• ixi

    vi vill så gärna ha barn..

    Jag och min sambo vill så gärna ha barn. Vi har försökt i snart ett år och Jag vet att det är normal.. vi har inte kollat upp oss än och inte vänt oss om hjälp, men det gör vi nog om det tar ytterligare ett halv år.

    Alla säger till mig, slappna av, tänk inte på det, det kommer bara du släpper det.. och medans Alla säger så ser jag nya bilder/uppdateringar om vänner och bekanta som är så lyckliga för att se ska bli föräldrar. Till och med personer jag aldrig trodde skulle vilja ha barn, får barn före mig som velat ha barn i flera år.. det är så orättvist och jag kan knappt bli glad för någon annans skull längre och då känner jag mig bara hemsk..

    Jag vet ju att jag borde försöka släppa det, inte ha en massa test hemma jämt, men det går inte.. min sambo jobbar borta på veckorna och detta för oss ännu mer frustrerade då det är så svårt att pricka in ägglossningen..

    Hur lång tid tog det för er att bli gravida? Någon som känner igen sig i det jag berättar? Vore enklare att dela tankar med nån som går eller har gått igenom samma sak.. alla mina vänner blev ju såklart gravida inom några månader och jag tror inte de riktigt förstår mig..

  • Svar på tråden vi vill så gärna ha barn..
  • Cyanea

    Usch, känner igen den där sitsen :( Vet hur jobbigt det är, även om ni inte gått över året än. Jag började känna mig olycklig och orolig "redan" efter 6-8 månader, så jag vet hur det kan vara. 

    Det finns få saker som gör mig så arg som okunniga människor som ger idiotiska råd. Det är inte stress som gör att du inte blir gravid. Stress påverkar, men inte i den utsträckning gemene man tror. Själv brände jag ut mig i december, och det ordentligt. Jag var så slutkörd att min ägglossning slutade fungera i flera månader (det är väl ungefär det som påverkar chanserna att bli med barn när man är stressad) men jag blev ändå gravid. 

    Jag vet hur det känns när man bara blir ledsen över andras graviditeter. Det är inget onormalt i våra skor, så känn dig inte konstig eller elak. Att kämpa med att skaffa barn gör ondare än de flesta förstår, och då bär andras besked med sig massor med ovälkomna känslor. Det är ok att bli ledsen. Ingen har rätt att förvänta sig av dig att du ska känna glädje med dem. Ingen har rätt att bestämma hur man ska känna sig. 

    Ta det en dag i sänder och ställ inte för höga krav på dig själv. Du vet om att det kanske gör dig mer ledsen att testa tusen gånger, men är det svårt att sluta - bli inte arg på dig själv för att du inte slutar. Det kanske inte är den biten du ska jobba med just nu. Just nu kanske du ska försöka skaffa dig saker i livet som har en mening och som inte har med barnskaffande att göra så du för din egen skull (inte fertilitetens) slutar leva i en jobbig bubbla. 

    Jag kan nog tyvärr inte muntra upp dig så mycket med hur lång tid det tog för mig... Det tog tre år att ens plussa, och då med hjälp av IVF. Däremot vill jag poängtera att jag gick igenom liknande, alla sa åt mig vad jag skulle göra för att bli gravid, men när det väl kom till kritan berodde det inte på mig alls, utan min man. Det behöver inte ligga på dig, det behöver inte vara du som ska göra en massa för att lyckas. 

    Jag råder dig att vara försiktig med dig själv. Det är lätt att man tar andras reaktioner som "rätt" och anklagar sig själv för att vara onormal, vilket blir extremt destruktivt för dig. Gör andras kommentarer och råd ont - säg det. När jag inte orkade med mer bad jag folk i min omgivning att inte prata om det. Jag ville inte höra deras råd, ville inte höra om att "de hört om någon som.....", för de förstod inte. De fick bara säga "Jag är ledsen för din skull". Det hjälpte. 

    Det här blev långt, ursäkta mig. Undrar du över något är det bara att fråga. Jag har hunnit med ganska mycket på mina tre år av försök, så förhoppningsvis kan jag hjälpa till på något sätt. Sköt om dig, stor styrkekram!! 

  • ixi

    Tack fina du för ett långt välskrivet svar, det uppskattar jag verkligen. Jag började känna hopplöshet efter några månader, trodde ju så klart att jag skulle bli gravid på första försöket.. de senaste 3 månaderna har jag dessutom "symptom" som jag aldrig känt förr inbillar jag mig. Jag googlar massor vilket ger lite hopp en stund igen. Fast sen kommer mensen jämt ändå.

    Har du barn idag? Efter hur långtid efter alla försök sökte ni hjälp?

    Jag tänker ofta att jag ska lägga detta med barn på hyllan, försöker tro att det kanske inte är rätt läge. Dessa tankar går bara i några dar, för sen är jag tillbaka igen.

    Kram

  • Cyanea

    Det trodde jag också. Eller hoppades i alla fall. De första 12 månaderna var värst på sätt och vis, just för att drömmar och hopp långsamt omvandlades till oro och rädsla. Efter ett tag vänjer man sig, sen går det upp och ner olika dagar. Det är jättetufft att vara osäker på när det kommer att hända. 

