Forum Anhöriga - änglarum
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • En mormors sorg för sitt barnbarn occh dotter!

    Sön 18 okt 2015 18:52 Läst 10050 gånger Totalt 9 svar
    Sön 18 okt 2015 18:52 +1

    Min dotter förlorade mitt första barnbarn i vecka 33 nu i september och sorgen man har för att förlorat ett barnbarn men även smärtan man har för sin dotters lidande!
    Mår så dåligt över att man inte kan påverka och veta vad sin dotter går igenom och även hennes sambo.
    Allt från förlossningen som vi mor/farföräldrar fick ta del av den större delen har varit tuff men samtidgt lycklig över att få varit deltagande istället för att suttit hemma.
    All känns så overkligt och på tisdag är det begravning och har en stor klump i magen och hur mår inte de stackars föräldrar som mist sitt första barn.
    Sorgen och smärtan som mamma man har för sin dotter är olidlig!
    Undrar om det finns någon som är i samma sits som mig som har lust att bara få prata av sig av sorgen att förlora ett barnbarn.
    Finns det någon stödsida eller dyligt som ni kan tipsa om?

  • Sön 18 okt 2015 19:08 #1

    Jag beklagar sorgen :( Hoppas ni alla hittar styrkan att ta er igenom det här. 

    Ibland är det bra att få lite perspektiv. Och det hände just mig när jag loggade in här och såg ditt inlägg. Lever ensam med mina tvillingar som just fyllt 1 år, och jag hade turen att båda överlevde trots tidiga veckor och en hel del sjukhusvistelser. Ibland så är jag så trött..som jag var nu när jag loggade in..och jag i princip bara har väntat på att det ska bli nattnings tid här, så jag får lugn och ro en stund.

    Man glömmer så lätt bort att det finns dom som skulle göra vad som helst för att få ha sitt barn där, och att det inte är en sak jag borde ta förgivet. 

    Jag verkligen beklagar sorgen.

  • Sön 18 okt 2015 19:21 #2

    Tack
    Glad för din skull att dina tvillingar klarade sig men måste vara tufft att vara själv och all lycka till er
    Har tur att alla vi i detta läge nu har ett stark och kärleksfullt nätverk som gör att vi kommer ta oss igenom detta!
    Är en stolt mormor trots att jag bara fick krama och pussa på våran ängel i några minuter.

  • Ons 21 okt 2015 21:45 #3

    Åh vad sorgligt att läsa, och jag beklagar verkligen sorgen!

    Jag känner igen flera delar i situationen er familj går igenom och som du beskriver i ditt inlägg. Jag och min man förlorade vår ettåring för tio månader sedan och sorgen från barnets mormor och morfar och övrig släkt var väldigt stor och nästan bedövande för oss som ville försöka hantera både vår egen, våra barns och våra föräldrars sorg på en gång. Min mamma beskrev just det du också säger, att hon var dubbelledsen, dels för sin dotters skull (mig), men också för barnbarnets och våra andra barns skull. Jag å min sida var också dubbelledsen, dels för min egen lilla familjs skull, men också för att jag såg hur superledsna mamma och pappa var. Det är ju så när man bryr sig om varandra, att man tar ansvar för varandra och vill hjälpa, men så går det liksom inte, för all sörjer på sina sätt och måste få göra det. Vi sov inte så bra för att vi oroade oss för varandra under hela året då vårt barn var mycket sjukt och vi visste att det skulle sluta med döden så småningom. Tillslut bestämde vi oss för att sluta oroa oss för varandra och lita på att man orkar, även om man inte vet hur ibland. Man bara gör det.

    Efter begravningen kändes det lite bättre, och när allt var klart på gravplatsen kunde vi komma vidare lite till. Visst blir vi ledsna emellanåt när vi kommer att tänka på att vi saknar ett barn, och tanken snuddar vid det en liten stund varenda dag, men tiden, motion och socialt umgänge har ändå varit viktiga faktorer för att så småningom komma vidare. Ett tips för stöd är svenska institutet för sorgbearbetning (www.sorg.se). En bok som heter "sorgbearbetning" och som fungerar som en handfast handlingsplan hjälpte oss på traven också. Finns på internet bokhandlar eller överallt, tror jag.

