan tyckte bara att det var skönt att det var över.
Jag tror att många kvinnor upplever att man "ska" tycka att det är svårt och ledsamt att genomgå en abort. Som att man hela livet sedan ska sörja det barn som hade kunnat bli. Men jag upplever det som att de flesta möjligen tycker att det är en obehaglig sits, men när aborten sedan är genomförd mår bra med sitt val.
Jag hade inga direkta känslor för fostret/embryot ens när jag nu har valt att behålla mitt barn. Det kom först mot slutet av graviditeten (typ v33) så nä det har definitivt inte alla.
Kan tillägga att jag innan har haft två missfall, klart jag var ledsen då men det var ju för att det inte blev det barn jag ville ha, inte för fostren i sig.
Nej: skönt att höra. Jag kan tycka att det är kontrast melkan vad man läser här på FL - där de flesta verkar uppleva abort som en jättestor grej - och hur det pratas i åtminstone mina umgängskretsar.
Ok. Nej, det är inte känslokallt att inte känna något för embryot/fostret. Det är känslokallt att göra abort på abort på abort.
Men om fostret har en sjukdom eller funktionshinder så är det ok att inte känna nåt inflr upprepade aborter? Vilket enorm nazistiskt resonemang.
TS helt ok att inte känna nåt inför en abort. Tycker det är berydligt märkligare ATT göra abort OM man ändå upplever det som nån slags tragedi där man tillskrivet fostret nåt slags värde som människa...tror ärligt talat att den sorg som många beskriver efter en abort är fejkad och nåt man säger för att det på nåt vis är en förväntan från samhället, att man SKA vara ledsen för att inte betraktas som känslokall.
Själv tyckte jag mest det var skönt att gå den oönskade situationen avklarad.
alla är vi olika, huvudsaken är att du själv mår bra med ditt beslut.
Vad i helvete har detta med nazism att göra?! Du är verkligen en av dem på FL som bör slå benen på ryggen och sy ihop flabben.
Du förstod absolut inte min poäng i det jag skrev öht. Men eftersom det är dig vi pratar om så är jag inte ett dugg förvånad.
Vilka toppenargument. Du måste vara stolt över dig själv.