Förlorat min älskade
Anonym (ensam) skrev 2015-10-20 15:16:00 följande:
Någon mer än jag som står ensam med sina barn efter att ens partner gått bort?
Inlägg från: Anonym (också ensam)
|
-
Hej! Jag förlorade min älskade sambo och pappan till mina barn för 1 1/2 månad sen i en tragisk arbetsolycka på Irland. Hur gamla är dina barn? Min son är 3 år och min dotter är snart 8 månader.
-
Visst är det ofattbart.. Jag kan inte acceptera att han är borta på riktigt, att jag nu måste ta hand om allt själv. Det var första dagen på nya jobbet som min fina sambo gick bort. Han flyttade före oss till Irland för att ordna med jobb och hus innan vi kom efter. Allt var färdigt, barnens sängar ihopskruvade och gräset klippt... Han hann dö 11 dagar innan vi skulle flyga över. Barnens farfar var den som fick ringa oss och ge beskedet, det värsta samtalet i mitt liv... Sånt här händer ju bara på film känns det som...Minfamilj skrev 2015-10-20 21:25:22 följande:
Även jag har förlorat min man för drygt två månader sedan. Står nu själv med tre minderåriga barn. Helt ofattbart. Man tror att det bara händer andra..
Hur mår du? Hur gick din man bort om jag får fråga? -
Lika hemskt för dig också! Tur att din son klarade sig! Jag beklagar din sorg med och alla ni andra som skrivit här.Minfamilj skrev 2015-10-21 21:15:11 följande:Men gud så hemskt... Beklagar så mycket.
Min man gick bort när vi var och badade. Han simmade med sonen på ryggen och bara sjönk. Jag såg inte exakt när han sjönk men några sekunder senare när bara sonen var ovanför vattenytan.. Förmodligen hjärtrelaterat eftersom de på obduktionen hittat kraftiga kranskärlsförträngningar. Slutligt besked kommer snart. Han blev bara 36 år och vi hade ingen aning om att han skulle ha sådana problem.
Jag tar dag för dag. Ibland känns det bättre och ibland sämre. Jobbar just nu 50% i alla fall fram till november.
Hur är det med dig? Är du sjukskriven?
Min sambo vart också bara 36 år... Han och två kollegor restaurerade en gammal bro och satt i en korg som hölls av en lyftkran när vajern brast och de föll ner i vattnet. Dem hade flytväst men var fastselade i korgen så dem vart fångna under vattnet när korgen sjönk och drunknade, som tur var så klarade sig ena kollegan.
Vi mår sådär, det går upp och ner.. Just nu är jag mammaledig så jag behöver ingen sjukskrivning. Hur mår du då? Att du orkar jobba halvtid? Jag måste säga att det är riktigt starkt av dig!Hade själv aldrig orkat jobba just nu tror jag. Usch så hemskt att se olyckan
många kramar till dig!!!
-
Ja visst är det fruktansvärt att vi är så många som förlorat vår älskade partner. Gud så hemskt med en trafikolyckaAnonym (ensam) skrev 2015-10-22 21:36:59 följande:
Så fruktansvärt att höra att fler är i liknande situation men det kan vara skönt att ha andra att utbyta tankar med..
Jag förlora min älskade man och barnens fina far i en trafikolycka för 2 månader sedan. Jag kom till olycksplatsen när det hade hänt och såg hur sjukvårdspersonalen försökte få liv i honom... Men hans liv gick inte att rädda,
Nu står jag här med all sorg och allt ansvar för våra fina barn på 4 och 6 år. Hur 17 fixar man det???
I ena stunden kan jag känns att visst fasen måste jag fixa det,för att i nästa fråga mig HUR 17 DÅ?
Det va inte såhär vi hade tänkt oss vårt liv... ????
Jag känner precis som dig, hur 17 ska man klara allt... Så mycket pappersarbete mitt i sorgen samtidigt som man ska orka ta hand om sig och sina barn... Men på något sätt så måste man fixa det.
Jag hade tur som inte behövde fixa något med begravningen utan de gjorde barnens farfar + släkten på Irland. De väntade med begravningen tills jag och barnen kom över. På Irland begravs man inom ett par dagar från dödsfallet.
Vi hade ju hela livet framför oss... Förstår inte varför eller meningen med det här. Hur ska man ta sig vidare i livet när allt man vill ha är sin älskling tillbaka...
Barnens farfar berättade för mig att Tj var i full planering att fria till mig på min 30 årsdag nästa vecka. Kommer bli den sämsta födelsedagen någonsin... -
Ja visst är det fruktansvärt att vi är så många som förlorat vår älskade partner. Gud så hemskt med en trafikolyckaAnonym (ensam) skrev 2015-10-22 21:36:59 följande:
Så fruktansvärt att höra att fler är i liknande situation men det kan vara skönt att ha andra att utbyta tankar med..
Jag förlora min älskade man och barnens fina far i en trafikolycka för 2 månader sedan. Jag kom till olycksplatsen när det hade hänt och såg hur sjukvårdspersonalen försökte få liv i honom... Men hans liv gick inte att rädda,
Nu står jag här med all sorg och allt ansvar för våra fina barn på 4 och 6 år. Hur 17 fixar man det???
