Hur mycket är det rimligt att kräva av en styvfar?

En bonusförälder väljer ju till viss del själv sin delaktighet. Om man inte har egna barn kan det ju också vara svårare att kliva in. Vad säger din sambo när ni pratar om det? Känner han sig delaktig i uppfostran eller är det ditt område?

För min del påminner jag om läxor, dusch, bordsskick, städning mm när vi har varannan helg, men det är sambon som har ansvaret för skjutsning till aktiviteter, då jag måste packa in alla barnen i bilen och hon bor några mil bort. Sedan har han hjälp av sin mamma som bor närmare. Däremot följer ofta hela familjen med på körframträdanden och så. Hon är 11 år, så hon skulle ju kunna klara det mesta utan påminnelser, men är lite lat.

Med min dotter hjälper sambon till med det mesta, men då har vi två gemensamma också, en på 2 år och en nyfödd bebis, så då blir det ju viktigare att alla behandlas lika, oftast är det dock jag som tar läkarbesök, bvc, tandläkare mm. Jag sköter klädinköp till alla barnen och tvätten till mina i första hand samt sparandet till mina/våra medan han lagar maten. Städningen av deras rum hamnar mest på mig, så helt jämställda är vi ju inte.

Tack för ditt svar. Vi har inte pratat om detta, det var nog fel av mig från början. Men jag kan ju diskutera det nu.
Det är lite annorlunda situation hos oss, eftersom pojken bor här permanent, likaså min sambo. Så jag skulle vilja se han mer som en far. En riktig en. Det händer att, när jag jobbar helg, far sambo iväg, pojken blir ensam hemma. Han tar pojken aldrig med sig på roliga aktiviteter om inte jag följer med.

Egentligen kan man inte kräva något alls tycker jag, mer än att ha respekt och vara trevlig. Jag lever i en familj där sambon har barn sen innan, en 6åring. Hans barn är hans ansvar och jag vill inte blanda mig så mycket. Det är ju inte mitt barn. Jag lagar mat till honom, lägger fram kläder ibland och ibland lämnar på skolan när sambon har försovit sig t.ex. Men din situation TS är lite mer annorlunda eftersom du har sonen hos dig hela tiden. Men som ovan säger så är det rätt svårt att komma in i en relation där man själv inte har barn också. Jag själv hade blivit förbannad om sambon börja ställa krav på mig att jag ska vara som en "riktigt mamma" för hans son.

Ja, jag förstår att du upplever situationen lite annorlunda, eftersom pojkens far aldrig kan återvända, men ser man till min dotter träffar hon bara sin pappa 2 gånger i månaden, 7 timmar per gång, under förutsättningen att pappan mår bra, så i perioder på en månad eller två har hon inte träffat sin pappa alls när hon var yngre. Så det är ju ändå min sambo som är hennes pappa till vardags och hjälper till med uppfostran och så. Hennes biologiska pappa träffar henne, men det är ju inte direkt så att han hittar på något speciellt, utan de går mer bara till Ica eller möjligen lekparken. Hon är 4,5 år. Min sambo är inte heller så engagerad att hitta på saker, utan det ligger mer på mig. Det kan ju bli annorlunda när de har mer regelbundna aktiviteter.

Sedan framgår det inte när din sambo kom in i bilden. Ju äldre barnet är desto svårare tror jag det är att få/ta en riktig föräldraroll. Hur tänker sonen själv? Han kanske skulle sparka fullkomligt bakut om din sambo fick en för framträdande roll också.

Jag är av den åsikten att om ngn vill leva med mig då lever du med mina barn oxå. Allt eller inget hade jag sagt från början. Att barnen har en fadersgestalt är viktigt för mig o jag hade inte nöjt mig med ngt mindre. Är han inte villig då är han inte mannen för mig heller. Jag vet att vi alla är olika, sån är jag. Lycka till i gör det som känns bäst för dig o din son! ????

Ett visst föräldraransvar tycker jag det är rimligt att han tar.

Dock är detta en diskussion som borde tagits tidigare. Dvs flyttar han in bör han över tid och hjälpa till att ta ansvar. Han behöver vara den manliga förebilden till pojken.

Att lämna en 10 åring hemma och själv dra iväg på roligheter tycker jag inte är ok alls.

/N

Du kan inte kräva någonting mer än att han visar respekt för barnet. Vill du att han gör mer, så får du fråga och även vara beredd på att han säger nej.

Jag tycker det är en svår fråga som inte har något rätt eller fel svar. Allt handlar om situationen och personen det är frågan om.
Jag tycker nog att du kan sätta lite mera krav på mannen. Men du kan inte tänka att han skall vara far. Det måste komma från honom själv och det måste också relations vist fungera bra mellan din son och din sambo. Du kanske tycker om honom men det behöver inte din son göra. De måste komma bra överens.

Jag har själv varit nu plastfar i ett halvt år till en pojke 4år och flicka som fyller 1år imorgon. Både pojken och flickan har olika pappor och pojken har mycket psykiska problem redan nu. Dels har han en o stabil far och den yngre flickans pappa var heller inte snäll mot pojken. Jag är redan väldigt kär i båda barnen och ser det som en privilegium att få vittna varje dag och se hur de växer o lär.

