Chockerande svar i frågespalt!

Var du verkligen nära vän med dom kvinnorna? En sådan där vän som du kan ringa mitt i natten om det hänt något? Inte en vän som du hoppar i säng med eller där det finns en flirtig underton när ni umgås?
Jag har haft en del manliga vänner som jag slutat umgås med (och som slutat umgås med mig) när någon av oss skaffat parter för att det ändå varit något där i grunden (även om vi aldrig haft sex). Det är inte sådana vänner jag pratar om.

Varför lever man som tonåring för att man har en vän av motsatt kön? Jag anser att man lever som en tonåring om man tex springer ute på krogen med sina vänner (av samma kön), gör en massa saker spontant utan att kolla av med sin partner, shoppar som om det inte fanns nåogn morgondag, drar iväg utomlands och festar eller backpackar i ett par månader osv osv..men att man lever som en tonåring baserat på könet på vännen som man ringer och pratar med? Det får du gärna förklara?

Så en vänskap som varit sedan tonåren (min brors bästa vän), som funnits för varandra genom med och motgång och förutom att de var var tonårsförälskade en gång i tiden, inte efter det har haft någon annan relation än just vänskap, är en fara (eller snarare var, hon är tyvärr inte med oss längre) för relationerna.

Denna kvinna blev för oss andra även en extrasyster och hon och min bror var så nära att när slutet kom så var han en av de som vakade vid hennes dödsbädd (tillsammans med kvinnans särbo, föräldrar och syskon)

Jag har fler sådana relationer i min omgivning, har själv nära manliga relationer som aldrig, då menar jag aldrig, skulle kunna bli något annat

Jag tror att om man vuxit upp med att män och kvinnor inte kan vara vänner. Att man alltid bara är "vänner". Då har man nog aldrig tillåtit sig att bli vän någon av motsatt kön på samma sätt som en vän av samma kön - man har aldrig sett på personen som "bara en person", utan alltid en potentiell partner. Då förstår jag att man har svårt att förstå att andra kan ha en vänskapsrelation som faktiskt bara är vänskap. Där allt annat faktiskt är lika otänkbart som med en vän av samma kön, eller ett syskon.  
En sådan person kan nog faktiskt inte förstå det och det är nog onödigt att ens få en sådan person att försöka förstå.

En annan fundering. Om man är bi, får man ha några vänner alls då?

Är inne på ditt spår också. Själv har jag haft mer killkompisar och manliga vänner än tjejkompisar och kvinnliga vänner. Min allra första bästis var en kille. Att tillägga att jag dessutom läst på en teknisk högskola, i princip endast haft manliga arbetskamrater, jag hade nog inte fungerat i den miljön om jag såg varje man som en potentiell partner.

Jag tro du har nått pudelns kärna här.

Jag blev heller aldrig uppfostrad med att det är "fel att ha vänner av motsatt kön" och/eller att alla av motsatt kön skall ses som en potentiell partner. Jag fick lära mig att skilja på vänskap och kärlek. Vilket även har genomsyrats när jag har förhållanden med och de människor jag har haft kärleksförhållanden har känt tydligt med när vi har varit ihop.

Både jag och min exman hade fler vänner av motsatta kön än "det egna könet", när vi träffades.
Ingen av oss kände sig "hotade" av varandras vänner, utan vi såg dem för var det var.. Just vänner vi kunde aldrig se dem som potentiella hot mot det vi hade tillsammans. Då vi var starka i vårt och de vi hade. Det är därför vi kan funka så fint i hop som vänner i dag. Och hans nya ser mig inte som ett hot alls. Vilket hon gör helt rätt i. För mig är mitt ex en varm fin människa och en person jag kommer alltid att hålla värdig vän och se som en god bror med som en del av min familj.
Och jag kommer att stötta honom nu i hans nya kärleksförhållande han har. Då han är värdig detta för den personen/människan han är i sin själ och sitt hjärta. 