    Du har säkert symptom. Jag hade så många månader, men plussade aldrig. Problemet med graviditetssymptom är ju att de är precis som PMS till att börja med. Två hormoner ger de typiska symptomen - hCG och Progesteron. hCG produceras inte förrän någon vecka före mens medan Progesteron produceras redan vid ÄL. Du kan ha höga halter av Progesteron och därför må som en gravid, även om det inte tagit sig. Väldigt, väldigt få känner av graviditeten alls särskilt tidigt, utan riktiga gravsymptom brukar inte komma förrän tidigast i v. 6. Många tror att de känner av det, men det är sällan sant tyvärr. Så du inbillar dig inte, det beror bara på något annat än graviditet. 

    Jag har inte barn än, men vår efterlängtade dotter beräknas till slutet av januari <3 Jag är i v. 26 nu, så exakt just nu ligger det en liten knodd i magen och sparkar så mysigt :) 

    Vi sökte hjälp efter 12 månader. Då skrev vi en egenremiss till Sahlgrenska som är vår närmaste utredningsklinik. Jag rekommenderar verkligen att inte vänta med att söka hjälp, för det kan ta några månader innan man verkligen får komma in. Men det är förstås upp till hur ni känner :) Jag tyckte att det var skönt att få komma in, för de förstår vad man går igenom. 

    Det är bra att du försöker se att det finns mer i världen än barn, tror jag. Samtidigt låter det jobbigt att försöka tvinga dig att känna annorlunda. Dröjer barn ytterligare är det bra att lära sig att sörja när man behöver det. Det blir en tung börda att bära, och det är inte bra att trycka bort känslor för länge. Kanske är det bra att du kan känna både och? Att du både kan känna att det inte riktigt är läge, men andra dagar känna att du faktiskt är ledsen? 

  • lilsis

    Tredje Äl första gången, 4e Äl andra gången. Båda utomkveds. Som

    18-åring av misstag men då på rätt ställe.

  • ixi

    Åh, det förstår jag absolut och jag är så rädd att det ska ta flera år för oss också. Är rädd att det inte ska gå alls.. vill kanske söka hjälp, men vill nog inte ha ett jobbigt svar.. tror jag måste leva på hoppet ett tag till. Tycker du det är dumt tänkt?

    Så himla mycket grattis till er <3 jag får mer hopp när någon som kämpat så länge äntligen får uppleva det dom drömt om i en evighet.

    Jo, det går upp och ner hela tiden med alla känslor och tankar kring det här. Blir alltid ledsen när mensen kommer, fast man innerst inne viste att den skulle komma även denna månad.

    Helst skulle jag vilja sluta tänka helt i några månader samtidigt som jag älskar tankarna på hur det känns att plussa, hur det känns i kroppen, hur man berättar för alla, ja allt.. fast det gör ju det hela inte lättare direkt.

  • Liten till

    Första barnet blev på första försöket. Andra tog 18 försök och ett missfall.

    Nu när jag blev gravid med tvåan så åt både jag och sambon bisolvontabletter (ja hostmedicin) från några dagar innan ÄL till några dagar efter.

    Hoppas det är er tur snart!!

  • Anonym (SASV)

    Jag slutade med Piller maj 2014 vi började aktivt i aug, sep De första 6 månaderna blev jag galen, såklart hade jag alla symtom på graviditet, jävla PMS. Alla uppdateringar på Facebook om kompisar som skulle ha barn gjorde mig oroligt ledsen att jag tillåmed tog bort min Facebook tillslut och alla kompisar som nämnde jamen ska ni inte skaffa barn så skiljer ju det bara siåså många veckor mellan våra barn. Jag ville bara skrika åt dom att alla är inte så ni, vi kan inte bara peta på varandra och bli gravida som tydligen ni kan. Vi har vart tillsammans i 9-10 år och är gifta så jag förstår att alla fattar att vi försöker så frågorna har faktiskt slutat komma sen 4 månader tillbaka vilket är skönt.


    Har tagit LH stickor varje månad och min tagit bastemperatur varje månad(tempmetoden). LH stickorna visar utslag och bastemperaturen går upp efter ägglossningen så det fungerar. Ibland känns det som att jag har för mycket koll på kroppen att jag inte ens kan slappna av och njuta av stunden. Dock har jag min sambo vid min sida dygnet runt, vi kanske har missat rätt dagar 2 månader som max. Vi har testat olika ställningar, varje dag, två dagar emellan 3 dagar å ja.. Det är ett under att han är kvar vis min sida än idag. frustration är vad jag känner.


