Jag blev änka i maj när min man gick bort.
Jag är nu själv med barnen, 12 och 8 år gamla.
Nästa månad skulle vi ha firat 25 år tillsammans.
Livet förändrades och jag försöker fortfarande hålla ihop allt: jobb, hem, ekonomi, barnen som bär på en jättesorg och min egen sorg.
En dag i taget...
Jag förlorade min man i cancer i maj. Det är skönt att julen och alla helger är över. Det gick bra men just vid tolvslaget på nyårsafton kände jag mig så fruktansvärt ensam och övergiven. Mina barn är 12 och 8 år gamla och vi har det bra. Vi pratar otroligt mycket om pappa, om saker vi gjorde, önskade och annat.
Sonen har haft svårt att somna vissa nätter men annars har allt gått bra.
I början var det många som fanns där, nu är vi mer ensamma.
Jag har gått en anhöriggrupp där alla mist sin livskamrat i cancer, jag tycker att dessa träffar har varit otroligt givande. Men jag hade önskat en grupp mer i min ålder, där vi har liknande livssituation.
Jobbet gör att jag får fokusera på annat en stund. Jag var sjukskriven under den sista månaden innan min man gick bort och en månad efter. Annars har jag jobbat heltid och det har nog varit min räddning.
Jag lider med er andra som också förlorat er livskamrat, det är skönt om vi kan stötta varandra här!
Också ensam - jag tror att jag varit hjälpt av att min man var sjuk och fick en cancerdiagnos 9 månader innan han gick bort. Jobbet var en tillflykt redan innan han blev riktigt dålig, där kunde jag glömma det hemska som väntade oss. Att jag dessutom jobbar med ungdomar med speciella behov underlättade ytterligare. Jag tvingas vara "här och nu" på jobbet.
Jag är tacksam att han blev sjuk och inte gick bort i en olycka, det skulle jag ha mycket svårare att bearbeta och acceptera. Så jag lider med dig där!
När han tynade bort framför mig tvingades jag bearbeta framtiden, så den kom inte som en chock.
Sköt om dig/er!