hur hanterar ni livets besvikelser?

Man orkar det man måste-en dag i taget. Det mesta löser sig faktiskt med tid och envishet och ibland av sig själv. Partner hinner du få! Jag gifte mig vid 37,har många bekanta som gjort det också. Och bättre senare och rätt än fel och ungt. Man får ta det viktigaste problemet först också-annars blir det för mycket av allt. Leva under tiden man väntar, men samtidigt inte bara ligga och vänta på lösningar utan aktivt försöka få ett bättre liv på alla områden. Jag otrivdes där jag bodde-då flyttade jag. Jag var singel i många år-gick med på en singelsajt där jag sen träffade min man. Jag kunde inte få barn-gjorde ÄD och är nu gravid. Låter kanske hurtig, men ge upp är liksom inte min grej. Jag ger mig inte förrän jag lyckas med det jag vill.

[quote=75901722][quote-nick]amoremio skrev 2015-10-20 22:21:35 följande:[/quote-nick]Jag är bara 25 år gammal men känner att jag gärna får råd av ni med lite mer livserfarenhet.

Trots att jag är så ung och "borde" vara bekymmerslös så känner jag mig långt ifrån bekymmerslös. Ärligt talat så känner jag mig fruktansvärt ledsen, besviken och frustrerad kring hur VISSA saker i livet är. Många drömmar och önskningar som bara blev luftslott....

Mest av allt handlar det om besvikelse kring kärlek och romantik. Jag är singel och det är verkligen inget jag njuter av. Har alltid haft "otur i kärlek" och kärlek är numera något jag förknippar med smärta och tomhet istället för lycka och tillfredsställelse...

Har fast jobb med bra inkomst, fantastisk lägenhet, massa vänner och lever ett aktivt liv där kärlek saknas...

Hur har ni hanterat livets besvikelser och sorger/hur hanterar ni de som är aktuella i nuet?

Det kan vara alltifrån seperation, barnlöshet, arbetslöshet, sjukdom, förlust- ja hela registret kam räknas med under definitionen "besvikelse".

Ge gärna råd/tips/tankar)erfarenheter. Tack[/

Gråt, ramla, bit ihop och gå vidare. Jag lite ungefär så och vad du än gör bli inte bitter, på riktigt bli inte det.

Sen ör det för min del stor skillnad på saker som tex dödsfall och förluster, relationer som inte höll, på saknad efter kärlek, sjukdom osv. Sen får man inte glömma att saker är och blir olika stora för olika människor. För mig är saknad av kärlek en liten grej, det är inget avgörande för min del. Jag har förlorat anhöriga, har en trasig kropp, funktionshinder, missfall, mordhot, skyddad identitet under uppväxten osv mitt liv är helt enkelt randat med tragedier och trauman men bitterhet är inte min grej. Jag älskar att leva, stå still och njuta av solen i ansiktet en minut och bara ta paus från världen. Se solen gå ner, gå upp, höra fåglarna kvittra. Skratta. Njuta av alla små ögonblick av lycka som kommer i min väg. Med alla de sakerna inom mig så kan jag inte vara bitter. Visst kan jag förbanna de fysiska skadorna och visst saknar jag att vara hel men samtidigt va fan jag lever ju inte sant. Ja jag är ensamstående men jag har ett barn som är frisk och lever hon också, vänner och familj och massor av saker att vara glad och tacksam över varje dag. Att jag är singel känns inte som någon stor grej och jag kommer överleva resten av livet som singel också utan att känna mig det minsta misslyckad.

Precis så leva samtidigt som man strävar och aktivt försöker förändra. Håller med dig bättre sent och rätt än helt fel.

Grattis till graviditeten och all lycka till. <3

Tack! 

Besvikelser och sorger hanterar jag helt olika. En besvikelse rycker jag på axlarna åt. Jag räknar alltid med att något kan gå åt skogen, så jag ser till att ha en plan B, C och D.
Vid riktigt stora eländen och sorger, så kör jag med "Bryt i hop, bit i hop och kom igen!". Jag bryter i hop så lång stund jag har tid med, och sedan är det bara att resa sig och kämpa på. Eftersom jag har en hög med ungar och dessutom gamla föräldrar att ta hand om, så måste det vara så.

Tack för era olika och intressanta svar.

Dels förundras jag över vilka människoöden det finns! Livet är verkligen inte lätt. Ibland är det grymt!