Det jag vill säga är att alla män är olika o alla tar initiativ på olika sätt. Jag vill att sonen och dottern skall veta att jag finns där för dem oberoende vad som händer. Och jag sköter dem många gånger ensam när deras mamma har jobb sent in på kvällen.
Alla är vi medvetna om vad vi ställer in oss för och om vilka plikter och skyldigheter man har.  Vissa tar mer plats än andra. Jag vill inte tvinga min flickväns barn att tänka att jag skulle vara deras far. Däremot vill jag att de ska känna att jag är en trygg person.
Krav skall man sätta. Inte är det rättvist om den ena bara ligger och slöar bara.

Jag tycker du skall tala med honom och berätta hur du känner. Han borde ta hänsyn till dina behov. 

happy wife, happy life ;)!

Du kan ju inte kräva något, men som alltid är det ju bra att prata med sin partner! Han kanske inte känner sig trygg i situationen och vill inte gå in och ta över papparollen....,

Fint svar!

Så är det.

Olika människor har olika lätt att knyta band till sina bonusar och det kan ta olika lång tid och se olika ut beroende på om man har biobarn eller ej.

Men lite måste man anstränga sig. Dels för resten av familjen men även för ens egen skull. Inget kommer gratis och om man kämpar lite för att utveckla relationen får man så mycket tillbaka. Med barn får man ofta den relation man jobbar för (även om det ofta kan bli mer och mer komplext ju äldre de blir).

Du kan inte kräva ett smack tycker jag. Din sambo har kanske noll intresse av att ha en föräldraroll i ditt barns liv, men är öppen för att vara en "ansvarsfull vuxen", sambon kan vara helt ointresserad av att att vara något alls till barnet, eller så vill han inget annat än att få vara pappa till barnet, eller alla möjliga andra konstallationer. Jag tycker personligen att det är väldigt underligt att flytta ihop med någon utan att ha diskutera saker kring existerande barn först, det är ju verkligen att bädda för konflikter och outtalade förväntningar, besvikelser och bitterhet.

Kan ni inte sätta er ner du och sambon och prata om vad ni har som förhoppningar och förväntningar på vad gäller barnet? Vill sambon ta ett större ansvar eller är han nöjd som det är? Vågar han ta ett större ansvar eller är han rädd för att trampa dig på tårna eller vanhedra faderns minne?

Hur länge har sambon varit en del i sonens liv?

Jag anser att man kan kräva ett "smack".

Inte fullt föräldraansvar, det måste komma inifrån, men absolut ett "smack". Minst :)

Den som ger sig in i en relation med någon som har ett pappalöst barn och flyttar in får nämligen en familj bestående av inte bara en, utan två personer. Det är en del av dealen.

Därmed inte sagt att det är oviktigt att reda ut saker. Tvärtom!

Jag är själv inte världens bästa bonus alla gånger. Och det har tagit lite tid att "bonda" även om jag tycker mycket om min bonus. Och jag kan vara självupptagen. Men jag vet att jag är viktig och anstränger mig. Och jag ser det som självklart att jag fick en familj och inte bara en sambo när jag valde att flytta ihop med min partner. Man kan inte bara plocka russinen ur kakan i en sådan sits. Vill man inte ha en familj på köpet får man allt flytta in hos någon annan än en ensamstående förälder.

En bonusförälder/ny partner/extravuxen osv kan ha allt från inget ansvar till fullt föräldraansvar. Inget är rätt eller fel för alla men det kan vara rätt eller fel för just er.

Jag tex hade inte kunnat leva med min man om han inte låtit mig ta fullt föräldraansvar (något som naturligtvis vuxit fram) och jag är lika delaktig i beslut gällande barnet som min man. Min man å andra sidan hade inte kunnat leva ihop med någon som inte velat vara fullt delaktig. Så för OSS är det fullt ansvar som gäller. En vän till mig är mer som en extra vuxen. Han och barnet har en nära relation men föräldrarna har fullt ansvar för allt gällande barnet. Självklart lagar han mat till alla om det är han som lagar mat. Likadant med tvätt osv. Han kan hämta på fritids om han ombeds och han o barnet går på bio, spelar spel osv. Men det är inget "krav". Detta sätt passar deras familj bäst och alla är nöjda med uppdelningen. Ytterligare en vän tar fullt vuxenansvar men föräldrarna har huvudansvaret. Min vän kan läsa läxor, påminna om läggdags och säga till om saker som behöver göras men klädinköp, skolaktiviteter osv tas av föräldern.

Kort sagt så kan alla sätt vara rätt och det ENDA som man kan begära i ALLA situationer är att den nya är trevlig mot barnet.

Vad som är rätt för er kan bara ni komma fram till.

Jag tycker definitivt inte att dina vänner har med saken att göra utan det är helt och fullt upp till er. Ta upp det om du inte är nöjd med er nuvarande fördelning. MEN det ÄR ditt barn och ska du begära att han tar mer ansvar så måste han även få vara med och bestämma om allt som gäller barnet. Och du kan inte heller begära att han tar mer ansvar än han själv vill. Eller begära kan du, men vill han inte är ju valet att avstå eller att avsluta förhållandet.

Nej,det är inte rimligt att kräva det av honom.

Det rimliga är att ni försöker komma överens tillsammans om hur mycket ansvar han ska ta.

JAG personligen tycker det är en självklarhet att vara en del av föräldraransvaret om man väljer att leva med någon som har barn. Min pojkvän har inga egna barn men han är som deras pappa här hemma. Han har valt det själv och jag skulle aldrig tvinga honom, å andra sidan skulle jag inte vara tillsammans med någon som inte var beredd att ta det ansvaret. Det är ju ett beslut du måste ta men också han. Jag tycker inte du kan begära det av honom, för det är inte hans barn.