I ena stunden kan jag känns att visst fasen måste jag fixa det,för att i nästa fråga mig HUR 17 DÅ?
Det va inte såhär vi hade tänkt oss vårt liv... ????
Jag känner precis som dig, hur 17 ska man klara allt... Så mycket pappersarbete mitt i sorgen samtidigt som man ska orka ta hand om sig och sina barn... Men på något sätt så måste man fixa det.
Jag hade tur som inte behövde fixa något med begravningen utan de gjorde barnens farfar + släkten på Irland. De väntade med begravningen tills jag och barnen kom över. På Irland begravs man inom ett par dagar från dödsfallet.
Vi hade ju hela livet framför oss... Förstår inte varför eller meningen med det här. Hur ska man ta sig vidare i livet när allt man vill ha är sin älskling tillbaka...
Barnens farfar berättade för mig att Tj var i full planering att fria till mig på min 30 årsdag nästa vecka. Kommer bli den sämsta födelsedagen någonsin... -
Hej igen! Vad skönt att du fått sjukskrivning, synd bara att du ska behöva böna och be för att få den. Åhhh vad tufft du har det med ditt barnMinfamilj skrev 2016-01-25 20:31:41 följande:
Jag har en ganska "ok" period just nu sedan några veckor tillbaka men jag vet att det kan vända snabbt. Har inte gråtit på det där våldsamma sättet på några veckor. Ringde Vc förra veckan och bad om sjukskrivning på 25% efter att ha jobbat mina vanliga 75% i någon månad. Blev sjukskriven sex veckor. Känns som att man ska böna och be om det även i min situation.
Det är tungt med barnen till och från. Min 4-åring har blivit aggressiv och smäller gärna till. Mycket prat om mörda, döda osv. Han säger även att jag hatar honom, inte gillar honom m.m. Förstår att någonstans måste ju hans sorg och ilska ta vägen men det är tufft.
hoppas att det blir bättre snart fina du <3 tyvärr så har jag inga bra råd att ge än att försök vara ännu mera kärleksfull mot honom och att kanske försöka prata mycket om "pappa" även om det gör ont.
Jag har inte orkat vara så aktiv i tråden på ett tag. Saknaden är fruktansvärd, vissa dagar värre än andra. Jag förstår inte hur jag ska klara av ett helt liv utan honom och ta hand om våra barn.
Min 3åring har en sjukdom som gör att han är efter i utvecklingen och muskelsvag. Han pekar ofta på himlen och säger pappa, ibland så pekar han på sig själv och säger dumma. Är sååå svårt att veta om han anklagar sig själv för att pappa är borta...
Lillasyster fyller 1år om en månad och jag vet inte hur jag ska orka planera ett kalas. Hon är också en krävande liten dam med mycket skrik om hon blir missnöjd. Vet verkligen inte hur jag ska orka att vara en bra mamma i allt det här
Många kramar till er alla<3 -
Det är verkligen jätte bra om vi kan stötta varandra och ventilera våra tankar och känslor här! Jag gråter när jag läser era berättelser och svar.
Min familj- usch vad jobbigt ni har det<3 stackars din lilla son som anklagar sig själv men vad otroligt duktig du är som både förklara och ältar vad som hänt! Får ni någon hjälp av anhöriga eller stöd utifrån?
Karinagumman- Det måste vara otroligt jobbigt för dig också<3 Hade du hoppats på svar på obduktionen? Själv så hade vi hoppats på att Tj fått en hjärtattack i fallet men obduktionen visade att han drunknade.. Tänker mycket på hur han måste ha kämpat på att komma loss och på hur han måste ha tänkt på oss.. Det är bra att du kan finna frid och närhet till din man i kyrkan! Får du bra stöd av anhöriga? Jag hoppas att du snart kan sova bättre, sömn är viktigare än vad man tror...
Tebe- vad skönt att du känner att jobbet varit din räddning. Själv så känner jag att jag inte är redo att gå tillbaka till jobbet än, har svårt nog att klara av vardagen som den är.. Jag tycker också att det är skönt att jul och nyår är över. Jag å Tj trodde att 2015 skulle bli vårt bästa år någonsin, vår dotter skulle födas och vi skulle flytta till Irland. Hela året blev skit, Katie föddes med polands syndrom (en missbildning av hö hand och avsaknad av hö bröstmuskel), Conor fick sin diagnos mitokondriell sjukdom och Tj dog.. Jag hoppas innerligt att det här året blir ett lugnt år!
Jag finner det svårare och svårare att prata om Tj. Jag lever mycket i förnekelse, han kan ju bara inte vara borta...Jag har inte än klarat av att förklara för min son hur han dog för jag vet inte riktigt om han kan förstå det än. Däremot så har jag sagt att pappa bor i himlen och kollar ner på oss och att han älskar oss över allt annat..
Förlåt för långt inlägg! Många kramar till er alla<3