Har också grunnat en del på detta. Har inte möjlighet att ha samma donator till ett ev syskon. Finns inga spermier kvar från den som donerade första ggn. så måste komma förbi den tanken om det ska bli syskon.
Vet inte om vi ska tänka att vi vill ha en donator som är så lik min man som möjligt eller om vi ska försöka få en som gör att syskonen blir så lika som möjligt. (Barn 1 är väldigt lik mig).
Tänker att det är som med mycket annat i den här processen: att man måste få smälta beskedet och sen acceptera lösningen.
Om någon hade frågat mig för 6 år sen om jag kunde tänka mig att få barn med hjälp av en donator överhuvudtaget så hade jag nog tyckt att det kändes otänkbart. Så kändes det att få beskedet att min man var steril. Nu känns det naturligt med donator men att byta känns svårt. Litar på att det kommer sjunka in.
Det är skönt att höra att ni är fler därute som brottas med samma frågor, man inte är så ensam som man känner sig. Lycka till allihop!