Likaså förundras jag över hur olika vi hanterar besvikelse. En sak som knäcker en människa kan en annan människa hantera väl. Vi människor är verkligen olika och har olika sätt att hantera livets motgångar

Jag tänkte på det där med att aldrig ge upp. I mitt fall är det just det som sätter käppar i hjulet- ibland vill jag FÖR mycket

Man gör just det. Bryt ihop och kom igen. Och fokuserar så långt man kan på livets små glädjeämnen. Gör sig egna om man inte "har" några. Inte älta, inte martyra, inte skylla ifrån sig. Låter sig känna det som känns, ta vara på tillfälligheter.

Helt ärligt så vet jag inte, jag vet inte hur jag tar mig igenom dagarna.

Jag är lite yngre än dig, sjukskriven och utan gymnasieexamen. Jag har tappat förhoppningen om att uppnå mina drömmar. Jag har haft siktet högt inställt karriärsmässigt men kommer förmodligen inte uppnå det. Jag tror inte att jag kommer klara en graviditet, det hade krävt att jag slutar med min smärtlindring och det klarar jag nog inte. Och jag kan inte förneka en partner chansen till barn, så jag förväntar mig inte att hitta något långvarigt förhållande.

Så jag har inget svar, mer än att man bara gör det.

Kan helt känna igen mig i att vilja för mycket men jag tycker att jag med åren blivit mer realistisk och lärt mig fokusera mer på små saker som ger min själ glädje just för att dessa saker ger min själ glädje.

Visst är det som du skriver väldigt olika hur vi människor är och reagerar, olika rustade men också olika av erfarenheter. Det är helt okej att världen vända upp och ner av en besvikelse har man aldrig haft någon större tragedi än så i livet så gör ju besvikelsen ett annat och stort intryck, helt naturligt och inget konstigt och egentligen rätt bra som jag ser det, för då har ju personen sluppit en massa jobbig skit och det är väl skitbra.

Finns ett ordspråk jag alltid har i bakhuvudet. "Man skall inte vara avundsjuk på andras lycka då man inget vet om deras hemliga sorger."

Det är lite olika. "Vardagliga" besvikelser hanterar jag ganska bra. Endera accepterar jag dem som de är eller så försöker jag på nytt, om den möjligheten finns. Jag är inte någon som blir värst känslosam över småsaker.

Men livets större besvikelser har jag väl inte hanterat så värst bra, antar jag. Jag har ingen "riktig" utbildning, har haft långa perioder av arbetslöshet, har dåligt med pengar, bott i samma sunkiga lägenhet alldeles för länge och har varken vänner eller partner.

Det var inte så jag hade tänkt mig livet när jag var i din ålder T.S. Då var jag på väg att hoppa på en riktigt bra universitetsutbildning och framtiden såg väldigt lovande ut. Men jag orkade inte med långpendling, tuffa studier och att ha ett liv samtidigt, så jag hoppade av utbildningen. Sedan dess har jag aldrig riktigt hittat rätt i livet. Svårt att säga varför. Det har bara varit väldigt svårt att engagera sig i saker. Drog mig undan från livet ganska mycket. Jag inser idag att jag mer eller mindre slutade leva i samband med det. 

Idag går jag mest och tycker synd om mig själv. Har vare sig driv eller motivation. Har ingen aning om vad jag skall göra av mitt liv. Söker stöd hos arbetsförmedlingen och på vårdcentralen, men fan vet om man får något vidare stöd någonstans numera. Karriär, förhållande och familj, det som man nästan tog för givet i 20-års åldern, det har aldrig känts så avlägset. Tidigare har jag varit bättre på att hitta små glädjeämnen i vardagen, men det funkar inte så bra längre. Orken börjar tryta.

Skall jag försöka se något positivt så är det väl att jag har undvikit psyket, har aldrig varit i missbruksträsket och jag har ännu inte tagit livet av mig. Många i min situation skulle kanske ha valt en eller flera av de vägarna. Så det är väl bra att jag undvikit det. Men det är väl allt, typ. En något klen tröst, tycker jag själv. Men visst, helt har jag kanske inte gett upp, annars skulle jag nog inte vara vid liv och försöka få hjälp.  

Hur du än känner det så är 25 år väldigt ungt. Du har så mycket liv framför dig. Du har fortfarande möjligheten att göra nästan vad du vill. Satsa helhjärtat på det du drömmer om och ge inte upp för tidigt. Och glöm inte bort att ha det kul mellan varven. Jag ser att det är framförallt på relationssidan du saknar något i livet, och där är väl jag långtifrån rätt person att ge råd. Men du är som sagt fortfarande ung och du verkar ha ett ordnat och hyggligt välbeställt liv, så du har absolut tiden för dig.