    Redan efter 6 månader så gick jag till läkaren, har haft problem med extrem mensvärk speciellt när jag inte äter ppiller så jag övertalade min sambo att vi ska köra på privat IVF om det inte skulle fungera efter ett halvår. Jag kan hantera mensvärken när jag äter p piller men utan dom ligger jag och spyr på toaletter i ett dygn vilket gör att jag måste sjukskriva mig från jobbet. Väl hos barnmorskan så fick jag göra ultraljud där hon faktiskt såg ett fåtal äggblåsor, så fick ta lite vidare tester som visade på att min äggreserv börjar ta slut. Jag har väl 10 år kvar, men ändå men vet inte. Vi kom fram till att vi skulle ge det 6 månader till för hon sa att vi kommer bli gravida men att det kommer kanske ta extra lång tid, men jag vill ju ha mer än ett barn så jag vill köra i gång NU! Nu har det kommit lite hinder på vägen som gör att jag måste vänta lite med barn, men hoppas på att komma igång eller bli gravid så fort som möjligt. . 


    Jag har typ ett råd, njut av livet.. håll inte på med tester. Jag ångrar att jag hållit på i ett år med det,hela mitt liv har kretsat runt barn, tester och besvikelser så att jag inte kunnat njuta av det jag faktiskt har idag.. Har gått ner mig totalt!!!         Boka och planera resor som skulle vara komplicerat och svårt med barn (om man har råd), det har varit ett litet lyckopiller i sig att se fram emot en resa med min sambo som alla andra som sitter hemma med barn och familj bara skulle drömma om


    Förlåt för väldens längsta inlägg, tyckte det stämde in så mycket på mig så kände mig tvungen!! 


     

  • apelsin83

    Förstår precis vad du menar!! Har varit i samma sits. Jag blev dock ledsen redan efter första försöket då mensen kom..sedan fick jag gråta många första mensdagar innan vi äntligen blev gravida på försök 19! Nu har vi vår 9-månaders hos oss! Håller tummarna att ni snart blir gravida!

  • ixi

    Be inte om ursäkt, jag är så tacksam att ni tar er tid att skriva om era berättelser <3 det värmer faktiskt. Jag önskar er all lycka ooch att ni lyckas snabbt när ni försöker igen.

    Jag ja verkligen försöka längta till andra saker, planera in roliga saker att se fram emot, det kan säkert hjälpa.

  • Cyanea
    ixi skrev 2015-10-19 21:03:35 följande:

    Åh, det förstår jag absolut och jag är så rädd att det ska ta flera år för oss också. Är rädd att det inte ska gå alls.. vill kanske söka hjälp, men vill nog inte ha ett jobbigt svar.. tror jag måste leva på hoppet ett tag till. Tycker du det är dumt tänkt?

    Så himla mycket grattis till er <3 jag får mer hopp när någon som kämpat så länge äntligen får uppleva det dom drömt om i en evighet.

    Jo, det går upp och ner hela tiden med alla känslor och tankar kring det här. Blir alltid ledsen när mensen kommer, fast man innerst inne viste att den skulle komma även denna månad.

    Helst skulle jag vilja sluta tänka helt i några månader samtidigt som jag älskar tankarna på hur det känns att plussa, hur det känns i kroppen, hur man berättar för alla, ja allt.. fast det gör ju det hela inte lättare direkt.


    Usch ja, och det är väl den rädslan som är den värsta. Jag mådde fruktansvärt ända fram tills jag plussade och fick någon typ av feedback på att det överhuvudtaget kunde gå. Jag förstår den, men kan kanske lugna med att det faktiskt är ovanligt att det inte går alls. Sannolikheten är mycket större att det går på ett eller annat sätt. 

    Det låter fullständigt logiskt. Jag mådde fruktansvärt för att jag var övertygad om att det var mitt fel. Jag la personligen skuld i att det inte fungerade. Dumt, men sant. Men någonstans på vägen insåg jag att jag hellre fick besked om exakt vad som var problemet så jag skulle kunna sluta undra. När vi hållit på med utredning ett tag kom en ny skräck - att inte ens få en diagnos utan att bara råka inte kunna få barn utan förklaring.

    Hopp är något av det viktigaste som finns i livet. Utan det är det svårt att känna att livet har en mening. Sluta aldrig hoppas. Det låter klyschigt, men... nu när jag har vår lilla dotter i magen "förstår jag" varför det dröjde så. Hon hade inte kommit till om vi inte gjort den här resan. Det är henne vi väntat på i så många år, och redan nu vet vi att hon var värd det. Jag hoppas innerligt att det är så du kommer att känna den dag du blir gravid (för det är jag övertygad om att du kommer att bli). 

    Det är extremt destruktivt när mensen kommer. Man blir aldrig förberedd helt och hållet, hur cynisk man än blir. Man får drömma. Ibland blir man ledsen av drömmarna, men samtidigt måste man få göra det. Jag tappade hoppet en period och ville ge upp livet. Jag gav upp drömmen om ett barn. Det var en katastrof. Det gör ont att hoppas och bli besviken, men ingenting är värt att tappa hoppet för. 

    Ta små steg i vardagen. Man förändrar inte situationen över en dag, och det är en träningssak. Sträva mot att skapa dig ett stort liv utanför barnaskaffandet, men låt det ta tid. Utveckla intressen, träffa vänner (gärna som inte väntar barn och som kanske förstår dig lite mer), gör saker du mår bra av. Skynda långsamt, och var snäll mot dig själv. Bli inte arg när du tar ett snedsteg, det är helt ok. 
Svar på tråden vi vill så gärna ha barn..