Det kan ingen ta i från mig hur jäkla mycket påhopp jag får av vissa besserwissrar som skall försöka göra allt i sin makt att trycka ned mig som människa och mitt synsätt och komma med fula påhopp som att kalla mig "psykopat" bara för att man inte delar vissa personers värderingar om "hur det skall se ut egentligen" och vägrar att acceptera att folk är olika och inte kan hantera olikheter.

Måste spinna vidare lite på svaret sexiotalist gav till Anonym(...).
Då hon fick mig att tänka på en sak.

Jag tror inte att det har med vilket kön man föddes till, utan hur man är i sin egna personlighet. Vissa av oss kvinnor har i naturen mer maskulina drag i sin personlighet, medan det finns män med mer feminina drag i sin personlighet. 
Vilket i sin tur (tror jag) gör att man får mer vänner av det motsatta könet än det egna könet då man får mer gemensamt med det motsatta könet än det "egna".  

Jag (spekulerar) tror att vi kvinnor som bejakar våra manliga sidor mer får mer manliga vänner vilket gör att vi dras till motsvarande män som bejakar sina feminina sidor i personligheten och där med har mer kvinnliga vänner, för att det skall balansera upp i förhållandet. 

Jag misstänker också att vi som har denna personlighetstyp har svårare att känna svartsjuka med i större utsträckning. 

Jag hade också mer killkompisar när jag var liten. Det är nog en rätt viktig del. Umgås man "över könsgränsen" när man är så liten att man ändå inte är intresserad av det andra könet på det sättet så lär man nog sig lättare att det går att bara vara vänner, då hänger det nog lättare kvar när man blir äldre. Sedan hjälper det ju säkert att jag inte har haft föräldrar som tjatat om att "killar och tjejer inte kan vara bara vänner".

Jag har en väldigt mansdominerad hobby och då blir det ju självklart att dom man umgås med är män..och inte umgås man sådär "mysigt" på gränsen till att dejta..som Grind verkar se framför sig,som att man alltid är på gränsen till otrohet...utan ofta i grupp, på precis samma sätt som med kvinnor. Hade jag haft en så svartsjuk man hade jag ju fått isolera mig helt ..sluta jobba och sluta med mina intressen. Eller ja, båda hade fått sluta med våra intressen.

Sedan spelar det väl egentligen ingen roll vad någon hysterisk person på ett forum tycker...att ta en sådan här diskussion vidare blir ju lite som att diskutera att gud inte finns med en religiös.. Nu vet ju jag att min familj fungerar otroligt bra och att jag och min man har samma syn på sådant här...plus att jag och mannen nästan bara har gemensamma vänner = otroligt praktiskt och ofta dubbelt så roligt.

(en spontan tanke...det borde ju vara mindre risk att förhållandet slutar i skilsmässa om man umgås med gemensamma kompisar - oavsett kön, än om man häckar på varsitt håll, ihop med "grabb-/tjejgänget" DÄR om något brukar det finnas frestelser...Vi sitter såklart inte alltid ihop utan umgås ju även med vännerna var för sig, men det känns ju mindre troligt att man skulle vara otrogen med någon som även mannen är vän med än med någon random person man träffar när man är ute med väninnorna.. om man nu är den otrogna typen)

Fast det stämmer nog inte på mig. Mina fd och min nuvarande (förutom ett ex) har nog varit väldigt manliga av sig. Jag har nog rent generellt attraherats av väldigt manliga män. Även om min sambo har många kvinnliga vänner, så har han inte direkt några feminina drag. Men han är ändå inte svartsjuk av sig.
Däremot har jag en hel del "maskulina" sidor, eller snarare, jag är mer av typen "jag testar tills jag inte klarar det"

Tror absolut du har rätt i det där! 

Min man är också väldigt manlig, men han är bi så "dom sidorna" finns ju där också..Jag tänker att man kan ha kvinnliga egenskaper trots att man passar in även under dom typiskt manliga.