    Ta hand om varandra!
    Kram!

  • Tor 22 okt 2015 21:50 #4

    Tack för ditt fina inlägg, lyckobebben
    Tråkigt att höra om er lilla och beklagar verkligen,
    Känns  skönt att veta och höra att man inte är ensam i denna sitiuation.
    Nu har begravning ägt rum och det var väldigt tungt men nu efteråt så känns det lite bättre,Har haft en sån panik över allt som  hänt och den släpptes efter begravningen så nu känner man sig bara lite utmattad. Nu har man  den lilla gravplatsen att gå till och veta att hon är där och bara få berätta sagor och sjunga för henne känns lite bättre!
    Är en sån stolt mormor till ett änglabarn <3

    Kram

  • jacint­o1994
    Visa endast
    Ons 11 nov 2015 14:39 #5

    Hej! Läste ditt inlägg och blev väldigt berörd. Jag jobbar som frilansjournalist för bland annat familjetidningar som Hemmets Veckotidning och har haft funderingar på att intervjua just morföräldrar som förlorat ett barnbarn. När ett barn dör fokuserar man oftast på föräldrarna, som naturligtvis bär den tyngsta sorgen. Men när ett barn dör drabbas även andra - som syskon och mor/farföräldrar. Ni lever ju, som du skriver, dels med sorgen över det förlorade barnbarnet, men också med oron och sorgen över det egna barnet som drabbats så hårt. Skulle du/ni kunna tänka er att bli intervjuade om detta viktiga ämne? Ni når mig på maria.zaitzewsky@iogt.se eller på 0733 73 62 56
    Varma hälsningar, Maria Rundgren

  • jacint­o1994
    Visa endast
    Ons 11 nov 2015 15:53 #6

    Hej! Jag söker efter mor/farföräldrar som förlorat ett barnbarn och som skulle kunna tänka sig att bli intervjuade om detta; den "dubbla" sorgen; dels att förlora sitt barnbarn och samtidigt oron för det egna barnets/förälderns mående och sorg. Jag heter Maria Rundgren och jobbar som frilansjournalist. Jag nås på maria.zaitzewsky@iogt.se eller på 0733 72 62 56. Hör av er förbehållslöst så kan jag berätta mer om hur jag tänkt, innan ni bestämmer er för att eventuellt tacka ja eller nej./Maria

  • Fre 20 nov 2015 00:47 #7
    Mitt barnbarn Kasper gick bort frn 15 dec 2013 endast 69 dagar gammal. Min dotter hade 2 barn före Kasper, som heter Elias och Klara. Kasper har även en tvillingbror som heter Oliver som är 1 min yngre än Kasper. Han har niu även en lite liiebror som heter Collin. Vill du veta mer hur  jag har upplevt och sorg och saknad efter mitt barnbarn så kan du maila eller ringa mig på 073 8259974.
  • Anonym (Monic­a)
    Visa endast
    Fre 20 nov 2015 06:34 #8

    Jesslar, beklagar din/er förlust.

    Ett förslag bara; skriv ett mejl till journalisten om du vill hjälpa henne med din berättelse och be FL ta bort ditt inlägg, kanske inte så bra att ha sitt mobilnummer utlagt på ett forum tänker jag!

  • Mån 27 feb 2017 11:31 #9

    Det är nu snart 4 månader sedan jag förlorade mitt enda barnbarn endast 5 1/2 år gammal. Saknaden är så stor och det känns som mitt hjärta håller på att gå i tusen bitar ????

    Det är som det skrivs tidigare. Stöd fokuseras på föräldrarna men inte mor och farföräldrar. Jag måste hantera min egen sorg och jag sörjer för min dotters skull.

    Jag höll mitt barnbarns hand ända till slutet och bredvid mig ligger min dotter och sjunger för sin son. Hans älsklingssång. Sen är det slut och vi får ta avsked och sen inget mer......inte för mig i allafall. Kvar står jag med massor av frågor och en stor sorg som jag inte vet vad jag ska göra med.

    Har fler drabbats av liknande händelse?

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll